Myterna om socialdemokratins hegemoni

I morse hörde jag en kommentar om socialdemokratins kris som gick ut på att den socialdemokratiska hegemonin var över och det eftersom varje tid har sina hegemoner och såväl Lantmannapartiet som Liberala samlingspartiet hade förlorat sin status.* Ögonblicket därefter meddelade samme person att det inte finns några naturlagar i samhällsvetenskaperna. Man kan ju tycka att det lät lite som en självmotsägelse, om man är på det humöret alltså.

Socialdemokraternas hegemoni tog slut under 1980-talet när den politiska liberalismen helt dominerade scenen i Sverige och västvärlden. Socialdemokraterna fick anpassa sig till det skiftet, som alla andra. Att Olof Palme mördades 1986 kan utgöra ett symboliskt slut på hegemonin men egentligen tog den slut några år tidigare. Göran Persson ledde inte något hegemoniskt socialdemokratiskt parti, han ledde ett regeringsvant och kraftfullt parti som fick rensa upp det Augiasstall som regeringen Bildt lämande efter sig 1994. Några nya visioner eller politiska lösningar för en ny tid kunde inte Persson leverera, han är och var en av socialdemokratins skickligaste och tuffaste ledare, skolad i mkommunapolitikens många gånger hårda skola. Men någon politisk visionär gjorde han aldrig anspråk på att vara. Han var en Reinfeldt för sin tid.

Den socialdemokratiska hegemonin tog sin börjar efter Andra Världskriget när bygget av den egentliga välrfärdsstaten tog fart. Mellan 1951 och 1957 regerade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet/Centern och därefter regerade man själva, men i minoritetsposition, under hela 1960-talet. Jämviktsriksdagen 1973-1976 visade på hur snabbt ett förändrat samhällsklimat kunde förändra förutsättningarna för politiken, men de borgerliga regeringar som följde visade inte prov på något annat än socialdemokrati light. Då har man hegemoni. Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.

Myten om 1900-talet som socialdemokratins hegemoniska tidsålder rymmer en idé om historie-deterministiska vågor vilka avgör partiers uppgång och fall. Att de politiska partierna var mer tydligt beroende av klassrelationer, arbetsmarknadens och näringslivet struktur förr är sant, därmed också lite större möjligheter till förutsägelser. Idag är väljarna kunnigare, rörligare, krävande, otåliga och sakfrågeengagerade. Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.

Tankemodellen att ett parti har någon slags intern livscykel bygger på förutsättningen av en oföränderlig omvärld, något som är ännu mindre sant nu än förr. Socialdemokraterna kan få 50 procent av rösterna, eller 15. Det är inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i de statsvetenskapliga litteraturen. Vad vi dock vet är att de politiska partierna dödförklarats varje gång våra demokratiska samhällen gått in i en ny fas. Och varje gång har de, som den alldeles för tidig i somras bortgångne Peter Mair brukade påpeka, anpassat sig och återuppstått.

Framtiden ligger i våra egna händer. Nu som då. Det är upp till er själva, ni som sitter på förtroendeposter, som går på medlemsmöten och som pratar politik hur kampen mellan intressen, idéer och krafter skall falla ut. Och det är själva den kraften som behövs för att vitalisera och utveckla ett samhälle.

OBS! För socialdemokrater föreslår jag särskilt dagens DN Debatt av Peter Weiderud ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Och att ni inte alls lyssnar på alla dem som nu snabbt vill ha en ”stark” ledare. Det är mitt stalltips och det är gratis.

 

* Dessa båda partier försvann ur sikte ungefär samtidigt med demokratins genombrott…