Med en betryggande marginal intog så Nicolas Sarkozy Elyséepalatset (nåja, inte förrän den 17 maj). I sitt första tal efter segern intog han en försonande attityd till sin opponent Ségolène Royal. Och hon såg i sitt tal ut som en segrare när hon erkände sig besegrad. På ett sätt kan nu presidentvalet ses som ett uppmarschområde för parlamentsvalen den 10 och 17 juni. Och Ségolène Royal står fast vid att hon vill leda vänstern också i parlamentsvalen. Men där får hon konkurrens av det nu mobiliserade centerfältet.
Francois Bayrou vill nu omstarta UDF till ett nytt parti, Det Demokratiska Partiet, (eller den demokratiska rörelsen, ett namn som har andra konnotationer på franska än på svenska) vars syfte är att bryta det franska höger-vänster-mönstret som rått sedan de Gaulle tog makten 1958. I Frankrike brukar man säga att ”le centre, c’est le marais” eller centern det är träsket. Det är lärdomen från 1950-talets misslyckanden där regeringarna byttes ut var nionde månad, alltid bestod av center-vänstern eller center-högern och gav ett uppsving åt extremerna dvs kommunisterna och poujadisterna.
Kanske gör Sarkozys seger det paradoxalt nog lättare att mobilisera en center och/eller en center-vänstergruppering som kan stå inför ett genombrott i parlamentsvalen.
VÄNSTRA STRANDEN 