Valborg är deppig och aspackad

Valborgsmässoafton är solig i södra Sverige och redan på eftermiddagen ser jag unga människor i gröngräset. Vinden är dock lite sval trots solskenet. Om några timmar är tonårsfyllan ett faktum för kanske uppemot hälften av alla 15-18-åringar. Många av dem, ssk flickorna, kommer att få skrumplever i vuxen ålder – i alla fall om vinpimplandet à la kontinenten fortsätter att växa. Igår kunde SvD berätta att dagens ungdomar har en sämre psykisk hälsa än sina föräldrar (dock dricker de mindre) och flickorna mår sämst.

Valborg lär vara en abedissa vid namn Walburga som levde på 700-talet. Hon är ett helgon kopplad till fruktbarhet och gröda. Därav firandet på våren. Dessutom tänder vi eldar i syfte att skrämma bort allehanda oknytt och vilddjur eftersom djuren skulle släppas på bete den 1 maj. Valborg borde alltså vara glad och upprymd en sådan här dag.

Men varför super Valborg? Svaret handlar mer om framtidstro och ideal än om föräldrakontroll. Folkhälsoministern vill ha stöd till föräldrarna och integrationsministern talade om att bråken i Rosengård borde förhindrats genom bättre föräldrakontroll. I dagens auktoritetsnedrivna samhälle finns det dock ingen väg tillbaka. De flesta tonåringar har mycket bra relationer till sina föräldrar (även om de nog tror att föräldrarna vet mindre än de gör om hur tonåringar lever). Problemet är att i femtonårsåldern (plus minus två år) är andra ideal viktigare än föräldrarna. Och dessa ideal serveras, via kompisar, från en global medievärld. Idealen tenderar att handla om ytlig framgång, skönhet, uppmärksamhet och pengar. Perioden mellan 15 och 25 är formativa, och har förstås alltid varit, men balansen mellan vad som är möjligt och vad som är önskvärt har numera förskjutits på ett sätt som jag tror skapar ångest, depression och självdestruktivitet hos den grupp ungdomar som är lite känsliga. Balansen mellan vad jag kan/bör göra själv och vad jag kan kräva av omgivningen tycks inte heller särskilt god. Passiviteten och därmed offerrollen ligger på lut.

När jag hör unga flickor – på allvar – tala om vilka flotta lägenheter de skall bo, hur rika män de skall gifta sig med, hur kända de skall bli, hur stora bröst de skall operera in och hur fantastiska resor de skall göra undrar jag hur de kommer att känna sig när verkligheten tränger sig på. Varför har vi inte framhållit det egna arbetet som den glädje det är? Kanske är det just omöjligheten att få annat än ett halvtidsjobb (svart?) som servitris som leder till flickornas misströstan?

Kvinnors möjligheter har aldrig varit större än nu. Jämställdheten har inneburit fantastiska landvinningar. Ändå tycks unga kvinnor allt oftare falla ned i ett självdestruktivt mörker. Är det därför Valborg super?