Att internationell politik är komplicerad kan vi se i Mali just nu. Grupper av sedan länge oppositionella mot regimen i Bamako bland folkgruppen tuareger i norra Mali fick oväntad hjälp av likaledes oppositionella med mer islamistiska böjelser och plötsligt var halva Mali i rebellernas våld. Införandet av ett religiöst styre ledde till protester och flykt från befolkningen, tuaregerna ”kördes över” och kom att lämna de nya vännerna som uppenbarligen ville något annat än tuaregerna. Tuaregbefolkningen som lever i gränslandet mellan Mali och Algeriet vill ha en egen stat, men inte riktigt på det sätt som nu blev fallet.
När rebellerna såg ut att tränga allt längre söderut mot huvudstaden Bamako valde Frankrike att ingripa, trots att den långsamma processen med att samla en internationell styrka ännu inte nått ända fram. Det är ju inte första gången Frankrike agerar så här, men denna gång är det inte för att skydda franska intressen utan för att upprätthålla den territoriella integriteten hos Mali. Varför bryr man sig om det då? Jo, därför att Frankrike (och både grannländer och övriga västländer) ser ett hot om politiska islamister kan beredas plats i norra Afrika och kan skapa ett band av fästen mellan Atlanten och Indiska oceanen.
Bakom utvecklingen ligger paradoxalt nog i stor utsträckning störtandet av den libyska diktaturen. Khadaffi hade en enorm mängd s k legosoldater från övriga afrikanska länder i sin sold. Större delen av dessa kastades ut i en högst osäker framtid och var lätta att rekrytera för de rörliga grupper av rebeller som önskar skaffa sig fördelar eller kullkasta befintliga regimer och som återfinns i Sahara- och Sahelområdet. En mängd unga män utan egentliga politiska mål och vars enda kompetens är att strida och utföra våldshandlingar enrolleras enkelt av ledare som med religiös/politisk/militär auktoritet som kan försörja dem och/eller ge dem möjligheter att försörja sig själva (läs: plundra). Vi såg exempel på samma typ av konflikt i Tchad 2008. Även då ingrep Frankrike snabbt, med visst bistånd av Sverige i en EU-operation som blev fördröjd och därmed inte särskilt operativ. Om Frankrike nu tillsammans med de afrikanska grannländerna lyckas kasta ut de islamistiska rebellerna ur Mali kommer de istället att befinna sig i Niger, Mauretanien, Algeriet, Burkina Faso och andra nära grannländer. De sköra staterna i denna del av Afrika har således blivit offer för en i grunden positiv destabilisering av Nordafrika. Att dessa grupper mycket väl också kan komma att påverka framtiden i Tunisien och Egypten bör man inte blunda för.
De enkla lösningarna är således sällan särskilt enkla. Något givet svar har jag inte, men min övertygelse är att för att verkligen komma tillrätta med den politiska labiliteten i länderna i södra Sahara krävs dels en internationell styrka och dels ett utökat internationellt bistånd för att stödja den snabba ekonomiska och politiska utveckling som redan har tagit fart i flera afrikanska länderna. Sverige lyser med sin frånvaro i dessa frågor.
VÄNSTRA STRANDEN 