Är segregation en urban självklarhet?

…det är mycket viktigt att understryka att städer är tydligt segregerade nästan oberoende av vilken social variabel vi väljer. Vi ser i våra städer en motsvarande koncentration i olika bostadsområden efter utbildningsnivå, inkomstnivå, hälsostatus, yrke, ålder, partisympatier och så vidare.

Vad är det då som driver denna koncentrationsprocess som ger upphov till segregering? Den helt dominerande mekanismen är att människor vill bo nära andra människor som de känner samhörighet med i termer av värderingar, intressen, preferenser, språk, religion, etnicitet, nationalitet, profession etcetera. Att bo i en sådan mer eller mindre specialiserad koncentration leder till att människorna upplever högre välfärd jämfört med att bo blandat.

Charlie Karlsson, SvD Debatt 26 december 2023.

Just nu diskuteras segregation, oftast med bestämningen ”etnisk” före, i den politiska sfären. Socialdemokraterna har bett om ursäkt för all sin tidigare migrationspolitik (den var för snäll) och Moderaterna har bytt från uppmaningen att öppna våra hjärtan till krav på dyrksäkra lås. Sverigedemokraterna tycker fortfarande att det kommer alldeles för många, att de som är här borde åka hem och att kraven på alla som inte är födda innanför gränsen kan vara nästan hur många som helst.

För ett kvarts sekel sedan skrev jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999). Förutom att vi analyserade partier, opinion och beslutsfattare avseende alla tänkbara aspekter av migration drog vi några slutsatser om just integration och segregation.

Vi noterade att den svenska invandrarpolitiken (det vi idag benämner integrationspolitik) hade kännetecknats av tvära kast nellan betoning av assimilation å ena sidan och bibehållande av kulturell och språklig särart å den andra. Övergången från den huvudsakliga arbetskraftsinvandringen (fram till mitten av 1970-talet) till flyktinginvandring var dåligt förberedd, menade vi. Arbetskraftsinvandrarna hade en krets att komma till och ofta var arbetsgivaren aktivt stödjande också i frågor om kontakter med myndigheter och hälsovård. Flyktingar däremot hade ingenting att komma till, bara att fly ifrån. Under lång tid från 1990-talet och framåt förbättrades mottagandet och de permanenta uppehållstillstånden gav också möjlighet att planera för sin framtid. Trots svårigheterna för många som kommit hit sedan 1980-talet har Sverige idag en hög sysselsättning bland utrikesfödda jämfört med övriga EU-länder.

Frågan om segregation har diskuterats sedan urbaniseringen började (antagligen innan också…). Chicagos segregation mellan invandrare från olika delar av Europa stimulerade den politiska sociologins utveckling i början av 1900-talet. Under sent 1800-tal kom industrialiseringen i vårt land att leda till inflyttning från städerna och proletarisering av tidigare drängar, pigor och lantarbetare. Integrationen av dessa grupper politiskt, ekonomiskt och kulturellt kan skrivas på kontot för allmän rösträtt, välfärdssamhälle och utbildning. Mina förfäder två generationer tillbaka flyttade in från landsbygd till städer och arbetade länge nederst på samhällsstegen samtidigt som de utvecklade en ny livsstil. Pension, eget hus, semester och möjligheten för barnen att få en utbildning var viktiga byggstenar i integrationen (i meningen politiskt, ekonomiskt och kulturellt deltagande) för kommande generationer.

Men för dem som flyttade in var inte ”staden” något som man ”integrerades i”. Familjer umgick med andra familjer som var ungefär som de själva – kom från samma platser, hade samma yrken, samma religiösa utblick och samma kulturella intressen. Och så är det fortfarande. Precis som prof em Charlie Karlsson skriver i artikeln som citeras ovan så trivs vi oftast bäst med dem som är ungefär som vi själva. Det betyder inte att vi inte kan eller vill umgås med andra. På jobbet, i kyrkan, i skolan, i bostadsområdet, på tillställningar eller i föreningslivet träffas vi över alla gränser och skapar kontaktytor. Ibland uppstår långvariga och djupa relationer på det sättet, ibland förblir de ytliga men vänliga.

Självklart kommer därför människor som flyttar hit från andra länder, med andra språk, religioner och traditioner också att söka sig till varandra. Det finns hur många exempel som helst på det, och särskilt för första generationen ger det en trygghet. Man kan få hjälp i besvärliga situationer, man är känd eller igenkänd ”hemifrån” och man blir förstådd med den bakgrund man har. Bara att flytta inom vårt eget land är utmanande för många, hur svårt skall det då inte vara att komma från Kongo eller Laos och hit?

Den avgörande frågan är om alla får samma möjligheter att bli delaktiga; politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Och det är där statens kompensatoriska uppgift kommer in, det är därför staten skall fördela skattepengar till verksamheter som understödjer möjligheterna till delaktighet, för alla. Folkbildning, fritidsgårdar, föreningar, religiösa organisationer och musikskolor är alla exempel på den typen av aktiviteter som främjar delaktighet särskilt för dem som växer upp här. Men inte att börja flytta folk, riva husen de bor i eller hindra vissa från att bo på vissa adressen. Det är inte delaktighet; det är snarast diskriminering.

Själva essensen av en stad är att den består av oändligt många kretsar och gemenskaper som samsas på en liten yta men som tolererar varandra och visar hänsyn mot varandra. Hänsyn, tolerans och nyfikenhet är nödvändigt om man man vill bo i en stad. Grundläggande normer om mellanmänskligt beteende behöver upprätthållas men hur man klär sig, utövar sin religion eller vilket språk man pratar är vars och ens ensak. Ibland går kretsarna i varandra ibland är det vattentäta skott mellan dem. Tack vare tätheten och olikheterna är utbudet av traditioner, kulturer, vanor och tänkesätt stort. Individer går mellan och över gränser. I de mötena skapas dynamik och utveckling. Den fatala idén att integration uppnåtts när alla är lika innebär ju bara utjämning, nivellering och kollektivisering. Det är ju alldeles absurt. Mängden olikheter på en liten yta gör en stad till en stad!