Den tragiska historia som oftast går under namnet ”Thomas Quick-skandalen” rullar vidare med nya debattinlägg och nya myndighetsbeslut. Idag blev utlåtandet från Rättsmedicinalverket angående Sture Bergwalls psykiska hälsa offentligt, på hans egen begäran om jag förstått advokat Thomas Olsson rätt. De refererat av utlåtandet som jag sett i svensk riksmedia tecknas precis den bild av Thomas Quick/Sture Bergwall som jag förväntat mig. Om hans psykiska status i djupare mening kan jag ju förstås inte uttala mig, men efter att ha läst många hundra boksidor, ett stort antal nyhetsartiklar, ännu fler debattartiklar, sett dokumentärfilmer och debattprogram och lyssnat till Bergwall själv – och hans advokat Olsson – uppfattar jag utlåtandet som rimligt.
Bergwalls personlighet, hans narkomani och sedan läkemedelsmissbruk, en närmast desperat polisiär önskan om att lösa traumatiska mordfall och ett antal personers starka önskan om att ge individer frigörelse genom psykoterapeutisk katharsis förklarar det egentligen obegripliga i historien kring Thomas Quick/Sture Bergwall.
De personer som jag tycker bär tyngst ansvar i hela den här självbekräftande processen är dåvarande JK Göran Lambertz och Quicks försvarsadvokat Claes Borgström. Inte så att övriga kan skaka av sig ansvaret för allt som gick fel – absolut inte. Men de drogs in i en icke-rationell malström som kom att bli en win-win-situation för dem alla. Alla inblandade tjänade på att historierna var sanna. Alla.
Men det finns två personer som stod utanför denna malström – Göran Lambertz och Claes Borgström. Lambertz var som JK vårt öga mot myndigheternas maktmissbruk och systemfel i den offentliga förvaltningen. Hans uppgift var enkelt uttryckt att stå utanför och bortanför myndighetssfären för att kunna granska den kritiskt. Lambertz var den som kunde hålla räfst och rättarting med förvaltningen: med polis, åklagare, domstolar och rättspsykiatrins myndighetsutövning. Claes Borgström var Quicks försvarsadvokat. Hans roll är att ta fram det som för klienten är fördelaktigt – som förmildrande omständigheter – inte att underblåsa klientens egna föreställningar när dessa framstår som tvivelaktiga. Advokatens uppgift är, enligt Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed att vara fri och obunden även gentemot klienten eftersom advokaten skall kunna ge klienten de råd och det biträde som objektivt sett är bäst för klienten och inte de råd och det biträde som klienten vill ha (s 5).
Lambertz och Borgström var de två personer som när hela rättegångsprocessen drogs igång ännu inte befann sig i malströmmen av bekräftelser, missbruk och karriärambitioner. Men de fallerade. De underlät att upprätthålla det kritiska perspektiv allmänheten kan förvänta sig av dem. Därför menar jag att deras ansvar är av en annan art än det ansvar som måste bäras av utredare, terapeuter och Quick/Bergwall själv. Det var tack vare en ihärdig journalist – Hannes Råstam – som likt en terrier ända in på sin dödsbädd gav sig den på att reda ut och förstå den rättsskandal som kallas ”Thomas Quick-skandalen”.
Göran Lambertz brännvinsadvokatyr om att ingen är oskyldig om än friad är patetisk. Vi vet förstås inte om någon alls är oskyldig, det vi får vänta med att få veta till Domens dag. Och Claes Borgström tiger. (Jag tänker inte länka till alla Lambertz texter i ärendet, ni hittar dem via google.) Missgreppen i den här processen är enligt min bedömning mer en fråga om brist på civilkurage och kritisk hållning – dock en eloge till dem som hoppade av – hos dem som drev processen framåt än systemfel.
Jag hoppas och tror att Sture Bergwalls önskan om att finna rätt kurs i livet skall uppfyllas och låt oss därför lämna honom i fred med sina promenader, sin framtida hund och sin familj.
VÄNSTRA STRANDEN 