Etikett: Algeriet

En bref: Algeriets långa skuggor över Frankrike

Repression som utövas med den moraliska legitimiteten att ”vi” står över ”dom” kommer alltid, med osviklig precision, att slå tillbaka också mot dem som utövar den. Frankrikes demokratiska institutioner undergrävdes av fasthållandet vid Algeriet. Algeriets befolkning berövades möjligheten att inleda självständigheten med att utveckla demokratiska styrelseformer. ”Riposter à un crime d’État” utgör en bit i det pussel som berättar om hur den traditionella vänstern i Frankrike tappade sin moraliska kompass när Algeriet krävde sin självständighet.

Så skrev jag i en kombinerad recension och essä i Dagens Nyheter den 17 oktober 2022 om hur det koloniala kriget i Algeriet för sextio år sedan fortsätter att påverka fransk politik.

I en ny bok, eller rättare sagt en dokumentation, lyfts det interna politiska motstånd fram som trots restriktioner och trots en ovilja från både vänster och höger att erkänna problemen ändå uttryckte. Boken ”Riposter à un crime d’État. Le rôle méconnu du PSU dans la mobilisation contre la répression de la manifestation du 17 octobre 1961 à Paris” (Gille Manceron, Jean-Francois Merle och Bernard Ravenel, 2021) försöker genom vittnesmål, pressklipp och dokument från domstolar och myndigheter peka på att det fanns några som reagerade på den kulmen av repression som ägde rum den 17 oktober 1961 i Paris.

En algerisk demonstration slogs ned med stor brutalitet och än idag vet ingen säkert hur många personer som dog, mellan trettio och trehundra är det antal som nämnts av olika källor. Det mest sannolika är mer än sjuttio men mindre än 250. Många begravdes anonymt och utan att kopplingen till massakern registrerades, andra skadades och hittades döda långt senare och en del kroppar försvann helt enkelt i Seinen.

I samband med sitt statsbesök i Algeriet i augusti har president Macron nu utlovat en ny historikerkommission som gemensamt mellan länderna skall ges tillgång till allt material, både det som rör inrikes förhållanden i Frankrike och det som rör kriget som fördes på algerisk mark.

Historien kastar alltid långa skuggor. Det händer att skuggan är så djup att det är svårt att inse att det finns något sätt att komma ut ur den.

Kaj Björk har gått ur tiden

Kaj Björk var född 1918 i Göteborg och gick bort för några veckor sedan. Björk tillhörde den generation socialdemokrater för vilken europeiskt partisamarbete var en självklarhet. Kaj Björk blev journalist, redaktör för Tiden och Ny Tid, sedan riksdagsledamot, i såväl den gamla tvåkammarriksdagen som i den nya enkammardito. Han blev sedan utrikesråd och ambassadör.

Jag träffade Kaj Björk första gången den 10 april 1995 då jag intervjuade honom om den svenska politiken avseende Algerietkriget 1954-1962 där Sverige under åren 1958-1959 ändrade sin policy och tog ställning för algerisk självständighet och mot den franska synen om kriget som en intern angelägenhet. Det var ett mycket stimulerande möte, Björk var minnesgod, analytisk och gav en hel del ”kött på benen” åt de studier av dokument från UD:s arkiv som jag hade som grund för mina frågor.

Björk var som internationell sekreterare i socialdemokraterna med på det möte sommaren 1957 när Socialistinternationalen diskuterade Algerietkriget – på norskt initiativ nota bene. Den norske representanten Finn Moe delade inte fransmännens uppfattning att kriget i Algeriet var en inre fransk angelägenhet och tog upp den tortyr som franska armén använde mot den algeriska rebellgrupperna. Kaj Björk understödde Moes uppfattning och de norsk-svenska kritiken vållade stort rabalder i Frankrike.

Kontentan blev att Internationalen sände en delegation till Algeriet för att undersöka sanningshalten i de rykten som fanns om fransk tortyr. Delegationen fick inte träffa vilka de ville utan bara av fransmännen utvalda personer. Delegationen var efteråt djupt skeptisk mot den franska uppgiften att den muslimska befolkningen i Algeriet var lojala med Frankrike.

Från och med 1957 tar den svenska kritiken i pressen mot kriget och då särskilt mot tortyren tog verklig fart.  Kaj Björk menade också att utrikesminister Undén var väldigt orolig för vart den nye premiärministern/presidenten Charles de Gaulle – som tillträtt i en mycket svår kris 1958 – skulle föra Frankrike. Ett starkt motstånd mot kriget mobiliserades i den svenska opinionen  mot den franska politiken under de här åren, något som Undén explicit nämnde som motiv för den förändrade svenska hållningen. År 1958 valde Sverige att lägga ned sin röst i en omröstning om algerisk självständighet och 1959 stödde den svenska regeringen, som ensam väststat ett (visserligen modest) krav på algeriskt självstyre.

Jag träffade Kaj Björk ytterligare ett par gånger i mer flyktiga sammanhang – senast för fem år sedan då han trots hög ålder kom ihåg vårt långa samtal nästan femton år tidigare!

En lång politisk och diplomatisk gärning har nått sitt slut. Jag är djupt tacksam att ha fått träffa och samtala med Kaj Björk, en intellektuell socialdemokrat med genuint internationella vyer.

Min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” kom 1996.

Sextio år sedan Algerietkriget tog sin början

Kriget i Algeriet tog sin reella början på Allhelgonadagens morgon den 1 november 1954. På sommaren samma år hade 22 män i en ny generation av nationalister mötts i en förort till Alger. De kom överens om att för gott göra sig av med det franska styret. Några av dem var medlemmar i en nationalistisk organisation ‘Comité Révolutionaire d’Unité et d’Action’ (CRUA) som var en utbrytning ur Messalis PPA. CRUA bestämde på sommaren 1954 att den katolska Alla Helgons Dag, en central högtid i den franska kalendern, skulle bli tidpunkten för motståndskampens början. I samband med upproret i november bytte CRUA namn till ‘Front Liberation Nationale‘ (FLN). På Allhelgonadagens morgon 1954 exploderade ett flertal bomber i Alger. De var hemmagjorda av några av de omkring 700 medlemmarna i FLN. (…) Den franska regeringen under Pierre Mendés-France skickade dock snabbt truppförstärkningar till Algeriet och till nyår fanns där 20 000 man, förutom den 3500 som funnits där tidigare, och en mängd militärpoliser.

(s 44-45 i M Demker ”Sverige och Algereits frigörelse 1954-1962” utgiven 1996.)

Det är denna helg 60 år sedan kriget mot det franska styret i Algeriet tog sin direkta början. Efter 60 år är det fortfarande FLN som styr i Algeriet och landet har knappast alls berörts av den s k arabiska våren. Ett uppslitande inbördeskrig mellan islamistiska rörelser och den algeriska militären under 1990-talet har satt djupa spår och rester av dessa rörelser – både personer och resurser – lever fortfarande kvar i de fundamentalistiska rörelser som återfinns i flera nordafrikanska och sahariska stater (Mali, Niger, Algeriet, Tchad m fl).

Kriget i Algeriet blev en politisk katastrof för Frankrike som förlorade stora delar av sitt nationella territorium (de tre departementen i Algeriet betraktades som en del av Frankrike till skillnad från andra franska territorier), vars parlamentariska regim krossades (de Gaulle tog över inför en hotande statskupp) och tusentals unga män som inkallats i kriget dog, torterades eller genomförde själva grymheter som än idag plågar deras familjer och landet. För Algeriet blev kriget ett förödande slag mänskligt sett, tusentals döda och den ekonomiska utvecklingen stagnerade, stora interna flyktingströmmar och samhällen som slogs sönder. Men landet fick genom oljeinkomster en snabb blomstring och de ekonomiska relationerna med Frankrike återupprättades till båtnad för båda. Algeriet blev också en förebild för arabisk nationalism med socialistiska förtecken, ett land som förmådde att ta vara på sin självständighet och där en befrielseorganisation var kapabel att styra och leda den politiska utvecklingen.

Idag är Algeriet inte längre någon politisk förebild, ett stagnerade system där utmaningar från olika nationalistiska och religiösa grupperingar blir allt fler, en enorm ungdomsarbetslöshet och brist på demokratisk utveckling bådar inte gott. Men i ett Nordafrika där Egypten blir alltmer totalitärt, Libyen inte längre existerar, Marockos kungadöme är ohotat och Tunisien är det  enda land där en demokratisk utveckling tycks ta fart finns det knappast några förutsättningar för förändring i Algeriet på kort sikt. Stabilitet är just nu vad som eftersträvas där.

Anförande på FN-dagen den 24 oktober 2012: Sveriges agerande i FN under Algerietkriget

Det är ett lite besynnerligt faktum att Sverige, en ganska liten nation i Europa som aldrig varit engagerad i avkoloniseringsfrågor eller i något större avseende motsatt sig de europeiska stormakternas intresse, ganska plötsligt och egentligen utan förvarning blir det första västland som röstar ja i FN:s generalförsamling 1959 till Algeriets självbestämmande och som därmed går emot franska intressen. Hur kommer det sig att Sverige, lite grand genom slumpens spel men ändå mot en genomtänkt bakgrund, blev det land som idag kan säga att man var först bland västländerna att agera, även om andra tidigare talat om Algeriets rätt till självbestämmande?

Algeriet blev ett fritt land för i år 50 år sedan, först då kunde de politiska banden med Frankrike brytas, efter åtta års krigföring, hundratusentals döda, ett raserat land och en moralisk bankrutt i moderlandet Frankrike. De sår som skapades under kriget har inte läkt ännu, efter ett halvt sekel!

Sverige kan inte ta åt sig äran av den algeriska självständigheten men kanske ändå av att ha gått i bräschen för en omsvängning bland väststaterna i FN i denna fråga. Vi skall komma ihåg att omröstningarna i FN har en tendens att ske i kollektiva strukturer där t ex arabstaterna uppträdde som en kraft, väststaterna som en och oftast de nordiska i en grupp. Avvikelser från gruppen är alltid intressanta och pekar på en möjlig politisk förändring. När Sverige därför 1959 avviker från väststaterna och från Norden är detta något som noteras i de diplomatiska protokollen bland engagerade stater.

Arabstaterna och ett antal andra stater från tredje världen fick upp Algerietfrågan på FN:s generalförsamlings dagordning redan 1955. Detta mot Frankrikes vilja och med endast en rösts övervikt. Men Frankrike lyckades få bort frågan med hänvisning till att Algeriet var en nationell angelägenhet för Frankrike och inte hörde hemma i FN, med stöd bland annat från Sverige. Tidigt år 1957 kom Algeriet åter upp på dagordningen och en resolution antogs, men det blev ett vagt och allmänt uttalande om behovet av fredlig lösning. Sverige ansåg dock nu att Algeriet kunde diskuteras i FN, trots att det egentligen var en fransk intern angelägenhet, med hänvisning till att det bevisligen begåtts brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. Men något stöd för självbestämmande fanns inte på kartan. I slutet av 1957 var det dags igen. Den svenska hållningen var fortfarande att inte stödja krav på algerisk självständighet. I generalförsamlingen antogs åter en vag resolution, denna gång med en önskan om att inleda samtal. Utrikesminister Undén hade strax innan försäkrat den franske utrikesministern att den svenska hållningen inte skulle vålla Frankrike några bekymmer. Han hänvisade uttryckligen till Sveriges tidigare ståndpunkter och tidigare hållning.

Men så, året efter, 1958 inträffar den första förskjutningen i den svenska hållningen. Det går inte att bortse från att det detta år också inträffar dramatiska händelser i Frankrike, den fjärde republiken slits sönder, de demokratiska institutionerna hotas genom en militär revolt i Algeriet och Charles de Gaulle installeras som premiärminister med det mer eller mindre omöjliga uppdraget att lösa krisen i Algeriet. Den svenske utrikesministern var oroad av de Gaulle och såg demokratin i Frankrike som hotad genom hans tillträde. Under 1958 tog också UD i Stockholm för första gången emot en algerisk delegation som representerade den nyligen upprättade exilregeringen. Och utrikesminister Undén tog i september 1958 vid ett nordiskt utrikesministermöte självmant upp att man borde sätta större press på Frankrike. Kabinettssekreteraren Sverker Åström meddelade redan i augusti att den svenska FN-delegationen skall få lite större handlingsfrihet vid generalförsamlingen detta år.

Under 1958 får också UD en mängd rapporter från ambassadör Lennart Petri i Marocko, mycket kritiska mot Frankrike. Och det är Petri som första gången i de diplomatiska rapporterna lyfter det faktum att kriget i Algeriet utgör ett hot mot maktbalansen i det kalla kriget.

Men i generalförsamlingen lyckas man år 1958 inte nå fram till någon resolution alls ifråga om Algeriet. De nordiska länderna är splittrade och det slutar för svensk del med en nedlagd röst eftersom förslaget i generalförsamlingen trots allt var för långtgående, menade Sverige. Resolutionen krävde att Frankrike utan kompensation eller förhandlingar skulle avstå från sitt eget territorium i samband med algerisk självständighet. Men året efter, 1959, är det dags för en lite större scenförändring.

Under 1959 har president de Gaulle lanserat ett flertal reformförslag för Algeriet och även varit positiv till vissa former av självstyre. Östen Undén är dock inte så imponerad. USA, Norge och Storbritannien ställde sig lite mer positiva till den franska politiken. Trots detta blir det Sverige som hamnar i rollen som den enda väststat som stödjer algeriskt självbestämmande.

Flera väststater var oroliga att stjälpa den positiva processen genom att rösta igenom en alltför skarpt formulerad resolution mot Frankrike. I utskottet avstod Sverige från att rösta då man inte förespråka t ex att FN skulle arrangera en folkomröstning i Algeriet eftersom det stred mot stadgan. Men i generalförsamlingen fick trots allt inte förslaget från utskottet tillräcklig majoritet. Då lade istället Pakistan fram ett förslag – direkt i generalförsamlingen – som uttryckligen erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. En lång principiell diskussion om begreppet självbestämmande fördes i generalförsamlingen och i omröstningen därefter röstade Sverige ja till resolutionen. Övriga Norden, Storbritannien och alla övriga väststater röstade emot utom USA som lade ned sin röst.

På ett sätt kan man säga att det var en slump att det blev just då och just där, men för Sverige blev ändå detta beslut, denna röst, menar jag inledningen till en annan syn på avkoloniseringen och på Sveriges roll i en global maktordning.

Sverige kanske inte spelade en avgörande roll för Algerietkrigets utveckling eller för den algeriska självständigheten. När Sverige bytte position hade den politiska utvecklingen redan börjat ändrat inriktning. Men Sveriges roll som första väststat uppmärksammades och noterades från flera stater i tredje världen och i arabvärlden. Signalen var tydlig, Sverige stödde nationell självständighet som princip i de gamla kolonialväldena. Och för Sverige och svensk utrikespolitik tror jag att FN-omröstningen hade stor betydelse.

FN var en gemensam internationell arena för många av de organisationer och stater som drev avkoloniseringsfrågorna efter andra världskriget slut. Efter att i början stött Frankrikes uppfattning att Algeriet var en inre fransk angelägenhet kom Sverige redan 1957 att stödja uppfattningen att frågan ändå kunde diskuteras i FN. Förklaringen var att det fanns belägg för att Frankrike begick brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. FN blev en avgörande arena för att kanalisera och artikulera det internationella tryck som utövades mot Frankrike. Och FN blev en möjlighet för andra stater, som Sverige, att på allvar engageras i avkoloniseringsfrågorna som dittills inte varit på Sveriges bord.

Avgörande för den svenska vändningen i Algerietfrågan var en förändrad svensk verklighetsbild. Från att ha sett kriget som just en kolonial fråga för Frankrike, ett västland man normalt höll sig väl med från svensk sida, kom Algeriet att bli del i internationell maktkamp. Algeriet blev en fråga om kalla krigets styrkeförhållanden men också om folkrätt och efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Bakgrunden till det förändrade synsättet var dels en ideologisk övertygelse från den svenska utrikesförvaltningen där den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén höll folkrätten högt, dels behovet av att hindra att avkoloniseringen och särskilt Algeriet blev en resurs för öst-sidan i det kalla kriget. Från svensk sida argumenterade man just för vikten av att från västländerna stödja de nationella frihetssträvandena eftersom de forna kolonierna annars skulle söka sig mot Sovjetunionen och Kina, något som skulle kunna hota maktbalansen och därmed världsfreden.

Den svenska och internationella opinionen hade också betydelse, inte som förklaring till den intagna hållningen men som en slags backventil. Det var omöjligt för Sverige, och för världen, att backa från de intagna positionerna. Undén hänvisar också 1959 till att den svenska opinionen inte skulle förstå ett svenskt agerande där man röstade nej till algeriskt självbestämmande. Det var framförallt studentförbund samt folkpartiets och socialdemokraternas ungdomsförbund som tryckte på, men mediedebatten blev också intensiv under 1958 efter att det avslöjats att Frankrike använt tortyr mot fångar i Algeriet. Inom UD fanns två ambassadörer, Karl Ivan Westman och Lennart Petri, som insåg Algerietfrågans sprängkraft innan man i Stockholm tycks ha förstått den. Deras kritiska rapporter rönte inte så stor uppmärksamhet från Undén, men möjligen blev de efter Undéns förändrade hållning en källa till information. Även Sverker Åström som kabinettssekretare var väl informerad, det går att se hans signatur i ett antal kritiska böcker om Algerietkriget, inköpta och lästa långt innan Sveriges hållning förändrades. Men det var Undén som bestämde, UD var lite mer hierarkiskt då än det blev sedan.

Jag menar att infogandet av avkoloniseringsfrågorna, via Algerietkriget, var en viktig pusselbit i utvecklingen mot det som kallas svensk aktiv utrikespolitik och som var en grundsten i den socialdemokratiska utrikespolitiken ända fram till kalla krigets slut och Sveriges inträde i den europeiska unionen. Algerietkriget kom att peka framåt i svensk utrikespolitik, framåt mot ökad betydelse av internationell opinionsbildning, på alliansfriheten som en grund för handlingsfrihet i relation till den framväxande tredje världen och för självklarheten i rätten till nationellt självbestämmande.

I den aktiva svenska utrikespolitiken kom stödet till nationellt självbestämmande, en ny ekonomisk världsordning, efterlevandet av mänskliga rättigheter och stöd för demokrati att ge Sverige en helt ny roll på den internationella arenan. Mest förknippas kanske denna politik idag med Vietnamkriget och med Olof Palme som vi ett flertal tillfällen höjde rösten mot förtrycket i såväl de europeiska staterna som i övriga världen. Men den aktiva svenska utrikespolitiken tillkom inte som någon moralisk eller självuppoffrande gest, istället var den en realpolitisk möjlighet för ett alliansfritt land. Sveriges aktiva utrikespolitik sågs som det bästa bidraget till en hållbar fred och det var Sveriges roll som alliansfritt land som gjorde positionen möjlig. Men den aktiva utrikespolitiken stärkte också bilden av Sverige som oberoende och därmed stärkte den också trovärdigheten i att Sverige både skulle vilja och kunna stå neutralt om kriget kom. Det är endast i efterhand som den aktiva utrikespolitiken felaktigt beskrivits som tillkommen bara utifrån svensk moralisk självtillräcklighet. Så var aldrig fallet för dem som var med. Visserligen drevs politiken av en djup ideologisk övertygelse – först hos Undén kring folkrätt med det nationellt självbestämmande som avgörande sedan med Torsten Nilsson och Olof Palme kring internationellt samarbete med ekonomisk och social utveckling som avgörande element. Och visst fanns det en drivkraft i socialdemokratins internationella arbete ett starkt patos för internationell rättvisa och för alla folks frihet. Men svensk aktiv utrikespolitik var möjlig tack vare alliansfriheten och den syftade långsiktigt till en stabil och fredlig utveckling i en värld präglad av en stormaktskonflikt. Därutöver bidrog politiken till att stärka den egna svenska säkerhetspolitiska positionen, något som var avgörande för nationell överlevnad om freden trots allt inte skulle hålla.

Idag står FN inför minst lika stora utmaningar som på 1950-talet men organisationen har idag konkurrens av andra internationella organ och samarbeten. De transnationella och övernationella nätverken har blivit fler i denna kommunikationens förlovade tid. FN är inte samma centrala arena som för 50 år sedan, men FN blir heller aldrig starkare än vad medlemsstaterna tillåter. I det långa loppet vore alla övriga militära och civila internationella samarbeten mindre värda utan FN som en ram, och genom FN har de folkrättsliga utgångspunkterna en tyngd som de annars inte skulle ha. FN har varit och är fortfarande en garant för det internationella samfundet i någon mening måste relatera sig till – även om man inte tvinga fram en efterlevnad – grundläggande mänskliga rättigheter och internationell lag i sitt agerande. Om vi inte vill glida tillbaka in i en militär och ekonomisk kraftmätning mellan demokrati och auktoritära regimer så är FN genom sin jämlikhet, sin öppenhet och sin universalitet vår största möjlighet att förhindra en sådan utveckling. FN är – med sina brister – därför värt både att fira och försvara.

Anförande hållet på FN-Dagen den 24 oktober 2012 på Svenska Institutet i Paris i arrangemang av Lycée International, Section Suédoise.

Läs mer om ämnet i min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” Nerenius & Santérus förlag, Stockholm, 1996.

Pierre Mendès France och nationalismen. En man som var före sin tid

Pierre Mendès France var premiärminister i Frankrike under endast åtta månader, juni 1954 till februari 1955. Men hans idéer om Algeriets möjlighet till autonomi var trots allt de som blev grunden till självständigheten för i år 50 år sedan. Dock var det general Charles de Gaulle som kom att genomföra dem. Vad som är mindre utforskat är Mendès Frances idéer om nationen och medborgarskapet, idéer som var okonventionella – inte bara i Frankrike – och långt före sin tid. Och även om Mendès France förblev en skarp politisk personlighet även efter sin tid som premiärminister så har inte hans i grund och botten avvikande uppfattningar om den franska nationella identiteten diskuterats särskilt mycket.

Just idag är det trettio år sedan Pierre Mendès France gick bort, sittande vid sitt skrivbord i sitt arbetsrum i Paris. Han föddes 1907 som son i en judisk familj men vare sig han eller familjen var traditionellt troende. Att han var av judisk börd skulle dock bli avgörande för hans politiska utveckling dels genom att han fängslades av Vichyregimen i praktiken just för att han var jude, och dels genom att den kritik som riktades mot honom särskilt från befolkningen i Algeriet med europeiskt ursprung kom att formas av anti-semitismen. Hans betydligt mer inkluderande och öppna syn på nationalitet vändes emot honom och han anklagades för att förråda nationen. Att Algeriet var den enda av Frankrikes territorier utanför moderlandet som vägrade följa med i de Gaulles motståndsrörelse ”France Libre” och att anti-semitismen hade ett starkt fäste med ett flertal borgmästare och deputerade som var uttalat anti-semitiska spelade naturligtvis en roll i Mendès France svårigheter att förhindra att det bröt ut ett regelrätt krig mellan befrielserörelsen FLN i Algeriet och Frankrike.

I Pierre Mendès France officiella tal under perioden 1954-1956 framträder en fransk nation som inte alls är bestämd av sin historia eller av ett organiskt öde. Istället betonar Mendès France frivilligheten i medborgarskapet och att alltså var och en som vill vara en del av den franska nationen och arbeta för de värden som han förknippar med Frankrike är välkommen. De värden som Mendès France för fram är helt framtidsinriktade. Han betonar den ekonomiska utvecklingens betydelse för varje nation, rätten till autonomi och oberoende men att det finns en samhällsgemenskap som måste värnas. Det som skiljer Mendès France idéer från de som rådde bland övrig politisk elit var att han dels aldrig såg det franska globala imperiet som en källa till fransk storhet eller ”grandeur”, dels att han betonade det progressiva i nationen. Med det progressiva menade han att varje nation måste vinnlägga sig om teknisk, ekonomisk och social utveckling snarare än att vårda sin historia och sina anor. Medborgarskapet var en förpliktelse att bli en del av det framtida projektet, inte en fråga om härkomst, historia eller nationell ödesgemenskap. I detta poängterade han behovet av mellanstatligt samarbete, alltså en mycket modernare form av samverkan än den som försiggick inom ramen för de stora europeiska koloniala imperierna.

Han talade också till människor på ett annat sätt än tidigare politiker gjort. Han använde de nya medierna, han höll ”lördagskrönikor” i radio där han berättade om politikens utveckling och om sina tankar kring aktuella händelser. Han var en viktig del av kretsen kring tidningen L’Express och dess chefredaktör Jean-Jacques Servan-Schreiber var också en viktig politisk samtalspartner.Många ansåg att Pierre Mendès France hade en intellektuell och politisk integritet som övriga politiker under fjärde republiken saknade. Att läsa hans tal idag, mer än ett halvsekel senare, ger onekligen bilden av en människa för vilken politik och intellektualitet var två sidor av samma sak. Han argumenterar och övertygar med logik, rationalitet och pläderar oförväget för öppenhet gentemot världen och mot framtiden på ett sätt som ingen av hans kolleger förmår.

Men, hans idealitet räckte inte till mot den ekonomiska och militära lobby i Frankrike som till varje pris ville behålla Algeriet franskt. Med olika motiv, men i en ohelig allians, kom de att driva fram en konfrontation som skulle komma att kosta inte bara nästan en halv miljon människor livet utan också utgöra ett fortfarande oläkt sår i såväl den franska som den algeriska nationella historien. Först i år, efter 51 år, tog t ex president Francois Hollande ansvar för den massaker på algerier som ägde rum i Paris den 17 oktober 1961 under ledning av dåvarande polischefen i Paris, Maurice Papon.

Pierre Mendès Frances minne är värt att vårda, om inte annat för att han som politiker förenade intellektuell integritet med passion för politik och samhällsutveckling. En inte alldeles vanlig kombination i dagens värld.

*

Läs gärna också min understreckare  i Svenska Dagbladet till 20-års minnet av Mendès Frances död.

För den som vill läsa mer rekommenderas min bok ”Colonial Power and National Identity. Pierre Mendès France and the History of French Decolonisation.”

Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.