Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.
Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.
Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.
Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.
Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.
Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.
VÄNSTRA STRANDEN 