Sverige åt svenskarna – tio år senare

Nu är det tio år sedan min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” kom ut på Atlas Akademi. Den byggde på 20 års arbete med forskning om invandringsopinion och nationalistiska ideologier.

Jag bestämde mig ett par år tidigare för att försöka sammanfatta forskningsläget och i någorlunda enkel form presentera state-of-the-art vid den tidpunkten. Då var den svenska opinionen inte i närheten av lika negativ till invandring som under de första åren på 1990-talet och de senaste åren, tvärtom var det en minoritet av svenskarna som menade att landet borde ta emot färre flyktingar.

När jag läser om kapitlet om de nationalkonservativa partierna (som t ex SD) och hur framgångarna för dem kan förklaras noterar jag att det formulär för hur nationalkonservativa, främlingsfientliga och populistiska partier tar makten har följts till punkt och pricka: Montera ned striden om fördelningspolitiken, fresta stora traditionella partier att försöka ta över frågorna, ta strid om kultur- och livsstilsfrågor, upp med social kontroll och lag/ordning på agendan, använd kollektiv nationell identitet för att bygga upp en unik nationalkonservativ profil men ta strid mot öppen rasism i partiet och se till att ha en effektiv, kontrollerad men lokalt förankrad partiorganisation. Använd alla mediekanaler som står till buds och skapa ständig mediehype kring egna frågor. Det tio år gamla kapitlet är lika aktuellt idag som det var då – men då byggde det på forskningsresultat från Europa. Idag skulle jag lägga till ressentimentet; mobilisera människors underlägsenhetskänslor, känslan av att vara orättfärdigt föraktad av en översittar-elit.

Nu har jag ägnat ytterligare tio år åt att följa forskningen och i någon mån bidra med det jag haft tid till som prodekan och dekan. Jag tror att forskningen kring nationalkonservatism har gått in i ett nytt skede där demokratifrågorna bör stå i fokus. Exakt vilka forskningsfrågor som är och bör vara centrala för att förstå hur och varför demokratin backar i världen kan diskuteras men att som samhällsvetare sluta engagera oss i frågorna vore tjänstefel.