Ägnar ledigheten – i regnet – åt att läsa en synnerligen intressant bok om Sveriges förre utrikesminister Christian Günther, skriven av Henrik Arnstad. Boken belyser hur den svenska politiken gentemot Nazi-tyskland byggde på ömtåliga balansakter, diplomatiska finter och personliga förtroenden. Günthers politiska förändring, som förklaras av hans realpolitiska strategi, är rationellt beskriven och jag uppskattar verkligen Arnstads försök att inifrån förstå sina huvudpersoner.
Men, för det finns ju förstås ett sådant, varför kan karl’n inte skriva? Bokens dryga 500 sidor är fulla av syftningsfel, ofullständiga meningar och framförallt av ett opreciserat språk. Bestämningar av enskilda personer finns, men de är sällan de relevanta bestämningarna för att underlätta läsningen. Syftningar av typen ”denna” och ”detta” duggar tätt och syftar tillbaka på komplexa skeenden där det är helt omöjligt att reda ut vilken enskild detalj som åsyftas. Huvudsatser kombineras slappt med ett ”och” utan att man förstår i vilket avseende just de här två huvudsatserna skall förstås tillsammans. Bisatser står för sig själva, ofta i ett inkluderande och inställsamt syfte som inte fungerar; om man inte läst exakt samma dokument som Arnstad själv.
Jag förstår inte varför akademiker idag lägger så oerhört liten vikt vid sitt skriftspråk. Ett exakt, fullödigt och klart skriftspråk är en samhällsvetares och humanists viktigaste arbetsverktyg. Bör vi starta kurser inom universitetet i akademiskt skrivande? Språket är något man lär sig så länge man skriver, språket är inte inlärt en gång för alla utan bör utvecklas under hela livet. Det som föraktfullt kallas kria-rättning blir alltmer nödvändigt i akademisk svenska, det är inte fråga om formalism utan precis lika viktigt som att räkna rätt. Ingen matematiker skulle klaga på rättningen av en felaktig decimal, men en felaktig syftning skall tydligen passera utan anmärkning. Och självklart är ingen felfri, den här posten handlar istället om att vi bör uppvärdera språksynpunkter på akademiska texter.
Så länge duktiga historiker som Arnstad misshandlar det svenska språket blir dessvärre vindkantringen mot pidgin-engelskan inom universiteten alltmer naturlig. De unga akademikerna ställer sig naturligen frågan om varför hon/han bör utveckla en god och exakt svenska när man istället kan uttrycka sig på platt svengelska och tillägna sig oförtjänt stora meriter i sina curriculum vitae?
VÄNSTRA STRANDEN 
Nu har jag också läst Arnstadts bok om Günther, och jag kan inte erinra mig att jag irriterade mig över de språliga missar som du ser i boken.
Men generellt ger jag dig rätt i att svenska språket är samhällsvetares och humanisters viktigaste verktyg och att detta verktyg ignoreras idag vid våra universitet. Jag tror att man där fortfarande anser att språket ska studenterna redan ha lärt sig på gymnasierna men det har de flesta inte gjort.
Jag fick ofta kritik av mina studenter för att jag kritiserade och krävde bättre svenska i deras b-uppsatser, för, som de sade, det väsentliga är väl att man förstår vad jag menar. Det var just det, det gjorde man ofta inte.
Men, man ska ha klart för sig två ting, för det första är universitetslärare inte utbildade svensklärare, för det andra tar det en förfärlig tid att kräva god svenska i akademiska uppsatser, och många genomläsningar av samma uppsats, och idag har universitetslärarna sällan denna tid. De har alltför många elever att ansvara för numer.
PS: Och jag gjorde mig direkt skyldig till dålig svenska i kommentaren ovan där jag skrev:
Jag tror att man där fortfarande anser att språket ska studenterna redan ha lärt sig på gymnasierna men det har de flesta inte gjort.
Borde alltså ha stått: Jag tror att man där fortfarande anser att studenterna ska ha lärt sig språket redan på gymnasierna men det har de flesta inte gjort. :-).
Det er altid farligt at kommentere en bog, man ikke har læst, men … forlagsredaktør, forlagsredaktør, forlagsredaktør…! (Jo, jeg ved: Dårlig økonomi hos forlagene, begrænset redaktørindsats mht. sproget, osv).
Mht. universitetslærernes rolle indrømmer jeg gerne, at fortvivlelsen over niveauet for skriftlig fremstilling er udbredt, og at vi som regel gør for lidt ved det.
Åh, detta mitt älsklingsämne med språk och universitetsvärlden. När jag var labassistent på en mycket naturvetenskaplig biologi kurs på universitetet var det slående hur dåliga studenterna var på att formulera sig. De mest förekommande problemen var sär skrivning (sic!) och syftningsfel. Att det dessutom många gånger rörde sig om att använda ett enklare stavningsprogram eller läsa igenom sina labrapporter för att lösa problemen gjorde mig mer övertygad om att det var övervägande ”jag bryr mig inte för det är inte så viktigt” attityden som spelade igenom.
Personligen är jag grymt avundsjuk på humanister och samhällsvetare som jag alltid trott fått mer uppmärksamhet på språket som de använt i sina uppsatser. Detta kanske för att jag mestadels skrivit mina rapporter på engelska som rättats och kommenterats av svenskar med samma eller mindre engelskkunskaper än jag själv.
Det är min nästa stötesten, detta att många svenskar tror att dom är flytande i engelska. Inte för att vara ”sån” men efter att ha bott i engelskspråkiga länder ett längre tag nu måste jag säga att oavsett hur bra personer hemma kan tala och föra en vanlig konversation så är det få som kan kalla sig flytande…
Jag är glad över att många universitet nuförtiden kräver en svensk sammanfattning i engelskspråkiga avhandlingar. Inte enbart för att det är bra för den som disputerar att öva på att förklara sin forskning på svenska men även för att det blir mer lättillgängligt för allmänheten som trots allt sponsrat med skattepengar till forskningen.
Nu blev det kanske lite långt och spretigt. Intressant iakttagelse trots allt, jag har dock inte läst boken.
Kerstin: Nåja, att Arnstad ”misshandlar” språket är kansek att ta i, Men det stör läsningen hela tiden att han är så snål med precision. För mig innebär det kontinuerliga omläsningar av enstaka meningar och stycken. I ett fall hade han skrivit: ”Kung Gustav V talar dagen efter samtalen med Schnurre på Barnens Dag i Norrköping.” (s 175) För mig borde det står ”Kung Gustav V håller dagen efter samtalen med Schnurre ett tal på Barnens Dag i Norrköping.” Om det nu var det han menade… (Han kan lika gärna mena att kungen talade med Schnurre dagen efter att han haft andra samtal (som refereras).
Jacob: Kan bara hålla med, skickliga förlagsredaktörer är sällsynta nuförtiden…
Åsa: Intressanta inblickar. Håller bara med. Men läs gärna boken, för den är verkligen intressant.
Vänstra stranden:
Bra exempel, och jag skulle egentligen vilja snygga till det ännu mer:
Kung Gustav V håller, dagen efter samtalen med Schnurre, ett tal på Barnens Dag i Norrköping.”
Åsa:
Jag håller med dig helt, och jag brukar inte göra reklam för mina egna blogginlägg (mer än via länken vid namnet) men jag tror att du skulle uppskatta ett av mina inlägg om det du skriver om ovan,och också om det som det hä’r inlägget handlar om, så jag gör ett av mina få undantag här, hoppas det ursäktas mig, och länkar till det inlägget på min gamla blogg under rubriken Riskabelt att förslumma svenskan. Tyvärr kan man dock inte kommentera där längre.
V-gurra höll tal på barnens dag i n-köping dagen efter samtalen med vem det nu var. är inte det enklare?
Efter studier i bl a statsvetenskap är min erfarenhet att det snarare kan ligga en i fatet att vara för bra på svenska språket. Om man skriver t ex ett kortare PM med halvtaskigt språk kan detta dölja att även innehållet haltar. Samtidigt har jag ibland upplevt motsatsen, ett snyggt presenterat PM bedöms hårdare. Maken, som lektor i ovanstående ämne, håller med i denna betraktelse. Risken att läsa in mer än vad som faktiskt står där, ökar när författaren hanterar språket illa.
Anna-Karin: Visst kan det bli så ibland, det tror jag också. Men normalt sett måste ett exakt, preciserat och entydigt språk vara en del av en akademisk bildning. Man undrar hur matematiker skulle hantera formler som var ungefär rätt….
Hej! Kul ändå att du gillar boken. Och tack för uppmärksamheten. 🙂
Henrik: Jag tyckte boken var mycket intressant, så befriande i sin brist på fördömelse och förhastade slutsatser. Günther har alltid fascinerat mig också, men jag har aldrig kännt någon vidare respons på den nyfikenheten. Din bok var därför mycket välgörande och välbehövlig i debatten om Sverige under det andra världskriget. Jag har rekommenderat den brett i bekantskapskretsen.