Etikett: invandring

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett  just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner.  Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)

Ojämlikhet ärvs mellan generationer, men nya grupper tar också plats på toppen

Barn till invandrare har lägre utbildning och sämre jobb än sina generationskamrater med föräldrar som inte själva invandrat. Men samtidigt ökar andelen barn till invandrare bland de mest statustyngda jobben och själva definitionen av begreppet ”majoritetsbefolkning”* förändras allteftersom fler barn och barnbarn till invandrare och till föräldrapar med olika ursprung inkluderas. Så skulle man extremt kort kunna sammanfatta den studie av integrationen av barn till invandrare i fem länder som presenteras av Richard Alba och Nancy Foner i Journal of ethnic and migrations studies.

Alba och Foner har jämfört USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna och särskilt koncentrerat sig på vad de kallar ”lågstatusinvandrare” vilket här betyder särskilt fokus på grupper som turkar i Tyskland, mexikanska invandrare i USA och nordafrikaner i Frankrike. Studien visar att det tyska skolsystemet och lärlingssystemet knappast gynnar invandrarbarn, tvärtom. I Tyskland är det generellt sett få som har efter-gymnasieutbildning, men det är tre gånger vanligare bland dem utan invandrade föräldrar än bland barn till turkiska invandrare. På samma sätt får barnen till invandrare inte lika bra lärlingsplatser eller de lärlingsplatser de önskar, som barn till infödda, något som också visar sig i sämre ekonomiska förutsättningar. I Nederländerna har barn till invandrare från de tidigare kolonierna i det närmaste lika hög utbildning som barn till infödda medan barn till nordafrikanska och turkiska invandrare kommer lika illa ut som i Tyskland. I Frankrike är andelen universitetsutbildade bland barn till invandrare från Nordafrika bara något lägre än bland barn från majoritetsbefolkningen. Å andra sidan utmärker sig pojkar från familjer som invandrat från Nordafrika genom att avsevärt högre grad misslyckas tidigt i skolan. I USA å sin sida är skillnaderna mellan gruppen barn till mexikanska invandrare och barn till föräldrar födda i USA stor till de senares fördel. Det stora undantaget är Storbritannien där utbildningsnivån bland barn till invandrare är nästan lika hög som bland inföddas barn. Men Alba och Foner konstaterar att i den absoluta topputbildningen återfinns fortfarande nästan uteslutande barn från majoritetsbefolkningen, men då också från de allra översta sociala skikten i samhället.

Om vi jämför barnens utbildningsnivå och arbeten med deras föräldrar så har de gjort en avsevärd klassresa. Men om vi jämför barnen till invandrare med barnen till infödda så halkar fortfarande vissa grupper bland barnen till invandrarfamiljer efter. Skillnaden mellan olika grupper av invandrare är emellertid stor. Och i en separat diskussion av USA visar Alba och Foner att barn till föräldrar där en är invandrare och en är infödd klarar sig betydligt bättre än dem med två invandrade föräldrar. De pekar på att vad vi kallar ”majoritetsbefolkningen” på ett substantiellt och irreversibelt sätt förändras snabbare genom barn till föräldrar med olika bakgrund i dessa avseenden. Att inkluderas i ”mainstream” eller majoriteten blir lättare samtidigt som den egna bakgrunden tillför och förändrar mainstream. Alba och Foner visar att bland de mest statusfyllda jobben – jobb som förknippas med auktoritet och hög inkomst – är majoritetsbefolkningens andel i sjunkande. Och i och med att den s k babyboom-generationen pensioneras kommer den förändringen att accentueras. Det blir allt lättare för barnen till invandrare att göra anspråk på också de allra bäst betalda och statusfyllda arbetena. I USA är det asiatiska invandrare och deras barn samt vad som kallas ”hispanics” (invandrarfamiljer från Latinamerika) som snabbast har klättrat socialt och ekonomiskt. EN viktig förklaring menar Alba och Foner är att barn till föräldrar med olika bakgrund (invandrad/infödd) kan inkluderas i ”majoritetsbefolkningen” eftersom de inte står så långt ifrån den. På så sätt kommer dessa barn att förändra gemenskapens syn på sig själv och på sikt också, menar jag, bli allt mera öppen för nya grupper.

Utvecklingen i de rika västländerna pekar på att forskningen framåt inte kan nöja sig med att fokusera på ojämlikhet mellan grupper utan också påvisa och lyfta fram ojämlikhet inom grupperna. Vad är det som underlättar för vissa att ta sig fram medan andra hamnar i bakvattnet?

Integration är inte detsamma som assimilation. Integration förändrar båda parter. Och integration är en process av inkludering och deltagande i det sociala och ekonomiska sammanhangen, inte en förändringsprocess där någon förmås att ge upp sin särart, sin religion, sin kultur eller sitt språk. Integration förändrar samhället som helhet. I vårt land har det skett och det fortsätter att ske i den mån vi skapar strukturer som är inkluderande också över generationerna.

 

*Majoritetsbefolkning är en term jag finner teoretiskt tveksam men jag väljer att använda den här eftersom Alba och Foner använder sig av begreppet ”mainstream” som inte har någon annan självklar översättning här.

 

 

Integrationen beroende av mötet med det nya landet

Invandringen ses oftast i ekonomiska termer när politiker och tjänstemän får ge sitt perspektiv, och då som både hot och möjligheter. Antingen behöver vi invandrare eftersom vår egen befolkning åldras, arbetskraften behöver öka och konsumtionen lika så, eller så talas det om kostnader för stöd, insatser och boende som kommer att bli gigantiska. För vanliga medborgare i Europa har det dock länge varit det samhälleliga och kulturella perspektivet som dominerat, och även då som hot och som möjlighet. För en del medborgare är invandringen en möjlighet till öppenhet, idéer och nya möten, något som utvecklar samhällen som annars stagnerar, medan för andra är det som är annorlunda istället hotande eftersom det underminerar traditioner och tänkesätt i den egna gruppen.

I ett kommande specialnummer av den vetenskapliga tidskriften ”Ethnicities” redovisar sex artiklar resultat från en större jämförande studie i fyra europeiska länder där nyanlända invandrare intervjuats direkt vid ankomsten och därefter ett par år senare. Syftet har varit att undersöka relationen mellan ursprungsland, mottagarland och integrationseffekter.

Ett par axplock: En studie visar att det inom gruppen polska invandrare i Tyskland finns varierade reaktioner i mötet med den tillåtande tyska synen på homosexualitet. Skillnaden i attityd inom den polska gruppen accentuerades och en ny konfliktlinje synlig. Samma studie visade också att invandrare som uppfattade mottagarlandet som ”mindre välkomnande” liberaliserades i en från början negativ attityd till homosexualitet i mindre utsträckning än övriga.

En annan studie visade att religion – katolicism och islam – gav mycket liten förklaring till hur väl integrationen lyckades för invandrargrupper. Istället är det hur uppenbar och artikulerad skillnaden mellan det samhälle man lämnar och det man kommer till som avgör hur de första stegen i det nya landet fungerar. Och dessa första steg kommer att bli avgörande för framgång eller misslyckande i de flesta fall.

Det finns all anledning att också påminna sig om den s k invandrarundersökningen som bl a resulterade i rapporten ”Levnadsförhållanden i fyra invandrargrupper” (Socialstyrelsen 1998:1) som visade att invandrare från Chile, Grekland, Polen och Turkiet har olika utfall i integrationsprocessen. Invandrare från Polen lärde sig snabbt svenska till skillnad från den turkiska gruppen. Utomeuropeiska invandrare hade redan då en sämre inkomstutveckling än såväl infödda som andra invandrare. Boendesegregationen var påtaglig redan på 1990-talet och även segregationen på arbetsmarknaden då vissa yrken dominerade kraftigt särskilt bland männen: byggnadsarbete, fastighetsskötsel och restaurang. Att invandrare utsattes för diskriminering i sociala sammanhang och hade sämre hälsa än infödda uppmärksammades i rapporten.

Just nu har Sverige tagit emot många asylsökande och ingen bör underskatta de praktiska problem som detta innebär. Men två saker lär oss studiet av europeisk invandring: 1. Att förutsättningarna för en bra start i det nya landet påverkas lika mycket av skillnader inom nationsbestämda eller religiösa grupper som av skillnaden mellan infödda och invandrare. 2. Att hur mottagandet organiseras i det nya landet och om skillnader mellan hem- och mottagarland betonas starkt eller ej påverkar de första stegen i etableringen, steg som oftast blir avgörande för fortsättningen.

Vare sig ekonomisk eller kulturell integration handlar således om vilken nationalitet invandraren har, det är en fråga om mötet; mötet med det nya landet, mötet med landsmännen, mötet med det gamla hemlandet och mötet med arbetsmarknad och skola. Vårt land har inte alltid haft så lätt med dessa möten, en ofta ”fyrkantig” ordning förväntas motsvara behoven hos människor med vitt skilda erfarenheter och kunskaper. Men, vi lär så länge vi lever, kanske kan förra årets politiska fokus på invandringen på sikt bli en ny möjlighet att förändra mottagning och strukturer för att ge stöd på vägen in i vårt samhälle?

Se människan, se individen – det är början till en bra integrationsprocess.

 

Flyktingpolitisk debatt – upprepningar av samma argument eller nytänkande?

Är debatten kring flyktingmottagande ett ständigt upprepande av samma argument oavsett tid och antal människor som knackar på vår dörr? Eller är det tvärtom så att varje tid har sin debatt om flyktingmottagning? Den frågan har jag funderat på de senaste månaderna eftersom jag uppfattar att argument mot flyktingmottagande som avvisades för ett par år sedan nu anses helt gångbara i diskursen. Diskussionen om ”volymer” kan vara ett exempel på vad jag menar. En del debattörer menar att förändringen helt enkelt beror på att verkligheten förändrats – vi måste byta argument för att uppnå samma mål.

Jag tillåter mig att tvivla lite på denna rationella föreställning. För femton år sedan handledde jag en uppsats om argumentationen i flyktingdebatterna i riksdagen på 1930-talet och på 1990-talet.* Syftet med uppsatsen var att undersöka förekomst av s k arketypiska argument, alltså argument som inte kan hänföras till situationen eller kontexten utan återkommer oavsett denna. I uppsatsen prövas om moraliska och ekonomiska argument är arketypiska i riksdagsdebatterna kring flyktingmottagande, alltså om de förekommer oavsett situation och kanske t o m dominerar diskussionen. Som uppsatsförfattaren skriver:

Om det skulle visa sig att det går att urskilja argument som ständigt återkommer och alltid aktuella oberoende av tid och rum är en möjlig slutsats att argumenten i sig är knutna till politikområdet och att tidsandan och samhällets utseende i övrigt inte bestämmer vilken typ av argument som lyfts fram. (s 12)

I uppsatsen prövas ett antal argument av kontextkaraktär som politisk-strategiska, säkerhetspolitiska och ideologiska – mot de moraliska och ekonomiska argumenten. Det visar sig i analysen att de moraliska argumenten som typ dominerar såväl under 1930-talet som 1990-talet, även om de är än mer framträdande under 1990-talet. Ekonomiska argument är också starkt representerade, men mer under 1930-talet än under 1990-talet.  I uppsatsen dras den försiktiga slutsatsen att de moraliska argumenten är arketypiska men att detta inte med säkerhet kan sägas om de ekonomiska.

Min tolkning av uppsatsens resultat är att flyktingdebatten inte är så rationell som vi kanske vill tro. Många debattörer menar att verklighetens förändring med en fördubbling av asylsökande under 2015 kräver en omvärdering av rådande praxis eller av de ideologiska mål som finns inom politikområdet. Men skall vi tro att det ligger något i min tolkning av den lilla femton år gamla studien så dyker en viss typ av argument upp i debatten alldeles oavsett om Sverige tar emot 10, 50 eller 150 000 asylsökande. Det är krisläget, förändringen, kraven på politiskt agerande som är katalysatorn för en diskussion som i mångt och mycket är sig lik sedan 80 år.

För en jämförelse hade en motsvarande analys av riksdagsdebatterna under 2015 i flyktingfrågorna varit av stort intresse. Jag tror vi hade kommit till samma slutsats som i den gamla studien.

 

*Louise Ruppel ”Arketypisk eller kontextuell? En analys av den flyktingpolitiska debatten” C-uppsats VT 2000 Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.

En bref: Kanada – Från liberal hegemoni till polariserande värdekonflikter

I Kanada upp­fattas – precis som i Sverige – ett fullt och jämlikt deltagande i ekonomiska, sociala och politiska systemen som ett mått på inkludering. Men det målet blir allt svårare att nå. Ny forskning stödjer att det primärt är ekonomisk integration (arbete, bostad) som är nyckeln till det fortsatta stödet för en generell välfärdsstat, inte att dela värderingar och kulturell identitet. Politiskt är det alltså rimligare att tro att de nya skiljelinjer som Bricker och Ibbitson finner förklaras av bristande ekonomisk integration, inte av värderingsskiften.

Idag publicerar Dagens Nyheter på kultursidan en recension jag skrivit av boken ”The big shift. The seismic change in Canadian politics, business and culture and what it means for our future” (HarperCollins 2013). Tyvärr har DN satt en missvisande rubrik på texten som handlar om hur den kanadensiska partipolitiken förändrats från ett tydligt liberalt dominerat politisk samtal kring individuella friheter och rättigheter till en konservativt dominerad diskussion som fokuserar på värderingsskillnader. Boken menar att förklaringen är demografisk – alltså kan hänföras till en förändrad invandring och förändrade värderingsmönster i dessa grupper – medan jag menar att det snarare handlar om partipolitiska positioneringar och förmåga att ekonomiskt integrera nya grupper.

 

 

En bref: Slutreplik i diskussionen om ”utländsk bakgrund”

Debatten om huruvida statens officiella statistik bör redovisa befolkningen med hjälp av kategorin ”bakgrund” där denna kan vara antingen ”utländsk” eller ”svensk” avslutas härmed från min sida med min och Andreas Johansson Heinös slutreplik på DN Debatt.

Vår tes är att redovisningen med hjälp av dessa kategorier förstärker och underblåser skillnader som är irrelevanta, ja t o m negativa för samhällsutvecklingen.  Kategorin håller liv i en idé om att skiljelinjen i ett samhälle går mellan ”utländskt” och ”inhemskt” på ungefär samma sätt som i stater som gjort exkluderande nationalism till politik. Den hållningen är etatistisk, auktoritär och motsatsen till ett öppet, modernt och pluralistiskt samhälle.

För att förstå att människor blir särbehandlade på grund av sitt ursprung så är den gemensamma faktorn att föräldrarna är födda i Norge, Tchad, Nya Zeeland eller Bolivia knappast den intressanta. Istället är det inhemska kollektiva (van-)förställningar om människor som skapar negativ särbehandling: ”det vet man väl hurudana jugoslaver är”  var ett vanligt uttryck på 60- talet. Vilka som var ”jugoslaver” (eller italienare, turkar, zigenare eller araber) låg dock i praktiken i betraktarens öga. Det viktiga var att de var ”annorlunda”.

Att invandring i sig, oavsett land, kan ha generell betydelse för den individs livsförlopp  som gör den resan är rimligt, därför har vi heller aldrig motsatt oss kategorin ”utlandsfödd”.

Att Sverige är närmast unikt i Europa i sin redovisning av människors s k bakgrund kanske borde lända till viss eftertanke.

Slutrepliken kan läsas här.

*

(Rekommenderar också gärna min del i boken ”Främlingskap” (2006) som behandlar bl a den svenska säkerhetstjänstens (militär och polisiär) agerande gentemot algerier, svenskar och fransmän i Sverige under Algerietkriget 1954-1962. En hel del om nationella stereotyper och hotbilder att hämta där.)

En bref: Motståndet mot invandring sjunker

SVT har låtit SIFO genomföra en opinionsundersökning om svenska folket tycker att Sverige tagit emot lagom många, för många eller för få invandrare och jämför med två tidigare undersökningar (2002 och 2004). Resultaten är desamma som de jag ser i min egen forskning kring opinionsbildning om invandring och integration. Svenska folkets motstånd mot invandring minskar.

SIFO:s fråga* är annorlunda formulerad än den (av alla de frågor som ställs kring temat) som oftast redovisas från SOM-institutets vetenskapliga undersökningar. Men trenden är densamma som från de många, varierade och uthålliga undersökningar rörande invandring och integration i SOM-undersökningarna som jag arbetat med sedan 1991.

Här kan man läsa om och se inslaget i Sveriges Television.

Här kan du läsa min senaste forskningsrapport inom ramen för SOM-institutets publikationer.

*SIFO:s fråga löd: Tycker du att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning eller har det skett i ungefär lagom omfattning eller borde vi ha tagit emot fler?

En brèf: Myten om den misslyckade integrationen

Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9  ser vi att sysselsättningen för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 84 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små.

Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.

Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden.  Året innan förklarade statsminister Göran Persson  att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik ”lyckad” har jag inte sett.

I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyd för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.

Barn till utrikesfödda i Sverige har i det närmaste samma sysselsättningsgrad som barn till inrikes födda. Något som framgår av en bilaga till Långtidsutredningen 2011: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden (sid 266)