De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.
Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron.
Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 1 november 2020. Allhelgonahelgens alla fladdrande ljus behöver också lysa upp den tillvaro många demenssjuka befinner sig i.
I dagarna har vi fått en rapport från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) som pekar på att just bristen på individuell läkarbedömning för de sköra, ofta demenssjuka, äldre människor som befunnit sig på äldreboenden (särskilda boenden) när de fick covid-19 är en mycket allvarlig brist. Oförmågan att se att de äldre med olika sjukdomar är i behov av en medicinsk – och individuellt anpassad – kompetens som inte kan ges med det system som kommunernas äldreomsorg organiseras efter idag är i sig själv en brist.
För mig personligen har inblicken i äldreomsorgen tydligt visat hur hängivna de som arbetar med de äldre är. Från undersköterskor i korridoren till enhetschefer och biståndshandläggare har jag mött förståelse och insikt i mina kontakter, med något enda undantag. men det är grundmodellen som är fel. Äldre personer är inte bara äldre, de är också sjuka i både somatiska och kognitiva sjukdomar. Och de tillstånden kräver specifik medicinsk kompetens. Kanske har de avskräckande erfarenheterna som IVO pekar på någon form av effekt på organiseringen av gamla människors boende när de själva inte kan eller orkar bo hemma? Men då krävs ett politiskt ansvar, kommuner och regioner måste avkrävas ansvar och kraven på en betydligt högre nivå på medicinsk kompetens bli politiska krav.
VÄNSTRA STRANDEN 