Just hemkommen från en kortare semesterresa med familjen sitter jag och resonerar med maken om svenska deckarförfattare som gått sina egna vägar, som haft en egen röst och vi pratar om Sven Westerberg som vi båda uppskattar mycket. Och inser att det är länge sedan det kom någon ny bok. Maken kollar lite på nätet. Sven Westerberg gick bort för en knapp månad sedan. Vi blev båda lite tysta där vi lunchbordet. En lite kall vind drog in. Jag blev väldigt ledsen.
Jag minns inte exakt när jag läste min första bok av Westerberg, men jag tror att det var i samband med hans publika genombrott runt millennieskiftet då jag kom att läsa ”Guds fruktansvärda frånvaro”. Snabbt köpte och lånade jag därefter det han redan skrivit och har sedan läst i stort sett allt så fort det kommit ut. Han tillhör, ja jag använder presens, mina absoluta favoritförfattare. Kategoriserad som ”deckarförfattare” var han med sin genreöverskridande prosa, erfarenhetsbaserade texter, lågmält moraliskt impregnerade böcker, uppenbara och säkra språkkänsla ovanlig idag. Han hade en egen röst som inte handlade om honom själv.
Han tillförde min värld något extra; en läsupplevelse, en eftertanke, en reflektion, ja, en mening, långt utöver berättelsen. Så många gånger har frågor från böckerna blivit till tankar som jag ofta återkommit till. Frågor om tidens egentliga natur och om moralens karaktär. Att han då och då jämfördes med John le Carré kan jag förstå, beröringspunkterna finns i just dessa lätta vingslag kring livets allra tätaste mörker, men läsaren behöver också vara uppmärksam nog att uppfatta luftvirvlarna.
Jag kommer verkligen att sakna Sven Westerbergs författarskap.
***
Du som vill läsa något av Sven Westerberg; börja t ex med ”Guds fruktansvärda frånvaro” eller ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” som är två lite olika typer av berättelser inom Westerbergs produktion.
VÄNSTRA STRANDEN 