I dagens Medierna i SR/P1 debatterades det faktum att frilansjournalisten Marie-Louise Samuelsson kritiserat medieuppbåde på Haiti eftersom alla journalister använder samma retorik. Valen av bilder diskuterades också, skall man via ruskiga bilder eller bör man hålla på traditionell etik? I SvD:s Martin Jönssons mun blev problemet en fråga om att visa ”den råa sannngen” eller ägna sig åt ”censur”. Jönsson är naiv, lika naiv som många andra journalister, som tror att det finns en ”sanning” eller alldeles särskilt en ”rå sanning” därute som man skall hämta hem och visa upp. Verkligheten är så komplex att den sanning som Jönsson vill visa överhuvudtaget inte existerar. Och det är därför yrket journalist är något mer än att kunna skriva, ta bilder eller berätta vad man ser.
En journalist skapar en story kring det som han eller hon vill förmedla. En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati. I det syftet behöver man ibland vinkla, hårddra eller förenkla. Verkligheten, som Jönsson pratar om, är vad vi alla lever mitt i, inte något som kan paketeras och sändas hem från Haiti.
Den journalist som i Dagens Eko (SR) intervjuade Johan von Schreeb – Läkare utan Gränser – och fick honom att tala om ”krigskirurgi” och om att man måste låta bukskadade dö eftersom inga post-operativa resurser fanns – den journalisten lyckades genom skarpa detaljer skapa en story med närvaro och känsla för vad som händer på Haiti. I alla fall för mig. För andra är det andra historier som fungerar. Därför behövs många historier, inte samma historia från många journalister.
Den enda ”råa sanning” som finns är den som filosofen Elisabeth Anscombe kallat ”brute facts” vilket sedan John Searle använde i sin konstruktivistiska teori om tal och sanning. Kyla, värme och sår som blöder – det är brute facts. Allt annat är tolkning. Så fort en journalist öppnar munnen för att berätta om dessa fakta så påbörjas tolkningen. Den journalist som inte förstår det har en del att lära om sin yrkesroll.
I Björn Öijers klassiska bok ”Så snickrar du en tidningsartikel” (1981) som ingick i min kappsäck från JHG skriver han att som journalist kommer man sällan närmare sanningen än sannolikt. Han talar om saklighet, opartiskhet och engagemang, om relevanta fakta och om urvalet av fakta. Detta är ju självklarheter för varje yrkesutbildad journalist, men i den upphetsade stämningen verkar en lite påminnelse vara på sin plats. (Objektivitet, skriver Öijer f ö, tror bara fåkunniga människor är journalistikens uppgift.)
En annan gammal bekant är Bengt Nerman som i sin bok ”Massmedieretorik” (1973, 1981) diskuterar den dramatisering av verkligheten som journalistik utgör. Idag talar vi om ”medielogik”. Vi vet alla att ämnen som katastrofer, rasism, våld och krig är heta medieämnen. Att blunda för det är löjeväckande.
Medielogiken slår till för medierna oavsett om rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna eller om jordbävningen på Haiti. En viss typ av bilder och texter ”säljer” (inte bara i ekonomisk mening). Att i det sammanhanget kalla problematisering av rapporteringen för ”censur” (som Martin Jönsson) eller ”tiga ihjäl” (som i dagens Publicerat) är väl ändå lite Prinsessan på Ärten.
Dokumentären i SR/P1 idag handlade om raggare. På bilden som introducerar reportaget på SR:s hemsida (här) återfinns en bild som skall illustrera raggares midsommarfirande 1964. Men verkligheten var inte tillräckligt sann. Så därför ser vi inte en naken raggare med en julgran på ett biltak utan en naken Arne Lemberg (journalist) plåtad av Jan Stibe i skogen vid sidan av campinglägret. Hur var det nu – ”rå sanning”?
VÄNSTRA STRANDEN 