Zimbabwes ledare Robert Mugabe är välkommen till EU:s toppmöte i december eftersom en exklusion av honom skulle medföra att övriga afrikanska länders ledare inte kommer heller. Så sa EU-kommissionens ordförande Barroso i Ekots lördagsintervju igår. Saken har också blivit uppmärksammad i de flesta svenska tidningar.
Sanktioner och bojkotter är trubbiga – och tveeggade – vapen. Sverige har tidigare erfarenhet av den hårda linjen både mot USA under Vietnamkriget och mot Grekland under junta-tiden. Dessa erfarenheter ledde bl a Olof Palme till insikten om att bojkott sällan är en konstruktiv väg. Problemet är bara att om inresesanktioner mot Robert Mugabe inte efterlevs så sätts trovärdigheten i den europeiska politiken gentemot Zimbabwe på spel. Om EU från början inte tyckte att sanktioner var en bra väg så borde andra strategier satts i verket. Det Europa lärde av t ex bojkotten mot Sydafrika (som var världsvid och därmed effektiv) var att jämsides med den hårda linjen mot diktaturen så måste stödet till oppositionen synas och höras. Det är den interna oppositionen som kan, och skall, välta förtrycket över ända.
EU:s och Sveriges stora svek mot Zimbabwes folk är att Europa dels viker sig för övriga afrikanska ledares svaghet inför Mugabe och dels inte stödjer den politiska oppositionen aktivt. Risken är att det en vacker dag inte finns någon opposition som kan ta över efter Mugabe. I en sådan situation rasar landet in i en helvetsspiral av illegitima ledarskap. Kanske slutar det med en militär invasion.
Och Reinfeldt är flat och talar om att göra som de andra EU-länderna. Finns det verkligen inga politiska omständigheter där Reinfeldt skulle vara beredd att driva en självständig svensk linje?
VÄNSTRA STRANDEN 
Visst är det upprörande att den svenska regeringen inte har någon linje! Det gäller desvärre inte bara fallet Zimbabwe, även om det är ett och talande exempel.
Jag spanar sedan ett tag tillbaka efter den svenska utrikespolitiken. Försöker motbevisa hypotesen att den inte finns. Har inte lyckats än.