Den första omgången i det franska parlamentsvalet pekar mot en stor seger för högerpartiet UMP. Dock inte riktigt lika stor som opinionsmätningarna antytt. Faktum är att i skuggan av UMP:s framgång (ca 43 procent av rösterna) har socialistpartiet ökat några procent, högerextremisterna reducerats med 2/3 och mittenformationen MoDem under Francois Bayrou fått drygt 7 procent av rösterna, vilket är mer än dåvarande UDF fick 2002. Kommunisterna ligger kvar medan de gröna nästan halverats. Valdeltagandet är historiskt lågt, ca 60 procent.
Tudelningen i fransk politik är svår att rå på, men såväl 1968 som 1993 hade högerblocket över 80 procent av platserna i Nationalförsamlingen. Prognoserna inför den andra valomgången ger UMP max 79 procent. Sarkozy får således inte ett starkare mandat än vad premiärministern Edouard Balladur fick 1993. Och då var högern delad i två – en gaullistisk och en liberal. Och Balladur samarbetade med den socialistiske president Mitterrand.
Frankrike har genom sin konstitutionella förändring där president och parlament båda numera väljs med femåriga mandatperioder knutit samman institutionerna på ett mycket olyckligt sätt. Presidenten är inte längre nationens inkarnation, istället majoritetens ledare, en partiman bland andra. Demokratin förlorar därmed i vitalitet – valdeltagandet går ned, parlamentet blir presidentens tross och någon oppositionell kraft till den rådande makten blir det inte fråga om. I inget annat land – möjligen vid sidan av Ryssland – är institutionerna så beroende av varandra och så mycket en gemensam elit som i det nya Frankrike.
de Gaulle skulle rotera i sin grav, och demokratin vittrar sönder i Frankrike. Återinför maktdelningen i konstitutionen!
VÄNSTRA STRANDEN 