Massor av människors vardag passar inte in i de
mönster som vi teoretiserar fram, och många faller
genom de sociala skyddsnäten hur vi än konstruerar
maskorna. Och de upplever oss nog emellanåt som
om vi talade om en helt annan verklighet än deras.
Fru talman! För ett par veckor sedan, vid en
presskontakt, talade jag mig varm för att den lilla
människan måste lyftas fram i fokus, att vården, om-
sorgen och respekten för människovärdet är viktigare
än penningvärdet. Genast började det komma e-mail.
Vad menade jag med talet om den ”lilla människan”?
Begåvade medborgare undrade vad jag avsåg med
den typen av uttryck. Jag tror att vi alla nu och då,
förr eller senare, upplever oss vara i den situationen
att vi känner oss små, känner oss vid sidan om och i
behov av omsorg, i behov av något mer än det som
kan mätas i kronor och ören.
De här orden yttrades av Alf Svensson, partiledare för kristdemokraterna den 20 januari 1998, några månader före det val som skulle bli KD:s hittills största framgång med nästan 12 procent av väljarna bakom sig.
Det har varit många bud om vad verklighetens folk har för sig under sommaren. Jag är övertygad om att de gör åtminstone en sak, nämligen åker och storhandlar. På många av dessa köpcenters parkeringsplatser finns sedan några år särskilda familjeparkeringar. De är lite större än andra parkeringsrutor för att föräldrarna ska kunna krångla ut vagnar och bilbarnstolar utan att smälla i andra bilar. Rutorna markeras med en blå skylt med en barnvagn. De här parkeringsplatserna är också en liten bild av en kristdemokratisk idé. För här finns inga parkeringsvakter för att freda dem från andra bilister. I stället finns något som är viktigare. Det finns en norm som säger att man inte tar sådana platser om man inte har barn i bilen. Inte en lag som förbjuder andra att snylta på ett utrymme de inte behöver. Inte en vakt som håller undan. Utan en norm som upprätthålls. Av oss alla. Tillsammans. Så tycker jag samhället i stort ska fungera.
Det andra citatet är istället från kristdemokraternas nuvarande partiledare Göran Hägglunds sommartal den 31 juli, 50 dagar före kristdemokraternas ödesval 2010.
För mer än tio år sedan skrev jag en bok om den europeiska kristdemokratin där den svenska och den franska kristdemokratin hade en särskilt framträdande plats (Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma, SNS förlag 1998). I min dåvarande analys konstaterade jag att den svenska kristdemokratin fortfarande positionerade sig tydligt inom den religiösa domänen. Om syftet var att attrahera och samla de religiösa väljarna gjorde partiet rätt då den svenska religiösa väljarkåren hade ett tydligt religiöst betingat värdemönster och därmed ”förstod” kristdemokraternas budskap.
Dagens svenska kristdemokrati har i stort sett lämnat den religiösa domänen och positionerar sig numera enbart inom vänster-höger-domänen (preliminär analys vill jag betona). Avståndstagandet från politik, statsmakt och regleringar fanns redan hos dåvarande KdS men om man jämför de två citaten är det betoningen som skiljer – och som jag menar är en generell skillnad – nämligen att människosynens fokus har förskjutits från individen i marginalen till gruppen i mitten.
Alf Svensson myntade begreppet den lilla människan. Göran Hägglund har myntat begreppet verklighetens folk. För tiotalet år sedan lyfte kristdemokraterna i olika sammanhang fram människan som befinner sig ”vid sidan om” huvudfåran i samhället. Men idag är det gruppen i mitten, de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för kristdemokraternas budskap.
Hägglund talar om familjerna på stormarknaderna som står på särskilda parkeringar för att få utrymme nog – och att den sociala kontrollen skall upprätthålla ordningen. Där Hägglund hyllar normgivning genom socialt kollektivt tryck hyllade Svensson omsorg om dem som hamnat utanför normerna och kanske t o m kommit på kant med verklighetens folk.
I vårt hus hade vi en äldre herre som varit läroverkslärare. Barnen var rädda för honom då han bevakade dem varje dag på gården, trampade de in i rabatten öppnade han fönstet och meddelade att så fick man inte göra. Jag tror inte att det var på det sättet de lärde sig att vara rädda om blommorna. Förmodligen skulle han i enlighet med Hägglunds önskan också ha berättat för mig också att jag inte fick ställa mig på barnvagnsfamiljens parkering även om det inte fanns någon annan och jag hade bråttom hem till en febersjuk tio-åring.
För den tidigare kristdemokratin var staten ingen alla goda gåvors givare, inte heller var förbudsivrandet på långt när så starkt som kristdemokraternas belackare gav uttryck för. Men dåtidens kristdemokrater fokuserade på en socialkonservativ önskan om ett samhälle som hade ett yttersta skyddsnät som tog hand om dem som föll vid sidan av – den som inte var lönsam, som inte hade råd med vare sig bil eller att storhandla. Göran Hägglunds kristdemokrati lyfter istället fram en teoretisk ideologisk konstruktion där mainstream är norm, där den som redan har mycket skall få ytterligare utrymme. En stor parkeringsplats till kombin med barnvagnarna, väl bevakad genom social kontroll.
Ingen skall säga att kristdemokratin inte har genomgått en ideologisk förskjutning. Min professionella uppfattning är att förändringen inte varit gynnsam för partiets attraktivitet bland allmänborgerliga väljare. Och de väljare man eventuellt vinner med den nya profilen omfattar troligen inte de värden vilka partiet ursprungligen bildades för att understödja.
(Läs också gärna Douglas Brommessons artikel om kristdemokraternas förändring sedan 1960-talet i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010 nr 2.)
VÄNSTRA STRANDEN 