Kriget i Algeriet tog sin reella början på Allhelgonadagens morgon den 1 november 1954. På sommaren samma år hade 22 män i en ny generation av nationalister mötts i en förort till Alger. De kom överens om att för gott göra sig av med det franska styret. Några av dem var medlemmar i en nationalistisk organisation ‘Comité Révolutionaire d’Unité et d’Action’ (CRUA) som var en utbrytning ur Messalis PPA. CRUA bestämde på sommaren 1954 att den katolska Alla Helgons Dag, en central högtid i den franska kalendern, skulle bli tidpunkten för motståndskampens början. I samband med upproret i november bytte CRUA namn till ‘Front Liberation Nationale‘ (FLN). På Allhelgonadagens morgon 1954 exploderade ett flertal bomber i Alger. De var hemmagjorda av några av de omkring 700 medlemmarna i FLN. (…) Den franska regeringen under Pierre Mendés-France skickade dock snabbt truppförstärkningar till Algeriet och till nyår fanns där 20 000 man, förutom den 3500 som funnits där tidigare, och en mängd militärpoliser.
(s 44-45 i M Demker ”Sverige och Algereits frigörelse 1954-1962” utgiven 1996.)
Det är denna helg 60 år sedan kriget mot det franska styret i Algeriet tog sin direkta början. Efter 60 år är det fortfarande FLN som styr i Algeriet och landet har knappast alls berörts av den s k arabiska våren. Ett uppslitande inbördeskrig mellan islamistiska rörelser och den algeriska militären under 1990-talet har satt djupa spår och rester av dessa rörelser – både personer och resurser – lever fortfarande kvar i de fundamentalistiska rörelser som återfinns i flera nordafrikanska och sahariska stater (Mali, Niger, Algeriet, Tchad m fl).
Kriget i Algeriet blev en politisk katastrof för Frankrike som förlorade stora delar av sitt nationella territorium (de tre departementen i Algeriet betraktades som en del av Frankrike till skillnad från andra franska territorier), vars parlamentariska regim krossades (de Gaulle tog över inför en hotande statskupp) och tusentals unga män som inkallats i kriget dog, torterades eller genomförde själva grymheter som än idag plågar deras familjer och landet. För Algeriet blev kriget ett förödande slag mänskligt sett, tusentals döda och den ekonomiska utvecklingen stagnerade, stora interna flyktingströmmar och samhällen som slogs sönder. Men landet fick genom oljeinkomster en snabb blomstring och de ekonomiska relationerna med Frankrike återupprättades till båtnad för båda. Algeriet blev också en förebild för arabisk nationalism med socialistiska förtecken, ett land som förmådde att ta vara på sin självständighet och där en befrielseorganisation var kapabel att styra och leda den politiska utvecklingen.
Idag är Algeriet inte längre någon politisk förebild, ett stagnerade system där utmaningar från olika nationalistiska och religiösa grupperingar blir allt fler, en enorm ungdomsarbetslöshet och brist på demokratisk utveckling bådar inte gott. Men i ett Nordafrika där Egypten blir alltmer totalitärt, Libyen inte längre existerar, Marockos kungadöme är ohotat och Tunisien är det enda land där en demokratisk utveckling tycks ta fart finns det knappast några förutsättningar för förändring i Algeriet på kort sikt. Stabilitet är just nu vad som eftersträvas där.
VÄNSTRA STRANDEN 