Den franska högern skakas av konvulsioner. Om detta råder ingen som helst tvekan. Däremot råder det stor tvekan kring hur den framtida franska högern skall komponeras.
Det stora samlande högerpartiet UMP (Union pour un Mouvement Populaire) som stött president Nicholas Sarkozy skulle välja ny ledare efter att ha förlorat såväl presidentpost som parlamentarisk makt i valen i år. Två kandidater stor mot varandra, Francois Fillon (f d premiärminister) och Jean-Francois Copé. Den förstnämnde kraftigt favorittippad och den sistnämnde förknippad med närmast främlingsfientliga uttalanden om rasism mot vita i storstädernas förorter och en tweet om ungdomar av muslimsk tro som inte låter en fransk jämnårig äta sitt traditionella ”pain au chocolat” för att det är Ramadan. Till mångas förvåning förklarade sig i måndags Copé som vinnare av den partiinterna omröstningen, med 50.03 procent eller 98 rösters övervikt (av totalt nästan 180 000 röster). Men Francois Fillon accepterade inte förlusten. Tre franska översjöiska territorier hade inte räknats med (1300 röster) menade Fillon, om dessa också räknades med hade Fillon vunnit med 26 röster!
En mycket hätsk ord-duell utbröt mellan Copé och Fillon. UMP har försökt lösa krisen genom att kalla in den f d premiärministern och utrikesministern Alain Juppé som medlare. Juppé är en ytterst erfaren, diplomatisk och skicklig politiker som överlevt i den franska hetluften sedan 1970-talet. Juppé var Chiracs politiske rådgivare redan under dennes tid som borgmästare i Paris, och Juppé är en av arkitekterna bakom partiet UMP, tillika en av partiets första ledare. Svårt att se någon bättre person för detta uppdrag alltså.
Juppé har krävt att parterna ännu inte överklagar rösträkningen till partiets egen överklagandenämnd, de tre måste träffas före söndag kväll och parternas respektive vapendragare måste bort från partiets överklagandenämnd – och ordkriget måste ögonblickligen upphöra. Fillon har accepterat. Inte Copé. Han anser inte att man kan ta bort personer ur överklagandenämnden, det är juridiskt omöjligt. Dock vill han gärna träffas på söndag kl 19 på en plats som inte annonseras i förväg. Fillon svarade då med att förklara att ”ett parti är inte en maffia”. Copé replikerade att språkbruket sårat honom och skadat partiet.
Just nu ser krisen inte ut att vara nära någon lösning.
Handlar då detta om något mer än bara två överspända proffspolitikers personliga fåfänga? Ja, det gör nog faktiskt det.
Det stora partiet UMP består av en rad olika fraktioner och tidigare strömningar. Den huvudsaklga komponenten är gaullism, men också delar av den höger-liberala grupperingen som tidigare hade samlats i den mitten-höger-koalition som skapades av de f d presidenten Valéry Giscard d’Estaing. Utöver dess huvudsakliga strömningar finns också mindre grupperingar, både mer högerorienterade och mer liberala. Francois Fillon representerar den traditionella gaullismen, den som före Jacques Chirac samlades i partier som UDR och sedan med Chirac i RPR. Fillon växte också upp i en gaullistiskt engagerad familj. Jean-Francois Copé engagerades politiskt under tidigt 1990-tal, då gaullismen under Jacques Chiracs ledning fick en mer ekonomiskt-liberal framtoning än den tidigare social-konservativa.
Valet mellan Copé och Fillon är således också ett val mellan gaullismens två grundkomponenter – den liberala och den konservativa. (Därmed inte sagt att Fillon inte alls är marknadsliberal och Copé inte alls är socialt konservativ.) Men Copé har också genom sina populistiska uttalanden följt upp den förre presidenten Sarkozys försök att ”flörta” med extrem-högern.
Valet är också en fråga om sammanhållning i den – komplexa för att inte säga konstruerade – enhet som UMP utgör. Copé har visat ett retoriskt intresse för de väljare som idag föredrar Front National och Marine le Pen, medan Fillon inte på något sätt velat låna sig till ett sådant språkbruk. Relationen mellan UMP och den radikala national-konservatismen kan således påverkas av valet.
Även de liberala krafterna – traditionellt svaga – är beroende av vilken väg UMP går. En splittring, som kanske under Copé, ger utrymme för nya fraktioner av samma typ av den som Jean-Louis Borloo genomfört efter valet 2012. Han bildade sonika ett nytt parti, Union des Démocrates et Indépendants (UDI) med liberal betoning. Och så har vi Francois Bayrou, som förlorade sitt mandat i Nationalförsamlingen i valet 2012, som med sitt Mouvement Démocrate (MoDem) ett tag såg ut att kunna lyfta den franska liberalismen. Med Fillon vid rodret och ett samlat UMP får de liberala krafterna svårt att bli attraktiva i opposition. Å andra sidan, med Copé vid rodret kan populismen få så stor plats inom UMP att många väljer att lämna UMP (sådant har redan annonserats t o m av Fillon själv) vilket kan ge de liberala strömningarna större utrymme.
Det enda som är riktigt säkert just nu är att det regerande socialistpartiet och president Francois Hollande är tacksamma över att oppositionen bryter samman över sina egna skiljelinjer istället för att utöva kraftfull opposition. Detta i ett läge där fransk ekonomi svajar och presidenten röner ett kraftigt minskande förtroende.
Mer om detta kan läsas här (franska) och här (engelska) och här (engelska). Här skriver Tomas Lindbom på svenska (dock innan dagens utveckling).
VÄNSTRA STRANDEN 