Etikett: Medierna

En bref: Vaccindebatt som havererade

För några dagar sedan sände det mediegranskande programmet Medierna ett inslag med anledning av den vaccindebatt som genomfördes i Sveriges Televisions program Debatt den 9 april i år.

Det finns all anledning att lyssna på inslaget i Medierna (länkat ovan) eftersom kritiken berör en central principfråga i det allmänna samtalet. Programmet Debatt jämställde dem som menade att vaccin mot mässling skyddade befolkningen mot en mycket farlig sjukdom med dem som hävdade att vaccinet var farligt för barn och t o m hade dödat barn.

Vetenskap är på intet sätt någon absolut sanning, tvärtom vet vi som sysslar med forskning i olika former att de resultat vi visar alltid är öppna för kritik och ifrågasättanden, att den sanning som vi tror på är just en sanning just nu. Men kritik och ifrågasättanden måste ske på vissa grunder för att vara relevant.

En forskare är i allmänhet ödmjuk i relation till sina resultat och säger ofta ”sannolikt” eller ”såvitt vi vet nu” – vilket kan få journalister och allmänhet att tro att dessa termer signalerar mycket större osäkerhet än de gör. Forskningsresultat måste s a s ligga till sig, när de utstått kritik och prövning under lång tid då tar vi dem till oss och anser dem för sanna. Men det betyder inte att de är mindre sanna under tiden den processen pågår – och inte att de är absolut sanna när vi granskat dem. Och framför allt är den processen av prövning inte en fråga om tyckande eller allmänna uppfattningar. Istället är det argument, belägg, undersökningar m m genomförda enligt vetenskapligt accepterad metod som skall vara grunden för ifrågasättanden. Det är bara så kunskapen kan utvecklas.

I programmet Debatt, och i många andra program av samma typ, byggs en motsättning upp mellan en vetenskaplig sanning (bräcklig) och föreställningar som ligger helt utanför vetenskapens sfär (delad av övertygad anhängare). I Programmet Medierna svarar programledaren för Debatt att man inte kan vikta sidorna eftersom man inte ger ett litet parti färre debattörer än ett stort parti i en politisk debatt. Hon uttrycker därmed exakt det felaktiga perspektiv som medielogiken skapar – att det är förekomsten av åsikter/sanningar/uppfattningar som är relevanta, inte vilken grund de står på. Journalisterna missar i de fallen att en vetenskaplig sanning inte är en opinionsyttring, kritiken mot vetenskapen måste komma inifrån vetenskapen själv (alltså med hjälp av de processerna inte från de personerna).

Visst finns det viktiga frågor att diskutera inom vaccinationsfältet – vår renlighet tenderar att skapa sjukdom, läkemedelsföretag med ekonomiska intressen trycker på för att allt fler skall vaccineras mot allt mer, vaccineringar saknas i fattigare delar av världen medan välmående befolkningar skyddas mot även mycket små risker. Detta är några exempel på värdekonflikter och dilemman  inom vaccinationsfältet, men dem debatterar vi inte. För svårt? Komplext? Okunnighet? Jag vet inte svaret, men det är synd.

***

Läs mer om vetenskapliga processer och relationen till den allmänna debatten i boken ”Varför vetenskap?” (särskilt kapitel sex)  författad av mig själv tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors.

Redaktören är död – leve redaktören!

”Vem behöver papperstidningen?” sa en mediedebattör i dagens Medierna (P1) och menade att internet i alla dess former och färger uppfyllde medborgarnas informationsbehov. Särskilt diskuterade Medierna sajten Flashback som är ett diskussionsforum där skvaller och rykten utbyts, debatteras och undersöks. Man kan t ex snabbt hitta namnförslag på gärningsmän och offer i de flesta uppmärksammade brott redan några timmar efter att de begåtts eller avancerade detektivarbeten för att ta reda på vilka de personer är som ”maskats” i olika kontroversiella TV-program. Liknande tankar om att ”gammelmedierna” spelat ut sin roll ligger till grund för att Dagens Nyheter krympt sin nät-publicering till ett minimun och att Göteborgs-Postens journalister, såvitt jag förstår, måste ha en ”uppföljning” på sina texter för att de skall få ligga på nätet.

Författaren Ulf Eriksson skrev för mer än ett år sedan en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska Dagbladet där han framhöll att det är funktionen som redaktör som i vår nya mediala offentlighet borde utsättas för diskussion och debatt. I en alltmer uppmärksamhetsstyrd medievärld är det paradoxalt nog redaktören potentiella makt som blir allt viktigare! Eriksson skrev:

Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare.

Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.

(…)

Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående.

Dagens Nyheters ledning och en del andra representanter för ”gammelmedia” tycks inte förstå att den nya folkliga offentligheten inte har någon gräns – men det har medborgaren! Den medborgerliga offentligheten såsom den uppfattades före nätet – den bildade borgerlighetens diskussionsarena – har fått konkurrens av en betydligt mer oborstad folklig offentlighet. 

De flesta av oss behöver viss styrning och sovring i vårt läsande – och om den inte tillhandahålls av publicistiska och journalistiska organ så blir det kapitalismens och marknadens sovring som gäller. Det är därför jag som medelålders kvinna får annonser på facebook för anti-rynk-krämer medan samma jag istället kan läsa intressanta debattinlägg om yttrandefrihet i Dagens Nyheter.

Precis som en av Aftonbladets reportrar sa till Medierna så vet nästan alla redaktioner redan det som publiceras på Flashback (det mesta) men skillnaden är att man väljer att inte publicera det – en etisk, publicistisk och journalistisk yrkespraxis reglerar systemet. De nya sociala medierna kan alltid publicera uppgifter snabbare än en både en webb-tdning och en papperstidning. Men jag läser inte papperstidningen – eller webbversionen – i jakt på de senaste nyheterna. Radion har ju f ö mellan 1925 och 1995 alltid varit före tidningarna avseede snabbhet – de dog inte ut ändå!

Tidningen läser jag – oavsett med vilken teknik – därför att där finns en redaktör, en journalist och en yrkeskunskap som hjälper mig att sovra och bedöma informationen. Om inte tidningarna förstår sin egen betydelse utan tror att de skall tävla med Flashback om att snabbast publicera ett namn på en mördare då är de onekligen mer illa ute än jag trodde.

Redaktören är död, leve redaktören!

Konsten att mäta och tolka

Radioprogrammet Medierna (SR/P1) granskade i sitt senaste program (17/4) Ekoredaktionens undersökning och rapportering kring sexuella trakasserier bland landets skådespelare och film- och  teaterarbetare.* Jag minns att jag i en liten tweet reste en fråga om vad det betydde att svarsprocentenvar på 37 procent. Nu visar det sig att undersökningen inte bara hade ett bortfall på 63 procent (oanalyserat) utan att också själva urvalet var felaktigt genomfört om man vill säga något generellt. Att den ansvarige reportern försökte slingra sig med att han ”bara var intresserad” av den lilla grupp på drygt 100 personer som svarade att de utsatts för trakasserier var plågsamt att lyssna till. Som Jan Stridh så riktigt påpekade så genomför man enkäter i syfte att generalisera – är man intresserad av en liten specifik grupp är det andra metoder som gäller.

Det står mig nu upp i halsen med alla dessa klåpare som genomför och tolkar s k opinionsundersökningar eller enkäter och inte förstått någonting om grunden för logik och slutsatsdragning. Ett av de första och nödvändiga momenten inom vetenskaplig metodologi är att lära sig vad man kan använda olika metoder till och vilka slutsatser man kan dra av dem. Nästa moment innebär att lära sig att kontrollera för (alltså väga in) teoretiskt och empiriskt rimliga andra förklaringar till det resultat man fått. Att alltså inte dra kausala slutsatser av raka bivariata (mellan två fenomen) sambandsanalyser. 

Exemplen på journalisters och många andra opinionsbildares totala okunnighet rörande logik och slutsatsdragning avseende opinionsmönster eller sociala förklaringar är hisnande.

Exempel 1: Svenskt Näringsliv meddelade stolt häromdagen att friskolors elever hade bättre betyd och därför behövde Sverige satsa på fler friskolor. Precis som professorn i kulturgeografi Bo Malmberg påpekade i en replik är det inte sant. Istället är det de goda betygen på friskolor som förklaras av de goda studiemiljöer i vilka friskolor föredrar att etablera sig och de studenter friskolor föredrar att attrahera.

Exempel 2. Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev att den överrepresentation på faktor 1.5 som invandrare har för att begå brott när man kontrollerat för sociala förhållanden måste debatteras. Men varför är det just denna – mycket lilla – överrepresentation som politiken skall ta fasta på? Varför inte den våldsamma överrepresentationen av män, fattiga eller missbrukare? Skulle inte det ge ”mer för pengarna”? Men Neuding stirrar sig blind på att någon har mätt en kategori och inser inte att om vi bryter ner alla människor i olika kategorier så kommer vi att hitta ett oöverskådligt antal överrepresentationer. Den avgörande frågan är ju om överrepresentationen är teoretiskt relevant – alltså om det finns anledning att tro att just denna egenskap är orsak till brottsligheten. Vilken är den unika teoretiska grunden tycker Neuding för att det faktum att någon är född utanför Sverige är en relevant förklaring till brottslighet?

Så här skulle jag kunna hålla på varje dag. Men till slut slår man dövörat till och slutar helt enkelt att ta några undersökningar som presenteras i medierna på fullt allvar.

Kanske skulle varje medieföretag anställa en mycket högt kvalificerad samhällsvetare med kompetens inom vetenskaplig metodologi och inte låta en enda nyhet rörande en undersökning gå ut innan den passerat en koll? Kom gärna med ett bättre förslag.

*..och ja, jag erkänner, jag hade fel om programmet Medierna. Det blev ett mycket bra program.

Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)

I dagens Medierna i SR/P1 debatterades det faktum att frilansjournalisten Marie-Louise Samuelsson kritiserat medieuppbåde på Haiti eftersom alla journalister använder samma retorik. Valen av bilder diskuterades också, skall man via ruskiga bilder eller bör man hålla på traditionell etik? I SvD:s Martin Jönssons mun blev problemet en fråga om att visa ”den råa sannngen” eller ägna sig åt ”censur”. Jönsson är naiv, lika naiv som många andra journalister, som tror att det finns en ”sanning” eller alldeles särskilt en ”rå sanning” därute som man skall hämta hem och visa upp. Verkligheten är så komplex att den sanning som Jönsson vill visa överhuvudtaget inte existerar. Och det är därför yrket journalist är något mer än att kunna skriva, ta bilder eller berätta vad man ser.

En journalist skapar en story kring det som han eller hon vill förmedla. En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati. I det syftet behöver man ibland vinkla, hårddra eller förenkla. Verkligheten, som Jönsson pratar om, är vad vi alla lever mitt i, inte något som kan paketeras och sändas hem från Haiti.

Den journalist som i Dagens Eko (SR) intervjuade Johan von Schreeb – Läkare utan Gränser – och fick honom att tala om ”krigskirurgi” och om att man måste låta bukskadade dö eftersom inga post-operativa resurser fanns – den journalisten lyckades genom skarpa detaljer skapa en story med närvaro och känsla för vad som händer på Haiti. I alla fall för mig. För andra är det andra historier som fungerar. Därför behövs många historier, inte samma historia från många journalister.

Den enda ”råa sanning” som finns är den som filosofen Elisabeth Anscombe kallat ”brute facts” vilket sedan John Searle använde i sin konstruktivistiska teori om tal och sanning. Kyla, värme och sår som blöder – det är brute facts. Allt annat är tolkning. Så fort en journalist öppnar munnen för att berätta om dessa fakta så påbörjas tolkningen. Den journalist som inte förstår det har en del att lära om sin yrkesroll.

I Björn Öijers klassiska bok ”Så snickrar du en tidningsartikel” (1981) som ingick i min kappsäck från JHG skriver han att som journalist kommer man sällan närmare sanningen än sannolikt. Han talar om saklighet, opartiskhet och engagemang, om relevanta fakta och om urvalet av fakta. Detta är ju självklarheter för varje yrkesutbildad journalist, men i den upphetsade stämningen verkar en lite påminnelse vara på sin plats.  (Objektivitet, skriver Öijer f ö, tror bara fåkunniga människor är journalistikens uppgift.)

En annan gammal bekant är Bengt Nerman som i sin bok ”Massmedieretorik” (1973, 1981) diskuterar den dramatisering av verkligheten som journalistik utgör. Idag talar vi om ”medielogik”. Vi vet alla att ämnen som katastrofer, rasism, våld och krig är heta medieämnen.  Att blunda för det är löjeväckande.

Medielogiken slår till för medierna oavsett om rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna eller om jordbävningen på Haiti. En viss typ av bilder och texter ”säljer” (inte bara i ekonomisk mening). Att i det sammanhanget kalla problematisering av rapporteringen för ”censur” (som Martin Jönsson) eller ”tiga ihjäl” (som i dagens Publicerat) är väl ändå lite Prinsessan på Ärten.

Dokumentären i SR/P1 idag handlade om raggare. På bilden som introducerar reportaget på SR:s hemsida (här) återfinns en bild som skall illustrera raggares midsommarfirande 1964. Men verkligheten var inte tillräckligt sann. Så därför ser vi inte en naken raggare med en julgran på ett biltak utan en naken Arne Lemberg (journalist) plåtad av Jan Stibe i skogen vid sidan av campinglägret. Hur var det nu – ”rå sanning”?