Debatten om huruvida statens officiella statistik bör redovisa befolkningen med hjälp av kategorin ”bakgrund” där denna kan vara antingen ”utländsk” eller ”svensk” avslutas härmed från min sida med min och Andreas Johansson Heinös slutreplik på DN Debatt.
Vår tes är att redovisningen med hjälp av dessa kategorier förstärker och underblåser skillnader som är irrelevanta, ja t o m negativa för samhällsutvecklingen. Kategorin håller liv i en idé om att skiljelinjen i ett samhälle går mellan ”utländskt” och ”inhemskt” på ungefär samma sätt som i stater som gjort exkluderande nationalism till politik. Den hållningen är etatistisk, auktoritär och motsatsen till ett öppet, modernt och pluralistiskt samhälle.
För att förstå att människor blir särbehandlade på grund av sitt ursprung så är den gemensamma faktorn att föräldrarna är födda i Norge, Tchad, Nya Zeeland eller Bolivia knappast den intressanta. Istället är det inhemska kollektiva (van-)förställningar om människor som skapar negativ särbehandling: ”det vet man väl hurudana jugoslaver är” var ett vanligt uttryck på 60- talet. Vilka som var ”jugoslaver” (eller italienare, turkar, zigenare eller araber) låg dock i praktiken i betraktarens öga. Det viktiga var att de var ”annorlunda”.
Att invandring i sig, oavsett land, kan ha generell betydelse för den individs livsförlopp som gör den resan är rimligt, därför har vi heller aldrig motsatt oss kategorin ”utlandsfödd”.
Att Sverige är närmast unikt i Europa i sin redovisning av människors s k bakgrund kanske borde lända till viss eftertanke.
Slutrepliken kan läsas här.
*
(Rekommenderar också gärna min del i boken ”Främlingskap” (2006) som behandlar bl a den svenska säkerhetstjänstens (militär och polisiär) agerande gentemot algerier, svenskar och fransmän i Sverige under Algerietkriget 1954-1962. En hel del om nationella stereotyper och hotbilder att hämta där.)
VÄNSTRA STRANDEN 