Är det bara jag som tycker att dokusåpan ”Tomas Quick” nu gått in i en absurd fas? En man som är dömd för åtta mord deltar nu under sitt ursprungliga namn Sture Bergwall glatt i debatten talandes om sig själv i tredje person, påtalandes att han ”under Tomas-Quick-tiden” eller i ”Tomas-Quick-rollen” tänkte eller gjorde si eller så. Mannen lär vara inlåst på en sluten rättspsykiatrisk avdelning men deltar i mediedebatter och twittrar med offentliga kommentarer till arbetet med resning i flera av de mål där han dömts. Borde inte ansvariga journalister och chefer ställa sig frågan om vi inte ser den förra hysterin upprepad, men denna gång som fars?
Jag tänker inte ha någon uppfattning om Quicks/Bergwalls skuld, jag tycker dock att Hannes Råstams arbete gör ett övertygande intryck och noterar att resning beviljats i ett fall. Längre än så tycker jag inte att vi som står utanför skall gå förrän vi fått nya rättegångar. Det jag reagerar på är att ett oerhört allvarligt brottsregister – varav en hel del brott inte alls är omstridda – nu förvandlats till en genommedialiserad dokusåpa. Redan 1974 hade Quick dömts till rättspsykiatrisk vård för sexuella brott mot barn, fått en åtalsunderlåtelse för dråp och var drogmissbrukare. Den historia som rullas upp nu började 1990 med ett grovt rån och gisslantagande, något som ånyo renderade rättspsykatrisk vård. Ingen har såvitt jag förstår bestritt att dessa domar är korrekta.
En mängd anhöriga till brottsoffer ser och hör en förmodad gärningsman värdera och bedöma rättsprocessen, sin advokat, åklagare, domare och terapeuter i alla svenska medier. Jurister med olika positioner diskuterar såväl personen Quick/Bergwall som detaljer i själva brotten. Om jag vore anhörig till offren skulle jag känna mig illa berörd. Som samhällsmedborgare känner jag avsmak när rättsystemet förvandlas till ett mediedrama med schablonbilder av alla inblandade. Den senaste turneringen är Borgströms märkliga anmälan av sig själv. Vem regisserar och vem är dramaturg i detta teaterstycke? Och i vilket syfte?
Lite mer besinning skulle jag vilja från mediernas inför behandlingen av rättsprocessen om vad som inte är en svart-vit historia.
VÄNSTRA STRANDEN 