Etikett: kristdemokraterna

En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

En bref: Vi behöver ta strid för individens rättigheter och politikens gränser

När globaliseringen kringränt nationalstaternas handlingsfrihet och partiorganisationerna tappat kontakten med civilsamhället blir frestelsen stor för politiska ledare att välja en förenklad och medialt gångbar retorik för att bekräfta majoritetens uppfattning om kontroversiella ting; i Sverige hälsar vi i hand och alla äter kött. (…) Bortom regeringskris och budgetförhandlingar är det dags att på allvar ta strid för individens fri- och rättigheter och mot de politiska krafter som vill använda statsmakten för att inskränka, kontrollera och förtrycka enskildas rätt att leva sina egna liv och utvecklas i enlighet med sin egen potential.

Så avslutade jag min sista månadskrönika i Borås tidning, publicerad i lördags den 10 juli (åtminstone för denna gången).

Det är remarkabelt att partier som förr talade vitt och brett om att politiken skulle göra halt vid privatlivet – partier som Moderaterna och Kristdemokraterna – nu istället gärna vill se allt från hälsningsritualer till matvanor kontrolleras av politiska beslut. I min värld skall politiska beslut skapa strukturer för individens frigörelse och utveckling, inte förbjuda familjetraditioner eller kulturuttryck.

Kristdemokraterna talade på sin tid (090702 i Almedalen) om ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet” när han ville sätta gränser för politiken. Idag är det partier som Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater som försöker motverka jämställdhetsarbete i förskolan, hindra troende från att be på arbetstid och undergräva lojaliteten med HBTQi-personer.

Om vi inte tar strid för de individuella rättigheterna som tillerkänns individer i vårt samhälle, om vi inte tar tillbaka politikens roll som frigörare och om vi inte ser vilka retoriska knep populisterna använder för att stryka mittfåran medhårs – ja, då är risken att vi likt grodan dör i ett i förstone behagligt allt varmare vatten. Låt oss se till att det inte händer.

Kristdemokraternas framtid höljd i dunkel

Kristdemokraterna är ett parti i förändring. I en intervju i P1 Sveriges radio imorse sa Ebba Busch Thor att hon redan i mars ändrat sig ifråga om vilka partier KD kan tänka sig att förhandla med, och det var förklaringen till den beramade arbetslunch med politiska samtal kring bl a sjukvård och migration som hon åt med Jimmie Åkesson häromdagen. I sitt försvar för sitt närmande har Ebba Busch Thor menat att den s k isoleringsstrategin lett till konstant ökande opinionssiffror för Sveriegdemokraterna. Men faktum är att Sverigedemokraterna inte ökat varaktigt i opinionen sedan december 2015.

Men Kristdemokraterna är inte helt samlade kring den nya strategin, ett par av partistyrelsens ledamöter reserverade sig mot beslutet i mars och David Lega menar idag att en så kraftig gir borde diskuterats på ett av partiets riksting. KD var uträknat inför valet 2018 men gjorde en stark valrörelse och kom tillbaka, även om det inte räckte för att ge de fyra allians-partierna majoritet i riksdagen. Och det är i det vinddraget partiet nu stormar framåt för att omsätta valresultatet i politiskt inflytande även om partiet inte förmådde vara med och bilda regering.

Små partier som växer och tappar i väljarstöd tenderar att också byta ut sin väljarbas, samtidigt som politiska partier inte överlever långsiktigt utan sina kärnväljare. Men för KD har antalet kärnväljare minskat över tid, samtidigt som partiet fått många nya sympatisörer utan förankring i de kristna grupper som en gång var partiets ursprung. Ebba Busch Thor sa i intervjun i morse att hennes parti växt fram efter kriget och som en protest mot både kommunism och nazism, men det är i högst grad en halvsanning. Kristen demokratisk samling bildades 1964 som en protest mot att kristendomsundervisningen försvann från den nya svenska läroplanen, och partiet bildades av personer från pingströrelsen och från konservativ kyrklighet. Det var först på 1980- och 1990-talet som partiet på allvar började hävda bördsrätt till den europeiska, och särskilt den tyska, kristdemokratin. Vid ungefär samma tidpunkt började partiet på ett seriöst sätt föra en ideologisk diskussion och mejsla ut en distinkt kristdemokratisk ideologisk plattform i vårt partisystem.

I årets SOM-bok ”Storm och stiltje” har jag analyserat den flyktingpolitiska opinionens förändring och som vanligt beskrivit partisympatisörernas hållning i frågan om flyktingmottagning. Värt att notera är att de kristdemokratiska sympatisörerna mellan 2015 och 2018 har ökat sitt flyktingmotstånd med 31 procentenheter, från 40 procent till 71 procent som anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Just år 2015 var det svenska flyktingmotståndet på sin lägsta nivå i befolkningen som helhet, men kristdemokratiska sympatisörer var redan då bland de mest restriktiva. Ändå är kristdemokraterna – tillsammans med moderaternas sympatisörer – de som ändrat sig klart mer än övriga partiers sympatisörer mellan 2015 och 2018. Om vi tittar ytterligare tio år tillbaka i tiden (2008) så har kristdemokratiska sympatisörerna gått från att tillhöra de minst flyktingnegativa av partisympatisörerna till att vara bland de mest flyktingnegativa.

De kristdemokratiska sympatisörerna är, bortsett från Sverigedemokraterna, också de som i lägst utsträckning stödjer värdet av mångkultur, 57 procent av kristdemokratiska sympatisörer anser att mångkultur är positivt för Sverige. Sverigedemokraternas sympatisörer är de enda som ger ett lägre stöd (17 procent) till mångkultur. Övriga riksdagspartier rör sig i ett spann mellan 72 procent (M) och 93 procent (V). (I denna fråga finns ingen tidslinje.)

Vart kristdemokratins ideologiutveckling och strategiska vägval leder partiet fram till nästa riksdagsval är ännu så länge höljt i dunkel.

 

 

En bref: Om kvinnokamp och om en seger som måste vårdas

Men för mig är det helt uppenbart att kvinnosaken, jämställdheten och genusperspektivet vunnit kampen. Våld och kränkningar mot kvinnor tas på ett helt annat allvar idag, både i vardagen, på arbetsmarknaden och av rättsväsendet. Jämställdhet gled också upp som den tredje viktigaste frågan för att välja parti i riksdagsvalet 2018; 48 procent angav att den hade mycket stor betydelse för val av parti (VALU 2018). Och stödet för ett jämställt samhälle är i de svenska valundersökningarna både högt och stabilt.

Så skrev jag i söndagens krönika i Borås tidning den 19 maj 2019. Idag den 24 maj är det 100 år sedan beslutet om lika och allmän rösträtt fattades av den svenska riksdagen. Införandet av rösträtt för kvinnor och en lika rösträtt för alla oavsett inkomst togs i flera steg, men just idag fattades det första riksdagsbeslutet av två om just rösträtten.

I dagarna diskuteras också kvinnors rätt till sin kropp och sina reproduktiva rättigheter och hälsa. En EU-parlamentariker från SD är under förundersökning för att ha begått ett övergrepp mot en kvinna han känner. Han har själv erkänt att han gjort det som sägs, men tycks inte förstå att det därmed är ett övergrepp, det bagatelliseras både av honom själv och av den egna partiledningen. En f d EU-parlamentariker från KD har under sin tid i EU-parlamentet agerat på ett sätt som enligt alla rimliga tolkningar går på tvärs med den egna partilinjen i fråga om kvinnors rätt till säker och trygg abort. Abort är ingen enkel politisk fråga, men dels strider hållningen mot det egna partiets uttryckliga position och dels vill personen ifråga inte själv förklara och argumentera för sin hållning.

Vi kvinnor måste fortfarande höja våra röster för att höras. Samhällsutvecklingen har varit på kvinnors sida i meningen att kampen har lett till att våra rättigheter har stärkts och våra möjligheter till likvärdiga livsvillkor förbättrats under de senaste seklet – men som alla politiska segrar så måste även denna vårdas, vidmaktshållas och utvecklas. Jämställdhet och kvinnors rättigheter är ingen naturlag, tvärtom så har de vunnits genom politisk kamp. Så, håll i och håll igång!

De tre ideologilösa – tankar om den nya högeroppositionen

Svensk partipolitiks ideologiska grunder tycks svikta. I en snabbanalys av de åtta riksdagspartiernas valmanifest 2018 hävdade jag att just Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater var de tre partier vars valmanifest var i tydligast avsaknad av ideologiska markörer. Att just moderaterna nu vill ta fram ett nytt idéprogram är därmed inte oväntat.

Eftersom det svenska partisystemets grundriktningar har förändrats rejält under de senaste 15 åren är det en relevant fråga om grundideologier som socialism, liberalism och konservatism – även kompletterade med nationalism – säger något av politisk betydelse om samtiden? Ja, dessa grundläggande strukturer för att utveckla samhället är impregnerade av hundratals, ja kanske tusentals, års politiska erfarenheter. Frågan borde kanske istället vara om det svenska partisystemet har lämnat fast mark och svävar fram fritt över verklighetens ängar, skogar och städer?

Partiföreträdare har de senaste veckorna slängt ideologiska begrepp kring sig på ett sätt som inte imponerar på mig: Liberalkonservatism finns för att det finns ett parti vars medlemmar lever ut liberalkonservatismen säger Kristersson i radio. Kristdemokratin finns för att  värna kristna värden men välkomnar konservativa och frihetliga liberaler och  kommer inte att ingå i något konservativt block säger Busch Thor i olika intervjuer. Hos Sverigedemokraterna hittar jag inga referenser till någon av de stora ideologierna, istället är det frågor om moskér, genusfrågor, miljöpolitik och svängningen om EU som är i centrum.

Självklart har introduktionen i svensk politik av en dimension som GAL-TAN som ett komplement gjort politiken mer svårtolkad än förr. Jag skulle säga att den ideologiska bredden ökat sedan 1970-talet, men att den populistiska politiska retoriken är ett svar på individualiseringens politiska konsekvenser och globaliseringens ekonomiska dito. Jag tror inte att svaret på populistisk, förenklad, utslätad och oftast förvanskad debatt kring samhällsutvecklingen är att själv göra sig av med det återstående ideologiska bagaget. När den populistiska utmaningen inte var reell kunde de stora partierna (M och S) bli s k catch-all-partier och just lämna de ideologiska diskussionerna; de slogs med samma ljumma vapen på den politiska arenan. Sedan kom de riktiga populisterna, de som vänder kappan efter vinden och alltid stryker reaktionen medhårs. Vem vill rösta på kopian?

Att partiernas företrädare inte förmår reflektera kring, eller förhålla sig till, grundläggande ideologiska riktningar är inte bara trist, det är också farligt. När pragmatismen blir bestämmande är det lätt att rutscha utför taket ner gödselstacken. Missförstå mig inte, jag uppskattar pragmatism (både som politiskt medel och den filosofiska inriktningen) men den bygger på att det finns starka och tydliga värderingshierarkier och mål-medel-resonemang av principiellt slag. Vi brukar kalla dem ideologier.

***

Jag hittade ett, idag lite roande, citat i Svensk Tidskrift (1971) av dåvarande redaktören Erik Anners, professor i rättshistoria i Uppsala och förtroendevald för Högerpartiet på sin tid.

Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang.

 

 

 

Om kristdemokraterna och ediktet i Nantes

Så var det dags igen, eller som Andreas Johansson Heinö skriver i söndagens Borås Tidning (18 mars 2018), man kan tro att svensk politik utkämpas på 1600-talets europeiska arena där religionskrigen var legio. Det senaste utspelet, nu från Kristdemokraterna, att alla partiets kommunpolitiker bör säga nej till ansökningar om böneutrop är ytterligare ett politiskt förslag som sätter religionen i politikens centrum. Dessförinnan har socialdemokraterna gett luft åt sina idéer om att förbjuda konfessionella/religiösa friskolor.

Ebba Busch Thor fick ägna nästan hela Ekots Lördagsintervju den 17 mars 2018 åt att förklara hur tanken att förbud mot böneutrop var konsistent med såväl religionsfrihet som kristendomens olika samhälleliga uttryck. Rubriken på intervjun handlade om hur KD skall klara riksdagsspärren. Knappast på det här sättet. Visserligen får partiet uppmärksamhet, men om partiet inte kan prata om det som verkligen är partiets politik är uppmärksamheten inte särskilt mycket värd. När så många partier slåss om religionskritiska väljare lär inte just KD gå vinnande ur striden, inte det KD som bildats och gått till val på den motsatta tanken, att religionen har en plats i samhälle och politik.

Visst finns det väljargrupper som står KD nära som uppskattar att kristendomen som religion sätts först och att andra religioner hålls tillbaka. Men för det första är dessa grupper ganska små, och för det andra är den bristande logiken mellan de tillåtna kyrkklockorna och de förbjudna böneutropen så himmelsskriande att även de mest islamkritiska väljarna mest lär bli generade av brännvinsadvokatyren.

Efter 1500-talets ohyggliga religionskrig i Frankrike upprättades 1598 ediktet i Nantes. Ediktet proklamerade katolicismen som Frankrikes religion men upprättade en frizon för protestanter i Frankrike, en liten men ändock en frizon. När ediktet drogs tillbaka av Ludvig XIV 1685 och utrymmet för protestantism försvann flydde protestanterna bl a till det blivande USA men också till England, Nederländerna och Sverige. (Många s k svenska familjer är ättlingar till dessa flyktingar.) Flera hundra tusen s k hugenotter flydde Frankrike och den reformerta protestantismen spreds i både den gamla och nya världen.

Det vore väl bra om vi kunde lämna religionsstriderna bakom oss, och både i ljuset av Europakonventionens religionsfrihets- och yttrandefrihetsregleringar och vår – rimligen – erfarenhetsbaserade tolerans lösa frågorna om böneutrop på ett lika pragmatiskt som svensk sätt: en positiv grundinställning och beslut i varje enskilt fall med hänsyn till eventuella ordningsstörningar.

***

Hur jag tror att KD skulle kunna värna sin integritet och sin ideologi – och kanske ta sig över fyra procent? Jag skrev för länge sedan, men det kanske är läsvärt än. Se även min artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift efter valet 2014.

Finns det plats och nog med väljare åt kristdemokraterna?

Kristdemokraterna har just avslutat sitt riksting, partiledaren Ebba Busch Thor är omvald, sjukvårdsfrågorna skall vara fokus nummer ett i valrörelsen 2018 och stämningen i partiet sägs vara god.

Men skall man vara realistisk är väl 2018 den skakigaste valrörelsen sedan succén 1998 (11.8 procent). Partiet har sladdat under fyra procent under så gott som hela mandatperioden och väldigt mycket fokus har varit på att positionera partiet på en tydlig konservativ flank i svensk politik. Så länge Moderaterna försökte vara ett mittenparti fanns det en möjlighet att utveckla en relevant politik till vänster om SD och i närheten av den s k TAN-polen på GAL-TAN-skalan.* Men under sitt nya ledarskap har Moderaterna flyttat tillbaka till sin traditionella position till höger och tvingar därmed KD att skapa ideologiskt utrymme på annat sätt.

Under de senaste månaderna har vi därför sett en breddning i politiken och de gamla paradfrågorna kring äldre, familj och vård har tagit till heders igen. Det är rimligt, samtidigt som ett flertal symbolpolitiska förslag om att förbjuda shariadomstolar, burka och utländsk finansiering av moskéer röstats ned av rikstinget.

Lars Adaktusson har valts in i presidiet, uppenbarligen för sin lyskraft mer än för sin politik som tinget avvisade till stor del, medan Emma Henriksson – talesperson för profilfrågan sjukvård inför valet 2018 – lämnade partistyrelsen. En grupp som vill ha en hårdare konservativ profil förenades med en grupp som är nervösa för att KD inte syns tillräckligt mycket, och vips är Adaktusson i presidiet som andre vice ordförande.

I KD finns en grupp kärnväljare och aktivister som har sina rötter i en pietistiskt präglad fromhetsrörelse, en rörelse vars politiska värden är social- och värdekonservativa men inte nationalistiska, chauvinistiska eller marknadsorienterade. Den gruppen har vunnit en delseger i och med det här rikstinget, men hotet kommer från den prekära brist på fler likasinnade väljare som finner KD vara ett alternativ inom den borgerliga alliansen. Och kanske är det absolut mest avgörande hotet en demobilisering av den grupp kärnväljare och aktivister som inte är anhängare av vare sig skålande i champagne eller burkaförbud.

 

* GAL-TAN står för en åsiktsdimension som gestaltar olika uppfattningar om öppenhet och slutenhet, de båda polernas akronymer står för Grön-Alternativ-Liberal (GAL) samt Tradition-Auktoritet-Nation (TAN).

***

Läs gärna övrigt jag skrivit om Kristdemokraterna. Jag har bland annat skrivit en artikel på svenska i Statsvetenskaplig Tidskrift samt för många år sedan en bok om kristdemokratin i Europa. Att det finns plats för ett svenskt parti som vill och kan göra politik av relationen mellan stat och religion den saken är klar, frågan är bara om det blir kristdemokraterna. Men det kan vi återkomma till! 🙂

Kristdemokraternas ideologiska förnyelse

Vägen fram till partiledarskapet för Kristdemokraterna tycks nu helt rak och jämn för Ebba Busch Thor. Hon är den enda kandidaten och valberedningens förslag inför det extra rikstinget den 25 april. Vid det tillfället skall också hela partistyrelsen förnyas och besked om förslag bör komma snart (handlingar skall vara ute fyra veckor före tinget). En ny partiledare som vill förnya behöver inte bara ett nytt arbetslag kring sig själv utan också en partistyrelse som vill hens väg.

Sedan Jakob Forssmed lämnat beskedet att han inte står till förfogande som partiledarkandidat har Busch Thor tydligare markerat sin vilja att samla partiet. Hon sa t ex i SvT Aktuellt häromdagen att hon inte menat att KD står till höger i svensk politik, utan att KD står mer till höger än till vänster. Ett besked som väl får ses som en tydlig modererande markör nu när konkurrensen om posten är över.

Ett byte av partiledare efter flera förlustval och i opposition är generellt tuffare och hårdare än andra, och när valet sker genom medlemsomröstningar brukar antalet kandidater vara fler än när det är representativa församlingar som röstar. KD har kombinerat båda systemen, flera kandidater har framträtt inför distrikten (aktiva medlemmar) och därefter har distriken nominerat. Först efter den processen har valberedningen gjort sitt val och ledaren väljs sedan (sannolikt) i god ordning med en enda kandidat på ett riksting. KD bekräftar således tesen fast i två delar.

När ett parti genomlidit flera förlustval, fått nya konkurrenter i partisystemet (primärt SD) och byter ledare är det också som mest sannolikt att det sker en ideologiförändring i partiet. I partier med flera ideologiska strömningar att vila på kan en kantring ske från den ena till den andra, i partier med mer entydig ideologisk inriktning sker en omtolkning och nya sakfrågor kan inkluderas. Det svenska partisystemet är ytterst tungt i mitten numera och KD har före Sverigedemokraternas ankomst varit det enda av partierna som åtminstone retoriskt avhållit sig från att vara ”liberala”.

Ingenting i partiets historia eller i det Busch Thor sagt tyder på att den konservativa profilen kommer att tonas ned partiideologiskt. Men KD har genomgått en ideologisk utveckling från ett parti som uttryckligen vägrade placera sig på vänster-högerskalan (precis som Miljöpartiet) till att bli ett parti som sökte sig till de europeiska socialkonservativa partifränderna med både en EU-positiv profil och betoning av kollektivism i sociala och moraliska frågor (ansvar och familj). Kristdemokraterna har sedan dess sökt sig fram ideologiskt genom att till detta lägga mer allmänborgerliga frågor som fastighetsskatt, valfrihet i vården och etablissemangskritik. Ingen av de sistnämnda har gett mer än tillfällig utdelning och partiet har nuddat fyraprocentsribban i en hel räcka av opinionsundersökningar. Regeringssamarbetet med övriga borgerliga partier har dock kostat på och det mesta talar för att partiet kan andas viss morgonluft under den kommande mandatperioden bara genom att frigöra sig lite från Allianssamarbetet. Något som Busch Thor också sagt att hon vill.

Jag tror att KD kommer att genomgå en ideologisk omstöpning men då framför allt genom att välja andra profilfrågor. Busch Thor har redan i flera intervjuer och uttalanden markerat att hon tänker strida mot det hon kallar ”politiska lösningar som kommer ovanifrån”. Det skulle i så fall kunna ideologiskt knytas ihop med kristdemokratins betoning av subsidiaritet och familjens roll som samhällets kärna. En ideologisk förnyelse inom ramen för socialkonservatismen alltså. Svensk politik skulle må bra av en genomtänkt, fördjupad och ansvarsfull socialkonservatism i kontrast till å ena sidan det smockfulla mittfält där man får ha linjal för att mäta avståndet mellan en del partier och å andra sidan den populistiska nationalismen.

*

Tidigare har jag skrivit om kristdemokraternas idéutveckling t ex här och här.

Min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma”(1998) behandlar ideologiska frågor i relation till väljare och regeringsmakt.

I min doktorsavhandling ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993) studerar jag hur och när partiideologisk förändring inträffar.

Hur skall det gå för Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna är ett litet parti, men ett uthålligt dito. Partiet bildades redan 1964, men kom inte in i riksdagen förrän 1991.* Under 1960- och 1970-talen sågs partiet som en liten kämpande frikyrkosekt som inte ens samlade något större stöd i de egna kretsarna. Pingstvännerna var nog de mest entusiastiska då rörelsens ledare Lewi Pethrus var partiets egentliga skapare.

Men, idag är Kristdemokraterna ett parti som har suttit i två borgerliga regeringar, som genomfört ett flertal av sina politiska förslag (vårdnadsbidrag, gåvoavdrag, fastighetsavgift, apoteksmarknad m m) och vars ledare under den parlamentariska perioden varit väldigt populära, oftast mer än sitt parti. Det är inget dåligt resultat med tanke på att ett partis främsta mål inte är att samla maximalt med väljare utan att genomföra sitt program!

Vem skall nu synas i badbyxor i populärpressen eller ordvitsa sig igenom ett Almedalstal?

Partiet har vuxit ideologiskt (breddats) men den huvudsakliga inriktningen har också blivit mer pragmatisk än när partiet var ungt. Partiet förknippas fortfarande med moralfrågor som de lämnat bakom sig, något som delvis kan skyllas att en del av partiets företrädare har lite svårt att hantera partiets misslyckanden på dessa områden. Under en lång tid fyllde Kristdemokraterna ett socialkonservativt tomrum i den svenska partirymden, men åren i regeringsställning och förändringen av konkurrenssituationen (t ex SD och Ms förändring) har försatt partiet i ett svårt läge. Finns möjligheten för en anständig socialkonservatism kvar?

Platsen i riksdagen är idag beroende av att betydligt fler än kärnväljarna stoppar KD-valsedeln i kuvertet. Många väljare är också äldre kvinnor, men partiet har svårt att vinna väljare i de yngre åldersgrupperna.

Partiets framtid beror på vilken av de olika falangerna som får stöd i form av partiledare – den pragmatiska (trots allt konservativa) falangen har fört partiet till regeringsmakten (visserligen ihop med övriga borgerliga) och har störst chans. Partiet behöver också en ledare som bottnar i de socialkonservativa värdena, men som inte är uppfylld av moralfrågorna, om partiet vill överleva som parlamentarisk kraft. En ren gissning från min sida är att Acko Ankarberg har förutsättningarna för det. Ett extra plus för henne är att hennes arbete som partisekreterare kan ge skjuts åt partiledarens viktigaste uppgift – att hålla ihop partiet.

* Alf Svensson blev riksdagsman på ett centermandat 1985 genom teknisk valsamverkan.

Mer att läsa:

Demker, M ”Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998)

Hagevi, M ”Religion och politik” (2005)

 

Hägglund profilerar sig åter på familj och företagsamhet

Göran Hägglund sommartalar på Gekås stora bilparkering i Ullared. Sannolikt är det en plats där han och partiet tänker sig att möta det verklighetens folk som han en gång visade särskild omsorg om. Samtidigt är jag inte säker på att Palestinafrågan och kampen mot antisemitism är självklara frågor för att stoppa väljarflykten från partiet.  Å andra sidan kommer Hägglund snart in på de frågor han som minister haft ansvar för, sjukvård och omsorg. Kristdemokraterna går till val på att förstatliga sjukvården, men fortsätter också att driva den ideologiska linjen att lämna allt fler beslut till enskilda familjer. Inte bara i familjepolitiken utan också inom hela omsorgsområdet. En linje som partiet faktiskt hållit fast vid, oavsett vilka termer som stått i fokus.

Hägglund är inte individualist och inte kollektivist, säger han. Visserligen är kristdemokratin en specifik ideologisk riktning i europeisk politik men analytiskt hör denna riktning hemma inom socialkonservatismen och är därmed kollektivistisk. Betoningen av familjen som kollektiv pekar också otvetydigt på dessa rötter. Någon problematisering av alla de målkonflikter som uppstår mellan barnens frihet och föräldrarnas, mellan bibehållna hierarkier och social förändring eller mellan individuell och kollektiv rationalitet hittar jag inte hos Hägglund.

De tre mindre partierna inom Alliansen (C, Kd och Fp) profilerar sig starkt inför det kommande valet. Centerpartiets Annie Lööf visade i sitt sommartal häromdagen att de gamla centerfrågorna åter kom till heders, Jan Björklund använde mycket av sin tid i sommartalet i Göteborg till att prata om folkpartiets traditionellt starka jämställdhetsfrågor – feminism och kvinnors rättigheter – och idag lyfter Göran Hägglund fram familjen, företagsamheten och Mellanösternfrågorna.  Hägglunds betoning påminner för övrigt lite om den ideologiska profil som ledde till en ledarstrid i partiet och den tidigare kommun- och finansminister Mats Odells avgång.* För de två andra partierna är fyra-procents-spärren inte någon överhängande hotbild just nu, men för Kd är det litet värre. Ett nödvändigt kriterium för fortsatt Alliansregering i nuvarande opinionsläge är att Kd är med i Riksdagen även den 15 september i år. Under sommaren har det sett något litet bättre ut för Kd, valrörelsen och den stigande politiska temperaturen mobiliserar både kärntrupper och mer lättrörliga sympatisörer. Men fortfarande är det mycket osäkert om partiet åter kan ta en plats i Riksdagen – med Centern på torrare mark än tidigare och ett Kd som i alla fall i sommar sniffat på fyra-procents-ribban kan chanserna öka.

Kristdemokratin representerar en specifik och egen ideologisk riktning i svensk politik. Sannolikt har ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en väl utbyggd välfärdsstat gjort socialkonservatismen som ideologi mindre relevant i Sverige än t ex i Tyskland, vars socialdemokrati inte haft samma pragmatiska inriktning som den svenska. Samtidigt är det lite märkligt att de tre liberala partierna C, Fp och M (där C och M lämnat sina tidigare ideologiska intressebaserade rötter till förmån för en allmän liberalism) alla kan rymmas i ett svenskt ideologiskt spektrum – men att kristdemokraternas unika profil har så svårt att få fäste ens idag.

Min uppfattning är att Alliansen visserligen varit en möjlighet för Kd att få regeringsmakt men att partiet ideologiskt suddats ut av nu åtta års regerande under den moderate, men just liberale, finansminister Anders Borgs färla…

Valet är den 14 september. Först då vet vi om verklig socialkonservatism fortfarande finns som svenskt fenomen.

* Frihet, Flit, Företag och Familj (FFFF)