Varje dag läser jag i tidningen om brott, straff och domar. Intresset hos medierna för dessa frågor har ökat lavinartat. Om man skulle tro på allt som tidningar skriver och andra medier rapporterar så begås det mängder av justitiemord varje månad och poliser missköter sina uppgifter varje vecka. Nu senast handlade det om att hälften av alla misshandelsfall läggs ned trots att det finns spaningsuppslag. Samt att polisen inte kan skydda ett vittne i en mordrättegång från upprepad misshandel. Samtidigt verkar polisen ha hur mycket tid som helst för att jaga fildelare, pedofiler och asylsökande. Det är någonting som inte stämmer! Visserligen har mediernas rapportering bidragit till att åtminstone min tilltro till rättsväsendet avsevärt minskat (nåja, andra erfarenheter också…) men jag vägrar tro att mediernas rapportering stämmer (det gör den sällan i andra fall som jag känner till).
Jag undrar – var är åsikter, argument och ståndpunkter från alla de tusentals människor som varje dag arbetar med dessa frågor? Varför deltar inte poliser, domare, åklagare, nämndemän och motsvarande personer inom rättsväsendet i den offentliga debatten? Advokater dyker upp tack och lov upp då och då. Och juridiska forskare. Men det räcker inte, egen praktisk erfarenhet från båda sidor behövs. Sociala myndigheter skyller alltid på sekretessen, vilket är löjligt eftersom det är principer som står i centrum när man skriver på DN-debatt. Är det sekretess, rädsla eller ointresse som ligger bakom oviljan att ta en diskussion om domskäl, om straffvärden och om utredningsprioriteringar? Om nu inte polisens underhuggare vågar häva upp sin röst av rädsla för den kåranda och den hierarki som uppenbarligen råder, varför ser vi inte polischefer debattera utvecklingen?
In med poliser, domare, åklagare och fler advokater i samhällsdebatten!
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag undrar om det är för att det inte är några som kommenterar som ingen vågar kommentera? Som om de som träder fram nu kommer få bära ansvaret föra allt?
Eller så är det så att i alla fall poliser inte får uttala sig utan det är pressavdelningen som får föra polisernas talan, eller facket. Jag undrar om det inte är samma sak med domarna?
Annars kan man ju alltid tänka på de psykiatriker (jag är tveksam till min svenska stavning) som trädde fram i förra veckan och försökte diskutera psykvården med anledning av polismordet av den psyksjuke mannen. Själv tänkte jag på Zarembas (igen stavning?!?) artikelserie i DN förra året om psykvård och kriminalitet…
Överlag vore det bra om personer som arbetar med samhällsfrågor vore mer ”med i debatten” som du säger men ibland tror jag att vår svenska avundsjuka kan ställa till problem med sådant. ”Varför ringde du upp till tidningen och berättade det där? Tror du verkligen att du är något?”
Men det klart, jag kan ju vara lite för cynisk och bitter mot mitt gamla vackra hemland nu när jag inte bor där för tillfället!?
Med viss insikt i frågan kan jag tala för domarnas inställning. För det första kan man konstatera att det blivit vädigt mycket bättre under de senaste åren. Ett exempel är att ett antal domare från hela Sverige och samtliga domstolsslag har gått ihop i en särskild mediegrupp, där de åtar sig att svara på medias frågor, hjälpa till att förklara domar och så vidare.
Annars är det det urgamla ”att inte kvälja dom” som spökar. Det finns alltjämt domare av den gamla stammen som finner det otänkbart att göra något annat än att hänvisa till domen – ”allt jag vill/kan säga står där…” Den speciella yrkeskulturen är alltså en delförklaring.
Medielogik spelar också in. Det blir ”bättre” storys om man väljer att polemisera, framför allt genom att intervjua den förlorande parten i ett rättsfall (advokat eller åklagare). Dessutom blir domen ofta ställd mot den bild som media tidigare presenterat av det aktuella fallet, snarare än vad som framkommit under rättegången och vad som faktiskt står i lagtexter. Fallet med dödsmisshandeln av Marcus Gabrielsen på Kungsgatan för några år sedan är ett välkänt exempel.
Sammantaget: Det finns en stor medvetenhet inom domstolsväsendet om underskottet på domare i media, men också starka traditioner i en konservativ yrkeskår. Men ett av de svåraste problemen att övervinna är att domen (som sällan kritiseras för att vara orätt ur ett mer juridiskt perspektiv) ställs i konflikt med dels endera parterns egen version av den aktuella händelsen, eller medias.
Vad gäller polisen delar jag faktiskt inte din uppfattning att de syns för lite och uttalar sig för sällan… Av rättsväsendets aktörer är de överlägset bäst på att synas och få fram sina budskap (vilket också gör polisen till den av rättskedjans myndigheter som åtnjuter klart störst förtroende hos allmänheten).
Håller med om din analys kring domarnas ovilja (det har blivit bättre) att vara med i debatten.
Men när det gäller polisen håller jag inte med. Polisen får visserligen ofta uttala sig men det är rent deskriptova utsagor. Jag ser ytterst sällan poliser som går in i samhällsdebatten, gör analyser och reflekterar intellektuellt över sin egen verksamhet och kriminalpolitiken.
Polisen har faktiskt också tappat i förtroende över tid, tappet i mitten av 1990-talet var stort och har inte återhämtats ännu. Trots detta steg förtroendet dock mellan 2005 och 2006. (Gabriella Sandstrig i senaste SOM-rapporten ”Det nya Sverige”, utgiven 26 juni i år). /VS
A propos förtroendet för polisen: Förvisso har det varit större, men tappet är också en del av en generell försvagning av förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kanske kan man ställa sig frågan om ett blint förtroende för auktoritet är bättre än ett högt men ändå lägre än förtjänat förtroende för samhällets våldsmonopolister… 🙂
Intressant är Brå:s nya undersökning NTU, vars första rapport ”Förtroendet för rättsväsendet”, som kom i våras, visar att rättsväsendet i internationellt perspektiv åtnjuter högt förtroende, och särskilt gäller detta polisen. Att tolka statistik över attityder är alltid vanskligt, hursomhelst… Det är ju om inte annat oerhört beroende av hur man frågar.
Det var du som tog upp förtroendet för polisen eftersom du skrev att polisens synlighet skapade ett särskilt stort förtroende hos allmänheten (se ovan).
För det första delar jag alltså inte din uppfattning om polisens synlighet dvs det var inte synlighet jag åsyftade så du kan ha rätt om synlighet men det var inte det jag var ute efter.
För det andra åtnjuter fortfarande sjukvården det överlägset största förtroendet och polisens minskning är anmärkningsvärd just därför att de faller från en hög position.
Förtroendefallet i allmänhet har f ö stoppats upp under senare år. Polisen åkte med under de värsta nedåtåren i mitten av 1990-talet.
Att frågan är avgörande är helt oavvisligt – just därför är tidsserierna från t ex SOM så mycket mer tillförlitliga än enstaka undersökningar. Högst förtroende hade polisen som institution 1994 då förtroendebalansen låg på +63, lägst var den 1997 då balansmåttet var +27. År 2005 var måttet +30 och det har nu 2006 stigit till +42. (Opinionsbalansen är de som har förtroende minus dem som har det.) Se vidare Sandstigs uppsats i SOM-rapport nr 41.
Jag var nog otydlig, eller snarare, jag valde att kommentera något annat: Du kan nog ha rätt i det där med att polisen inte deltar i debatten, även om de skulle synas mer nuförtiden. Och jag tror också att det vore önskvärt om de deltog mer i den, precis som det vore önskvärt för alla rättsväsendets representanter.
Samtidigt måste jag säga att uppfattningen inom polisen nog är att den större synligheten i media på senare år, frukten av en högst medveten omläggning av strategin för övrigt, är en av orsakerna till att förtroendet har återhämtat sig något. Det är ju lite medielogiskt det där också – det är inte alls säkert att man vinner poäng i det offentliga samtalet på att säga något med substans. Att bara synas kan vara nog så viktigt.
Men som sagt, du har rätt i att man måste bli bättre på att ta själva debatten också, av fler anledningar än att plocka förtroendepoäng i SOM-undersökningar. Precis som forskare och andra verkliga experter borde bli det, enligt den diskussion som var i vintras efter Calmfors debattartikel mm.
(Och för att inte vara otydlig igen: Jag menar inte att du menar att polis och andra ska delta i debatten i det banala syftet att plocka poäng i SOM:s förtroenderanking. 🙂
SOM:s kontinuitet är en vass faktor för övrigt. NTU har liknande ambitioner, fast mer detaljerat inom rättsväsendet specifikt. Den kan ge väldigt värdefull statistik och trendspaningar om några år.)
Jag tror vi är överens – eller blivit det i sann deliberaliv anda 🙂 Jag tror att medielogiken som gör synlighet så viktig är kontraproduktiv på lång sikt för polisen, men det är bara min intuition.
Jag tycker verkligen att BRÅ gör ett bra jobb som hela tiden ”korrigerar” mediebilden. Men snart lägger väl regeringen ner den myndigheten också – den producerar väl bara ideologi precis som Arbetslivsinstitutet, Arbetsmarknadsstyrelsen eller Djurskyddsmyndigheten…
Den medielogik som råder är på sikt kontraproduktiv även för medierna, skulle jag vilja hävda. Förr eller senare når man en kritisk massa då trovärdigheten för kanalen (mediet) är så urholkad att ingen använder sig av den längre. Jag tror att medias oberoende makt är betydligt överdriven, överskattad av allmänheten, offentliga aktörer och media själva. Faktum är att media – i takt med ytligfieringen – blir alltmer blott ett verktyg för andra makthavare i samhället. Snacket om att media tar över som första statsmakt är en lögn, som alla makthavare, inklusive media dock vinner på. Det är därför den berättas.
Ytlighetsracet är dock lönsamt fram till dess att överflödet av information gör det nödvändigt med en trovärdig kanal. Tyvärr lär det inte betyda att alla kanaler går mot mer trovärdighet på sikt, det handlar snarare om en nisch, som dock kan få bredare genomslag än idag. Och det är bra. Tillgång till trovärdig information får inte vara förbehållet eliten…
(OT?)