Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv när jag inte längre med gott samvete, med övertygelsen om att ha rätt eller med förnuftet på min sida kan förespråka ett fortsatt medlemskap i Europeiska Unionen för Sveriges del. Det är ett stort steg för mig, men det innebär inte att jag från och med nu alltid kommer att kräva ett svenskt utträde. Däremot innebär det att jag inte längre – med känslan av att innerst inne ha rätt – kan argumentera för att Sverige behöver medlemskapet i EU. Möjligen behöver EU Sverige, men Sverige lyckas ju inte komma loss och visa det i så fall.
Säkert finns det många besserwissrar som nu säger ”vad var det vi sa”. Varsågod. Det bjuder jag på. Så länge Sverige inte förmår använda och verka i kraft av sitt medlemskap utan enbart står med mössan i hand och tar emot den ena örfilen efter den andra så går det inte att hävda min gamla linje. Min gamla linje var att EU skulle kunna vridas åt välfärdismens och vänsterliberalismens håll. Jag önskade också se ett starkare EU-parlament med tydligare demokratiskt mandat. Inget av detta tycks gå i uppfyllelse.
Under en längre tid har EU-politiken bekymrat mig. I ord säger såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen samma sak: Sverige skall vara drivande EU-samarbetet. I handling är Sverige passivt, vekt och ryggradslöst. (Jag vet att många gör sitt bästa för att ändra på det, men tyvärr.)
Vad som idag fick bägaren att svämma över var presstödet. I programmet ”Medierna” redovisades idag EU:s hållning i dessa frågor men även flatheten från svensk sida. Svensk borgerlighet går här hand i hand med EU-kommissionens marknadshycklande byråkrater. Presstödet snedvrider konkurrensen. Jojo, så monopolmarknader ger bättre konkurrens än en genom statligt stöd upprätthållen mångfald. Berlusconis mediemonopol passar bra i EU, men inte den politiska debatt som förs i Sverige med hjälp av många röster i dagspressen. (För väldigt många människor är dagspressen fortfarande den viktigaste källan till information om politiska sakfrågor.)
EU-kommissionen betraktar allt som varor: tidningar som sprit, kultur som utbildning. ”Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt”. Men om allt är varor och allt går att köpa så är ingenting längre någonting värt, som Dan Hylander skriver i en liten ordlek. Förtinglingandet av vår verklighet drivs på genom de marknadsfundamentalister som fritt får driva sitt spel inom EU. Motsättningar mellan staterna om EU:s framtid gör politiken till en lam anka och lämnar fritt spelrum för EG-domstol, teknokrater, marknadsmoguler, profitörer, vinstmaximerare och trångsynta ekonomiska fundamentalister.
Sverige måste, tyvärr, lämna denna gemenskap om vi skall kunna utveckla vårt samhälle i den kreativa riktning som t ex Richard Florida pekat ut. Mot mångfald, talang, tolerans och individualitet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Nu var det nog liksom hela meningen med EU från början. Kol & Stålunionen var ingen organisation som ivrade för demokrati och för folkligt inflytande, tvärtom. Det var företagare som bildade denna organisation och som lade skulden för Hitlers illdåd på det folk som valde honom och som ville se till att något sådant aldrig mer hände i Europa (det kallas för fredsprojekt). Hitler vill vi förstås inte ha tillbaka, men demokratin ville ju gärna ha behållit, men det var precis denna som man var synnerligen skeptisk till när man grundade Kol & Stålunionen.
Så klart att jag röstade NEJ, och jag grät när resultatet av omröstningen var klart.
EU är ingen demokratisk organisation, hur man än ser det. Parlamentet är ett skenparlament som inte har någon reell makt, de som bestämmer håller sina möten inom stängda dörrar och folken i EU har ingen rätt att få veta vad de röstar för i EU. Därmed kan de beslutande heller inte ställas till demokratiskt ansvar för det de verkar för, hemma i sina respektive länder.
Det var inte, som propagandan sade i samband med EU-omröstningen, EU som gick med i Sverige, utan det var Sverige som sålde sin demokrati och lovade att underordna sig EU.
De flesta länder i detta EU har en helt annan demokratisk tradition än vi i Sverige, med sin bakgrund i rent feodala system, system som kastar sin skugga över dessa länder ända in i våra dagar men som aldrig slog igenom i Sverige. Nu får vi denna politiska kultur med EU, och den är inte trevlig för vanligt folk.
Ett problem med att vända ryggen åt EU är följande:
a) De senaste hundra åren har samhällsregleringar begränsat marknadskrafterna så, att de flesta av de avarter som växte fram i marknadsekonomins barndom har undvikits.
b) Företagsvärlden är sedan länge global. I Sverige ser vi det tydligt i ABB, Sony-Ericsson, Volvo.ford, Saab.GM, mm., mm.
Hur skall man i framtiden med demokratiska institutioner kunna reglera den globala marknaden? Behöver vi inte samhällsorganisationer som står över de multinationella företagen?
Detta problem är för mig en ”ursäkt” för EU-medlemskap som är svår att komma ifrån, låt vara att mycket återstår att rätta till i demokratiskt avseende.
Med en sådan syn spelar det heller ingen roll vad ”hela meningen med EU” var från början, hur demokratisk unionen är idag, eller vad andra länder har för ”politisk kultur”.
Om inte via EU, hur skall man kontrollera det multinationella kapitalet?
Avslutningen på Kerstins kommentar tycker jag nog var lite väl patriotisk. (Grät du verkligen när resultatet av omröstningen var klart?!) Men EU har problem. Den brännande frågan lyder (och det är ingen retorisk fråga): Vad ska vi ha istället?
Nu hann Thomas publicera sin kommentar medan jag skrev min…
Ja, EU har problem. Det totala förtingligandet av vår vardag anser jag dock att den förra borgerliga regeringen väl klarade av att börja åstadkomma redan innan vi gick med i EU. Jag är inte riktigt beredd att ge upp tanken på ett bättre EU – jag kan inte se att alla beslut EU fattar är av ondo heller. De nya arbetstidsregleringarna t ex – är inte de rätt bra? Och på miljöområdet, är inte EU rätt bra att ha där även om det kunde varit bättre?
Nej nej nej, VS, tappa inte hoppet nu!
För mig har alltid frågan om en multipolär värld varit viktig när man diskuterar EU:
– i Euron har vi en möjlighet att underminera den maktkoncentration som springer ur att USA sitter på världens enda reservvaluta.
– med en framtida samordnad försvarspolitik kan vi eventuellt motverka att några få europeiska statschefer, utan folkligt mandat, stödjer tvivelaktiga krig (som i Irak).
– inom hägnet av ökad ekonomisk och social samordning kan vi fortsätta bygga de europeiska sociala modellerna.
Paradoxalt nog kanske dessa frågor inte är så viktiga längre: Notera hur världens ledare under årets World Economic Forum konstaterade världen inte längre kan sägas vara unipolär, eftersom Kina, Indien och Ryssland blir mer inflytelserika.
Hur som helst, även om så skulle vara fallet – att världen håller på att bli mer multipolär – kommer de europeiska samhällsmodellerna alltjämt att vara viktiga. (Speciellt som de alternativa maktcentra som nu växer fram inte alltid är så tilltalande.) Jag tycker, som vänsterliberal, att vi fortfarande har mycket långt kvar innan vi säkert kan säga att EU är ett hopplöst projekt, och att världen mår bättre av att Sverige ger upp och lämnar samarbetet.
Jag uppskattar era erkännsamma synpunkter. Det var inte med lätt hjärta jag skrev det jag skrev. Till skillnad från Kerstin tror jag att EU var menat som ett fredsprojekt. Tanken var inte att hindra att medborgare röstade fram Hitler, utan att hindra sådana som Hitler att ta makten över medborgarna. Det är därför EU förfuskas i sin nuvarande form.
Jag har alltid delat Thomas uppfattning om EU, men nu tycks helt andra krafter ha tagit makten i EU. Globala företag tycks ha en mer öppen och kreativ miljö än vad EU erbjuder där ekonomibyråkrater och konkurrensteknokrater helt tagit makten. Jag kan inte stödja detta längre. Vi måste hitta ett alternativt sätt att reglera den globala kapitalismen.
Jo Charlotte, de borgerliga är bra på förtingligande. Men EU tycks lika styrda av dessa idéer, i grunden kapitalistiska.
Och Kalle, tack för terapin 🙂 Avdelningen tappade sugar är stor. Jag vill att EU skall vara det maktcenter som balanserar upp andra kraftfält, men det händer ju absolut ingenting!! Tvärtom! Hur skall vi få EU att driva vänsterliberala värderingar när alla lobbyister, tjänstemän och kommissionärer antingen skyddar sina nationella intressen eller driver en dum-liberal-fundamentalist-konkkurrens-ideologi?
Förstår dig. Har själv kommit till en liknande slutsats. Det som en gång kändes så bra känns idag som en några dagar för gammal brödlimpa med förnimmelse av mögel – och hur ofta blir en sådan bättre?
Haha, jag grät också. Det var så sorgligt. Det framstår i efterhand som lätt patetiskt. Men det är ju patetiskt att gråta. Patetik = känslor. Per Gahrtons upprördhet i duellen med Carl Bildt efter valresultatet bottnade i denna känslostorm, det var väldigt känsloladdat. Det hedrade Ingvar Carlsson att han förstod det på valnatten: Många är väldigt ledsna nu. Så var det, ingenting att skämmas över.
Nej, det är sant. Jag ber om ursäkt för att jag raljerade. För mig kändes det bara så osannolikt att Kerstin menade det bokstavligt.
Jimpan:
Jo, jag grät faktiskt, och alldeles reellt när resultatet kom på omröstningen. (Jag har gråtit två gånger av ekonomisk-politiska skäl, första gången då Sven Grassman dog och då jag dagen efter, ev, två dagar därefter, läste hans sista debsatt inlägg i DN, som jag fortfarande har kvar och som var ett slags ekonomiskt testamentet, andra gången när EU-omröstningsresultatet var klart).
Jag visste nämligen vad det senare skulle komma att innebära för arbetslivet, dvs, hög arbetslöshet, som det också kom att göra, framför allt i.o.m. att Persson senare just anpassade Sveriges ekonomiska politik till EU:s (dvs Tysklands skräck för inflation och då han fick igenom en lag om en av riksdagen opåverkbar riksbank, en Euro-anpassning) .
Vad gäller Fredsprojekt, Vänstra Stranden: Jag skriver väl att det faktiskt var ett sådant, men också indirekt att man lade skulden för Hitlers makttillträde på ett ansvarslöst folk, som röstade fram honom så långt som det gjorde, och att man ville förhindra att folket någonsin mer kunde åstadkomma något liknande. I denna målsättning ingick också att förhindra att vänstern någonsin skulle kunna regera i något land i Europa. EU var alltså också ett antikommunistiskt, ett antisocialistisk projekt från början, ett projekt för företagarnas intressen, inte för vanliga människors.
Så, som sagt, jag GRÄT faktiskt när omröstningsresultatet var klart, och utan att jag kunde hejda det. Tårarna bara rann. Det där var slutet på den svenska modellen, som syftat till full sysselsättning framför allt. Men man ska nog vara en bit över 40 och ha varit politiskt medveten sedan man var 15 för att förstå detta och vad det har inneburit. Och har man aldrig upplevt den fulla sysselsättningen inser man nog inte vilken frihet för de flesta en sådan innebär.
Kan inte låta bli att känna mig rätt puckad. Sven Grassman har jag aldrig hört talas om förut (denna okunnighet får jag se till att åtgärda), och jag har inte förmåga ”att förstå detta [EU-inträdet] och vad det har inneburit”.
Framför allt framstår det för mig som lite märkligt att EU skulle bära skulden för arbetslösheten i Sverige. Är inte det väldigt, väldigt förenklat?
Och jag kunde inte låta bli ställa mig lite frågande till att Sverige (före EU-inträdet, alltså) skulle vara så mycket mer demokratiskt än de flesta andra länder i Europa. Vilka belägg finns för detta?
Och vilka är ”vanligt folk” som du skrev om tidigare? I mina ögon känns ett sådant uttryck som en beskrivning av dem som röstar på Sd. Självklart menar du inte så, men vad menar du?
Håller med Jimpan,
har oxå svårt att se att arbetslösheten i Sverige skulle vara EU’s fel. Att regeringen prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet beror ju mer på den sedan 90-talet rådande diskursen att låg inflation anses vara optimalt ur samhällsekonomisk synvinkel.
Har lite svårt att acceptera att bara för att någonting (EU i det här fallet) inte är helt perfekt så skall det med nödvändighet totalsågas. Och som påpekats tidigare, vad ska vi ha i stället?
Kerstin,
som jag har förstått det så har nedmonterandet av den svenska modellen väldigt lite att göra med EU. Detta nedmonterande var en process som började med de slitningar som växte fram då 68-generationens vänster och en ny nyliberal höger (med Sture Eskilsson i spetsen) alltmer kom på kant med varandra, vilket ledde till att samförståndsandan uppluckrades. Det definitiva slutet kom under 90-talskrisen, då Sverige officiellt lämnade fullsysselsättningsmålet.
Om man skall tro farbröder som Göran Persson och Stig Malm var det inte så mycket Bryssel som drev på förändringarna under dessa kritiska år. Snarare var det ”de flinande finansvalparna” på Wall Street som – i egenskap av långivare till svenska staten – krävde att den offentliga sektorn skulle nedmonteras. (Annars skulle våra återbetalningar till dem öka.)
Paradoxalt nog är det just detta som gör att det europeiska ekonomiska samarbetet är den mest intressanta vägen framåt om vi vill försvara den skandinaviska välfärdsmodellen. Sedan 90-talskrisen följer Sverige en striktare finanspolitik än vad resten av EU, och sedermera euroländerna, gör. Som ett litet land med en liten valuta har vi inget annat val.
Visst, EUs tillväxt- och stabilitetspakt var korkat utformad från början, men den har ju luckrats upp under tiden. Detta samtidigt som den svenska finansdisciplinen är alltjämt lika strikt.
Framöver kan vi européer hoppas på att denna utveckling mot ett smartare ekonomiskt ramverk fortsätter, och att ökad samordning av finanspolitiken kan skapas. Inom hägnet för detta ramverk kan de olika sociala modellerna fortsätta att bygga på relativt hög beskattning. Att tro att vi, som enskild nation, skall kunna bygga ett mer gynnsamt ramverk själva är dessvärre en illusion.
Alltså: EU-samarbetet är inte orsaken till nedmonterandet av den svenska modellen – det är vår bästa chans att försvara vår sociala modell.
Ja, vad ska man svara?
Det är klart att skéendena vara mer komplicerade än det jag skrev i mitt förra inlägg, det går ju liksom inte att förklara 25 års politisk/ekonomisk politik i en bloggkommentar, men grejen var att det i och med EU-inträdet inte fanns någon möjlig väg tillbaka, inte ens sedan man fått ordning på Sveriges ekonomi efter krascherna (kronförsvaret och bankkrascherna) eftersom det stod inskrivet i EU:s stadgar att antiinflationspolitiken gick före allt annat, och med den politiken så spikar man arbetslösheten på en viss nivå, den sk. jämviktsarbetslösheten, som antogs ligga på omkring 4,5%. Något sådant hade vi inte sett i Sverige före de nyliberala ekonomiska svängen, som började efter Olof Palmes död, med avregleringarna, som möjligen var nödvändiga, men som vidtogs i alldeles fel ordning, varvid vi fick de bubblor som sänkte Sverige i stort sett, som resulterade i att 60.000 företag försvann (konkurser för många) etc. etc. Det skulle behövas lite fler böcker om det här, men de kommer ju inte att skrivas så länge nyliberal ekonomisk politik är den enda möjliga. Dessutom skulle vi överlåta åt Frankfurt att besämma över svensk penningpolitik, och tala om att avdemokratisera när riksdagen inte får lägga sig i denna! Det innebär att riksdagen inte längre är högsta beslutande organ, utan att den måste underordna sig Riksbanken, som inte tillsätts genom allmänna val.
Sven Grassman var nationalekonom i Stockholm. Han gjorde vad han kunde under 80-talet för att förhindra socialdemokraternas högervridning, och han lyckades påvisa att man räknat fel vad gällde statens finanser, vilket senare erkändes. Han skrev flera böcker om området, han reste runt och höll föreläsningar om nationekonomi för vanligt folk, förklarade vad statsskulden var för något (och hur man på ett vanvettigt sätt använde denna för att skära ner i offentlig sektor). Läs några av hans böcker. De är relevanta även idag.
Kan rekommendera Carl Hamiltons och Dag Rolanders lilla bok dessutom ”Att leda Sverige in i krisen”, som kom ut i början av 90-talet och som handlade om hur Sverige drevs in i det som kallats ”kronförsvaret”, och vad detta ledde till.
Och fortfarande, troligen förstår ingen detta som 1: inte var med, 2: inte kan ganska mycket nationalekonomi och/eller 3: kan ganska mycket om de senaste 100 årens politisk/ekonomiska historia, så egentligen är det bara löjligt av mig att skriva den här kommentaren.
Man kan naturligtvis tycka att EU är bra, vi har ju åsiktsfrihet, men jag tycker att EU är ett bedrövligt projekt som inte ens kommer i närheten av det vi varit vana att kalla demokrati och desto dystrare som det spikar en hög arbetslöshet i hela Europa.
Jimpan, jag förstår det, jag tycker också att det verkar absurt i efterhand och jag delar inte Kerstins uppfattning helt och hållet. Men på ett sätt var det drömmen som gick i graven. För oss som var mot och vänster (inte vänsterliberaler utan socialister) var det bara ytterligare ett bevis på att det inte fanns någon väg tillbaka.
Ett litet tillägg:
Hittade just en hel bok på nätet om det som hänt i Sverige de senaste 25 åren (och som få människor under 35 kan ha något medvetet minne av). Jag har inte läst hela, bara gjort nerslag i den, men det jag sett stämmer väl med min uppfattning om vad som hände, när det hände (ska läsa hela ganska snart). Om sedan allt gör det vet jag ju inte.
Jag, som alltså är 63 år, har varit mycket intresserad av politik sedan jag var i 15-årsåldern, och följt med i politiken sedan dess, samt också studerat statskunskap (som det hette då). Jag har alltså nästan 50 år av erfarenheter bakom mig och av med tiden tämligen informerade sådana. Bara som en bakgrund till mina åsikter. För det är ju klart att man har helt andra referensramar när man varit med lite längre. (Apropå att Jimpan inte kände till Sven Grassman, som var en mycket känd samhällsdebattör tills han gick bort i cancer, i början av 90-talet, tror jag, 54 år gammal. Men honom vill ju ingen kännas vid idag. Han var internkritiker inom socialdemokratin och fick helt rätt, vilket gör honom oönskad inom det partiet och illa sedd bland de s.k. förnyarna eller kanslihushögern som de kallats, och eftersom han var vänster var han förstås avskydd av högern och de borgerliga. Alla vill alltså helst glömma honom).
Hur som helst, boken är skriven av Peter Antman, De galna åren och består tydligen av bearbetade artiklar. Väl värd att läsas av dem som vill veta och förstå lite mer. Finns att läsa på denna URL:
http://www.abc.se/~m9339/bib/galna/galna-book-3.html
Kerstin:
Tack så mycket för tipsen! Jag ska gräva i det. Och hoppas att du inte tog illa upp för det jag skrev. Det var delvis skrivet i affekt, vilket aldrig är bra.
Ia:
Jag tror jag kallade mig socialist på den tiden. Det gör jag visserligen inte längre, men inte heller vänsterliberal. ”Vänster” räcker bra. (Fast varför gnabbas om etiketter?)
Kerstin,
återigen – vill inte tjata, men måste faktiskt korrigera det som jag anser vara en alltför vanlig missuppfattning: Det var inte EU-inträdet gjorde att det ”inte fanns någon möjlig väg tillbaka”.
Det var snarare upplösningen av efterkrigstidens nationellt inneslutna, ”Fordistiska” ekonomier som gjorde att vi inte kan upprätthålla ekonomiska modell.
Denna upplösning är ett faktum vi måste förhålla oss till: En oberoende Svensk Modell kommer inte att kunna återuppstå, även om vi skulle lämna EU. (Dock kan den återuppstå som del i en samling av Europeiska sociala modeller.)
Detta beror på att de internationella aktörer som utvärderar vår ekonomi arbetar inom en monetaristisk/nyliberal/inflationsbekämpande diskurs (vilket Thomas påpekat). Därför har det helt enkelt blivit mycket svårare och dyrare att försvara det gamla ekonomiska systemet (gentemot långivare, mot spekulation osv.).
Du skriver att ”det stod inskrivet i EU:s stadgar att antiinflationspolitiken gick före allt annat”. Visst, men detta var även svensk policy redan under tidigt 90-tal – just som en reaktion till ovanstående process. Och – som jag redan skrivit – det är fortfarande så att Sverige har striktare disciplin än Euroland.
MAO: Om det nu är Bryssels makt som är problemet, varför har Sverige då strängare inflationsbekämpning än Euroländerna?
Tyvärr har Bryssel/EU blivit en enkel syndabock att lyfta fram som orsak till problem som egentligen orsakats av större, och mer oöverskådliga processer.
– Svenska vänstern skyller nedmonterandet av Svenska Modellen på Bryssel.
– Brittiska högern skyller imperiets minskade makt på Bryssel.
I bägge fallen vill man återupprätta system som rådde under en tidigare, gyllene tidsperiod. I bägge fallen sticker man huvudet i sanden, och vägrar att inse att dagens förutsättningar faktiskt ser helt annorlunda ut.
Det tragiska i sammanhanget är inte svenskarnas och britternas krampaktiga fasthållande av en tid som flytt. Tragiken ligger i att dessa illusioner motverkar att nya sociala modeller – på EU-nivå – kan byggas.
Tragiken ligger i att de som ser tillbaka, på det som varit, ges tolkningsföreträde över de som ser framåt, mot det som bör skapas.
Kalle P:
Så kan man ju också se det. Och idag tror inte heller jag att det finns någon väg tillbaka, vilket inte hindrar mig att avsky EU och känna mig övertygad om att unionen bäddar för en framtida katastrof och anse att det var ett misstag att vi gick med.
Sedan tror jag att man ska vara medveten om att det har hänt ganska mycket på många fronter sedan 1985, eller 1990, och det som verkar som, framhålls som en orsak idag, till vad som hände då, sågs inte, eller var inte en verklig orsak då, inte ens om många trodde att det var så. Vad gäller eknomisk politik handlar det ju också i ganska hög grad om självuppfyllande profetior.
Den politik vi ser nu har jag hört de borgerliga skrika om nödvändigheten av sedan jag var 15 år, och det går nu knappast att hävda att den vi hade tidigare var fel hela tiden, för att den ev, skulle bli fel om 40 år. Det är ett faktum att genomsnittssvensken fick det mycket bättre mellan 1945 och 1985 och vi har fortfarande kvar det mesta av det vi byggde upp under den tiden, infrastruktur, bostäder etc.
Det finns nog inte en enda vägs ekonomisk politik, som somliga gärna hävdar. Nationalekonomi handlar alltid om att ständigt parera, att ständigt anpassa sig till villkoren för tillfället, och minst lika viktigt: om vad man vill anväda nationens ekonomi till, för att göra de rika ohemult mycket rikare, eller för att skapa så goda förhållanden för så många som möjligt.
Hej igen Kerstin,
du har samma rätt att känna avsky som jag har att känna förhoppningar och samhällsbyggarlusta. Men det finns fortfarande två frågor som kvarstår:
1. Om du nu erkänner att det kanske inte är EUs fel att Svenska Modellen nedmonterats, att det finns andra krafter som spelat roll, och att Sverige (givet dessa krafter) ändå inte hade haft något val – finns det då inte goda skäl att något omvärdera din avsky?
2. Uppenbarligen vill vi båda att Sverige skall kunna fortsätta ha en uthållig social modell. Jag har försökt plädera hur vi kan anpassa vår strategi ”till villkoren för tillfället” (Eurosamarbete, fortsatt reform av tillväxt- och stabilitetspakten, samordnad finanspolitik på EcoFin-nivå). Vilken är din plan för hur Sverige, som ensam nation, eventuellt utanför EU, skall kunna bedriva en självständig ekonomisk politik – fri från Wall Streets disciplin?
mvh
Kalle P
Det var verkligen en animerad debatt det här. Jag avser att återkomma med lite synpunkter i dessa frågor i en post längre fram.
Kalle:
Kalle P:
Nej, jag ser inget skäl att omvärdera min inställning till EU, även om det inte vara pga EU sossarna övergav den svenska modellen, eller SAf som gjorde det (maa Meidners löntagarfondförslag föreslår jag, inte maa 1968-vänsterns aktiviteter).
EU är en kolloss, och en odemokratisk sådan, enligt min uppfattning och det ska till rejäla ändringar på den fronten innan jag ändrar min uppfattning. Jag tycker att EU mer och mer liknar gamla Sovjet, men med kapitalistiska förtecken.
Håller med till 100%! Nu är det väl dags att kräva folkomröstning också i Sverige! Kunde Holland och Frankrike så kan väl vi!
Tiwaz
I nuvarande läge så är det redan försent att säga nej till EU.
Många har strävat och kämpat för att demostrera ett nej till EU men man lyckades ju inte så särskilt bra.
Men jag håller mig strickt till mitt beslut att säga nej!
Det handlar om att kämpa och ta.