Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.

Diktaturen förtjänar fördjupat studium

Den statsvetenskapliga forskningen har länge varit maniskt upptagen med demokrati, demokratisering och demokratiforskning. Därigenom har man helt och hållet kommit att missförstå och bortse ifrån det som är statsvetenskapens ursrpungliga kärna, nämligen frågan om avvägningen mellan makt och rätt. Alla former för institutionalisering av denna avvägning borde vara det primära studieobjektet inom statsvetenskapen, på alla nivåer, i alla tider, på alla platser och i alla stadier.

Professorn i statsvetenskap vid Åbo Akademi Lauri Karvonen har tidigare försett oss med en mängd utmärkta böcker kring centrala begrepp inom statsvetenskapen och nu har han lyckliggjort oss ännu en gång. Med sin bok ”Diktatur. Om ofrihetens politiska system” visar han att ett perspektivbyte skapar förutsättningar för nya förklaringsansatser, forskningsproblem och förståelser. Karvonen gör en teoretisk genomgång av diktaturbegreppet, en empirisk kategorisering på makronivå och därefter nedslag i några enskilda fall. Att han åter-introducerar numera bortglömda – men analytiskt sylvassa – klassiker som Lipset, Rokkan, Moore och Sartori gör boken än mer intressant.

À propos boken så kan jag inte låta bli att fundera på vilka mekanismer som skapar det goda livet för världens människor. Är t ex det faktum att Tchad anges vara världens mest korrumperade land verkligen nyckeln till lösningen på den långvariga krisen där? Enligt Karvonens analys är korruptionen endast ett av många symptom på den ineffektivitet som kännetecknar olika varianter av diktatur som styrelseskick.  

Afrikansk folklore?

I söndagens papperstidning skriver SvD – från EU-toppmötet mellan Afrika och EU i Lissabon – under en bild av fem svarta män och en vit att

Under toppmötet syntes mest kostymer. Många afrikanska ledare hade valt att följa den europeiska klädkoden.

Vad hade skribenten tänkt sig? Leopardskinn och lustiga hattar? Bastkjolar och spjut?

Men det är väl också förklaringen till att Fredrik Reinfeldt inte bar folkdräkt. Tror ni inte? Han följde också ”den europeiska klädkoden”.

Zimbabwe och EU – var är stödet till oppositionen?

Zimbabwes ledare Robert Mugabe är välkommen till EU:s toppmöte i december eftersom en exklusion av honom skulle medföra att övriga afrikanska länders ledare inte kommer heller. Så sa EU-kommissionens ordförande Barroso i Ekots lördagsintervju igår. Saken har också blivit uppmärksammad i de flesta svenska tidningar.

Sanktioner och bojkotter är trubbiga – och tveeggade – vapen. Sverige har tidigare erfarenhet av den hårda linjen både mot USA under Vietnamkriget och mot Grekland under junta-tiden. Dessa erfarenheter ledde bl a Olof Palme till insikten om att bojkott sällan är en konstruktiv väg. Problemet är bara att om inresesanktioner mot Robert Mugabe inte efterlevs så sätts trovärdigheten i den europeiska politiken gentemot Zimbabwe på spel. Om EU från början inte tyckte att sanktioner var en bra väg så borde andra strategier satts i verket. Det Europa lärde av t ex bojkotten mot Sydafrika (som var världsvid och därmed effektiv) var att jämsides med den hårda linjen mot diktaturen så måste stödet till oppositionen synas och höras. Det är den interna oppositionen som kan, och skall, välta förtrycket över ända.

EU:s och Sveriges stora svek mot Zimbabwes folk är att Europa dels viker sig för övriga afrikanska ledares svaghet inför Mugabe och dels inte stödjer den politiska oppositionen aktivt. Risken är att det en vacker dag inte finns någon opposition som kan ta över efter Mugabe. I en sådan situation rasar landet in i en helvetsspiral av illegitima ledarskap. Kanske slutar det med en militär invasion.

Och Reinfeldt är flat och talar om att göra som de andra EU-länderna. Finns det verkligen inga politiska omständigheter där Reinfeldt skulle vara beredd att driva en självständig svensk linje?

Afrika x 3: Sveriges ansvar!

Robert Mugabe, 83 år, har idag blivit sitt parti ZANU-PF:s kandidat till presdentposten inför valet 2008. Enligt Le Monde har han vid det just avslutade afrikanska toppmötet i Tanzania inte fått någon som helst kritik från statscheferna i grannländerna. Han påstår sig istället ha fått ett totalt stöd för sitt agerande som statschef. Om detta är sant så vilar ett tungt moraliskt ansvar på Sydafrikas president Thabo Mbeki. Han representerar stormakten i området och det är till hans land miljoner zimbabwier illegalt har flytt undan svält och förföljelse. Jag skall inte ta upp några detaljer i det fatala vanstyre som Mugabe ägnat sig åt, de flesta av er vet mycket väl vad jag talar om.

I Södra Afrika lever fortfarande fiendebilderna av Europa och de vita tydligt kvar. Mbeki har i många frågor, t ex AIDS-bekämpningen, visat att hans ideologiska hotbild av västvärlden går före utvecklandet av en positiv sydafrikansk pluralistisk självbild. Mugabes status som den store befrielsehjälten, de gamla bilderna av den vita kolonialismen och de fördömanden som västvärlden utsätter Zimbabwe för samverkar alla till att skapa en låst position. Oppositionen kan inte mejsla ut en tredje ståndpunkt, en afrikansk väg till demokrati utan pressas genast in i kollaboratörens roll.

Inte heller i i Kongo är utvecklingen ljus. Den förlorande presidentkandidaten Jean-Pierre Bemba har nu gått i landsflykt i Portugal. Det så omhuldade valet förra året har knappast lett Kongo fram emot en mer demokratisk utveckling. Risken är att fokuseringen på fria och rättvisa val i f d diktaturer utan demokratisk erfarenhet gör att man glömmer bort den politiska mobilisering, det civila samhälle och den intresseaggregering och artikulering som krävs för en fungerande demokrati.

Sudans krig mot de afrikanska jordbrukande grupperna i öster riskerar att leda till ett storkrig. Flyktingar tar sig in i Tchad och Centralafrikanska republiken. Och efter följer de regeringsstödda miliserna. Något som destabilsierar gränsområdena och utmanar övriga regeringar i området.

Pierre Schori skrev idag om Sveriges ansvar för Afrika. Han borde tas på mycket större allvar än vad den nuvarande (och förra) regeringen gjort. Det är i Afrika våra ansträngningar för fred och demorkati kan göra skillnad. Låt Nato sköta sitt krig i Afghanistan själva.