En bref: Det räcker med ”Så gör man inte”.

”Om Gordon Gekko-typerna var 1990-talets kungar på Wall Street är paragrafryttarna 2010-talets kejsare. Om du tillhör de som älskar att läsa högt ur reglerna i Monopol har du en lysande framtid. Lönerna för de som sysslar med regelefterlevnad har skenat och bankerna kan knappt fylla alla tomma stolar. I Europa väntas kostnaden för implementeringen av Basel III motsvara 70 000 heltidstjänster. Äntligen en framgång för EU:s jobbpolitik.”

Så skriver Svenska Dagbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka i dagens tidning. Cervenka beskriver hur regelsystems tillväxt motarbetar en god moral inom finanssektorn. Ju fler regler desto fler kryphål – och svårare att göra rätt för den som har detta som enda önskan. Småsparare gör lättare fel än de som har penningstinna affärsjurister till sin hjälp. Cervenka menar att i grund och botten handlar alltsammans om de tolv bokstäverna i meningen ”Så gör man inte”. Finansbranschen skulle nog må väl av lite mer moralism och lite mindre tro på kontrollsystem och utökade regelverk.

I dagens Ekonomieko fördes i samma anda en av de vassaste politiska debatter jag hört på länge – mellan Svenska bankföreningens VD Thomas Östros och Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg. Med all respekt för Östros men den här matchen förlorade han inte på poäng, han blev knockad ett antal gånger. Dahlberg påpekade att s k indexfonder är det absolut bästa och billigaste för de flesta småsparare (vi tar t o m ekonomipristagarnas ord på det) men bankerna talar istället om aktiv förvaltning med fyra gånger så höga avgifter. Varför? För att de tjänar pengarna på detta förstås. Banker är  vinstmaximerande företag som vi i vårt ekonomiska system gjort oss helt beroende av – utan någon som helst begränsning – för att våra ekonomiska transaktioner skall fungera i ett modernt samhälle. Programmet kan avlyssnas här.

Bonusar bara till dammsugarförsäljare!

Bonusar till direktörer och duktiga företagsledare har debatterats under en längre tid, framför allt kom debatten igång efter det att regeringen i höstas försökt få bankerna att gå med i deras trygghetsförsäkring. Kravet var att det inte delades ut någon bonus. SEB valde då istället att höja lönerna! Annika Falkengren har avstått från sin bonus. Men hon berättade inte att lönen höjdes istället. Och Anders Borg skällde på de privata bankdirektörerna och blev hjälteförklarad av okunniga personer som trodde han var vänster när han bara var trogen sina ekonomiska ideal (banken är finansiella serviceinstitut). Samtidigt hade han givit fritt fram för statliga bonusar, självklart egentligen eftersom han tror på ekonomiska principer som bygger på individuellt risktagande och konkurrens. Nu får han skäll för att han hycklade förut. Men egentligen har han varit principfast hela tiden – men blev tvungen att rulla runt ett par varv för att blidka medieopinionen.

För Anders Borg är det risktagandet och entreprenörskapet som skall premieras, därför har han inget emot bonusar som sådana. Däremot tycker han inte att ekonomins smörjmedel – banker och finansinstitut av annat slag – skall leva gott på rena finansiella transaktioner. Istället är det arbete och produktivitet som skall belönas. Att jag lånar ut pengar till dig och du sedan betalar ränta till mig som jag sedan kan låna ut till någon annan är bara ett hjälpmedel i en ekonomisk utvecking, i sig själv bidrar inte denna finansiella transaktion till tillväxten. Det är bara om den jag lånar ut pengar till tillverkar något spännande som kan exporteras eller säljas och därmed skapa vinster som den fnansiella transaktionen är lyckad. Då kan bankdirektören få vara med och dela på kakan.

Men problemet med den ekonomiska kalkylen är att Borgs och regeringens ekonomiska politik har en byggsten som är ihålig. Statliga bolag, pensionsfonder och finansiella institutioner tar ju hela tiden risker med ANDRAS pengar! Borg har stöd i ekonomisk forskning i det avseendet att människor som tar risker tenderar att peka ut tillväxtens inriktning med hjälp av sina investeringar. Den risk du tar bygger på en rationell kalkyl om att du skall få pengarna och lite till tillbaka. Därför är det en poäng att stimulera den typen av risktagande om man vill ha en ekonomi som växer – oavsett normativa idéer om vad som är ”bra” och ”dålig” tillväxt.

Marknaden ljuger aldrig sägs det ibland. Men det gäller så länge den enskilda individ som tar chansar också är den som tar risken. Så är det inte i de flesta banker och statliga pensionsfonder – istället är det ANDRAS pengar man tar risker med. Och då försvinner den hämsko på risktagandet som den rationella kalkylen är. Istället uppmuntras allt högre risker, ett utpräglat s k riskbeteende utvecklas och konkurrensen mellan individer och institutioner leder bort från den ekonomiskt sunda prognosens väg.

Alltså, bonusar bör ges till de småsparare som riskerar sina egna pengar. Aldrig till dem som talar om risktagande men inte skulle ta den minsta risk i världen, allra minst risken att förlora sin bonus…

Jag säger som Heidi Avelllan sa i God Morgon Världen härom söndagen: ”Bonus, det är för dammsugarförsäljare. Direktörer skall ha hög och fast lön och förväntas göra ett bra jobb.”

Intressant? Läs mer om bonus, ekonomi och Anders Borg.

PS 090320 En artikel om om vems ”fel” krisen är av Dani Rodrik, professor i ekonomi vid Harvard. DS