Kategori: afrikansk politik

Zimbabwe och EU – var är stödet till oppositionen?

Zimbabwes ledare Robert Mugabe är välkommen till EU:s toppmöte i december eftersom en exklusion av honom skulle medföra att övriga afrikanska länders ledare inte kommer heller. Så sa EU-kommissionens ordförande Barroso i Ekots lördagsintervju igår. Saken har också blivit uppmärksammad i de flesta svenska tidningar.

Sanktioner och bojkotter är trubbiga – och tveeggade – vapen. Sverige har tidigare erfarenhet av den hårda linjen både mot USA under Vietnamkriget och mot Grekland under junta-tiden. Dessa erfarenheter ledde bl a Olof Palme till insikten om att bojkott sällan är en konstruktiv väg. Problemet är bara att om inresesanktioner mot Robert Mugabe inte efterlevs så sätts trovärdigheten i den europeiska politiken gentemot Zimbabwe på spel. Om EU från början inte tyckte att sanktioner var en bra väg så borde andra strategier satts i verket. Det Europa lärde av t ex bojkotten mot Sydafrika (som var världsvid och därmed effektiv) var att jämsides med den hårda linjen mot diktaturen så måste stödet till oppositionen synas och höras. Det är den interna oppositionen som kan, och skall, välta förtrycket över ända.

EU:s och Sveriges stora svek mot Zimbabwes folk är att Europa dels viker sig för övriga afrikanska ledares svaghet inför Mugabe och dels inte stödjer den politiska oppositionen aktivt. Risken är att det en vacker dag inte finns någon opposition som kan ta över efter Mugabe. I en sådan situation rasar landet in i en helvetsspiral av illegitima ledarskap. Kanske slutar det med en militär invasion.

Och Reinfeldt är flat och talar om att göra som de andra EU-länderna. Finns det verkligen inga politiska omständigheter där Reinfeldt skulle vara beredd att driva en självständig svensk linje?

Afrika x 3: Sveriges ansvar!

Robert Mugabe, 83 år, har idag blivit sitt parti ZANU-PF:s kandidat till presdentposten inför valet 2008. Enligt Le Monde har han vid det just avslutade afrikanska toppmötet i Tanzania inte fått någon som helst kritik från statscheferna i grannländerna. Han påstår sig istället ha fått ett totalt stöd för sitt agerande som statschef. Om detta är sant så vilar ett tungt moraliskt ansvar på Sydafrikas president Thabo Mbeki. Han representerar stormakten i området och det är till hans land miljoner zimbabwier illegalt har flytt undan svält och förföljelse. Jag skall inte ta upp några detaljer i det fatala vanstyre som Mugabe ägnat sig åt, de flesta av er vet mycket väl vad jag talar om.

I Södra Afrika lever fortfarande fiendebilderna av Europa och de vita tydligt kvar. Mbeki har i många frågor, t ex AIDS-bekämpningen, visat att hans ideologiska hotbild av västvärlden går före utvecklandet av en positiv sydafrikansk pluralistisk självbild. Mugabes status som den store befrielsehjälten, de gamla bilderna av den vita kolonialismen och de fördömanden som västvärlden utsätter Zimbabwe för samverkar alla till att skapa en låst position. Oppositionen kan inte mejsla ut en tredje ståndpunkt, en afrikansk väg till demokrati utan pressas genast in i kollaboratörens roll.

Inte heller i i Kongo är utvecklingen ljus. Den förlorande presidentkandidaten Jean-Pierre Bemba har nu gått i landsflykt i Portugal. Det så omhuldade valet förra året har knappast lett Kongo fram emot en mer demokratisk utveckling. Risken är att fokuseringen på fria och rättvisa val i f d diktaturer utan demokratisk erfarenhet gör att man glömmer bort den politiska mobilisering, det civila samhälle och den intresseaggregering och artikulering som krävs för en fungerande demokrati.

Sudans krig mot de afrikanska jordbrukande grupperna i öster riskerar att leda till ett storkrig. Flyktingar tar sig in i Tchad och Centralafrikanska republiken. Och efter följer de regeringsstödda miliserna. Något som destabilsierar gränsområdena och utmanar övriga regeringar i området.

Pierre Schori skrev idag om Sveriges ansvar för Afrika. Han borde tas på mycket större allvar än vad den nuvarande (och förra) regeringen gjort. Det är i Afrika våra ansträngningar för fred och demorkati kan göra skillnad. Låt Nato sköta sitt krig i Afghanistan själva.