Ondska kännetecknas framför allt av frånvaro: Frånvaro av ljus, kärlek, värme, omsorg, ansvar och tillit. Ondskan kliver in i det tomrum som uppstår när det goda viker ned sig. Att tända ett enda ljus fördriver mörkret. Vi glömmer ofta det. Ondskan har ingen annan makt över oss än den vi själva väljer att ge den.
Så skrev jag för en tid sedan i en krönika i Tidningen Dagen (15 november 2023) á propos det mörker som så många av oss upplever närmast kvävande. Jag menar att det inte går att tala om onda människor men däremot om ondska och att människor väljer att släppa in den ondskan i världen. Vi har alla en möjlighet att i varje enskild stund göra oss till redskap för det goda eller det onda, det som vi själva vet med oss gynnar det anständiga eller det som underminerar det gemensamma goda.
Ja, faktiskt. Vi är inte så handlingsförlamade som vi ibland tror. De flesta av oss kan inte, och skall inte heller, göra några hjäteinsatser i Ukraina eller resa till Jemen med Läkare utan Gränser. Några skall och några gör det. Men var och en av oss kan med en liten handling mota bort det onda, det mörka och det kvävande genom små handlingar.
Enkelt är förstås att ge en liten gåva till dem som inget har. Det finns en mängd seriösa aktörer som hjälper barn i krig eller hemlösa och missbrukare i vår stad. Ingen gåva är för liten, det handlar om vad vi gör och vad den gåvan gör med oss. Att bidraga till det gemensamma bästa skapar oftast en positiv känsla hos den som ger, en känsla som skapar hopp och tillit inte bara hos den som får.
En del kan avstå tid för att arbeta som volontär då och då. Vissa faser i livet gör det möjligt, under andra är det inte rimligt. Men att prata med sina barn om vikten av att hjälpa och stötta varandra skapar en kultur som motar bort ondskan. Inte fya eller skälla utan berätta hur handlingar fortplantas i våra gemenskaper. Du ger någon en bulle, den personen blir glad och ler glatt mot någon som frågar något, som i sin tur blir glad över uppmärksamheten och går hem till sitt sjuka barn med lättare hjärta. Man kan förlöjliga dessa små handlingar om man vill, men då har man också valt att stänga det goda ute.
Jag känner personer som bjöd hem grannar på fika, andra som tog med vänner till en julkonsert, någon som hjälpte en äldre person att julpynta och en som hörde av sig till någon som hade sorg. Överallt i hela vår värld pågår aktiviteteter för att främja det goda – i stort och smått. Låt oss alla öppna dörren för det goda och smälla igen den när de onda skuggorna tornar upp sig.
Den här krönikan blir min sista i Dagen. Jag är tacksam för att ha fått skriva i den tidningen och nå en annan publik än jag gör i min vanliga profession på universitetet.
VÄNSTRA STRANDEN 