Under de senaste åren, främst 2016 och 2017, har ett antal inflytelserika debattörer och politiska ledare kritiserat godheten.* Ja, kritiken har förstås inte varit riktad mot godhet som moraliskt värde – syftet har varit att misstänkliggöra generella uppmaningar till välvilja eller generositet samt kritisera dem som protesterat mot politiska repressiva åtgärder av olika slag. Det moraliska värdet hos godhet i sig har aldrig ifrågasatts – istället har kritiken lyft fram sin egen klarsyn, realism och balans när det gäller vad som är gott och ont. Kritiken av ”de andras godhet” har i huvudsak syftat till att underminera en hållning där medmänsklighet går före ekonomisk rationalitet och individuell empati går före generella principer.
Kritiken kan grovt sett indelas i tre kategorier: 1. Personerna som argumenterar har missförstått sina verkliga intressen (falskt medvetande), 2. Personerna bidrager inte till en verklig förändring i ”god” riktning (”bara välgörenhet”) eller 3. Personernas utövar någon form av godhet för att stärka sin egen självbild och moralisera över andra (självgodhet).
För mig påminner dessa argument starkt om det 1970-tal då jag debatterade biståndsarbete, nödhjälp och solidaritetsarbete med hårdföra vänstermän (ja, nästan alltid män). Min uppfattning att stöd och hjälp på plats i nödlidande länder genom sjukvård, skola och mat var avgörande och viktigt kritiserades med att det bara förlängde kapitalismens elände. Istället borde man göra revolution. Att barn svalt ihjäl, människor dog utan tillgång till enkel sjukvård och att läskunnigheten inte ökade var helt enkelt inte något relevant argument. Ungefär samma resonemang som dagens ”godhetskritiker” alltså.
Tack och lov tycks inte svenska folket vara så värst kritiska till godhet (och det är väl det som stör en del). Insamlingarna till olika välgörande ändamål slår ofta nya rekord och en organisationer som t ex Läkare Utan Gränser röner ett stort förtroende hos allmänheten.
Godhet är provocerande. Snällhet är provocerande. Empati är provocerande. Med dessa känslor ifrågasätter du den generella principens förträde, den rationella kalkylens oavvisliga värde och normen om individens rättighet att tänka på sig själv i första hand. Kritiken mot olika former av godhet bör därför ses som ett sätt att ändra den politiska diskursen och även tolkas som ett försök att sätta upp ett bålverk mot de orättvisor och den orättfärdighet som genom globaliseringen och individualiseringen stirrar oss i ansiktet varje dag.
Martha Nussbaum (filosof) är den som skrivit (kanske) mest och (troligen) bäst om känslornas betydelse för vårt handlande och för våra möjligheter till ett gott liv.** Känslor är inte alls irrationella, tvärtom. Känslor ger kunskap och förmåga till handling. Känslor pekar på behov och drivkrafter som vi behöver vara medvetna om. Att känna medlidande, sympati eller ömhet för andra människor är kanske den allra bästa grunden för att bygga ett gott samhälle. Ett samhälle som främjar goda handlingar och håller tillbaka onda.
Vill gärna också nämna den framlidna filosofen Anette Baier vars arbeten betonade vikten av förtroende och utvidgning av våra gemenskaper med hjälp av en kultivering av våra känslor så att de fungerar som politiska verktyg i ett samhällsbygge.
******
*Vill du ha exempel på sådant så googla på ”godhetsapostlar” eller ”banal godhet” så hittar du dem snabbt.
**Martha Nussbaums senaste bok är ”Anger and Forgiveness: Resentment, Generosity, Justice” och kom 2016.
VÄNSTRA STRANDEN 