Hur skall det gå för familjen?

Såhär i semestertiden talar många om att de ”skall vara med familjen” nu under sommaren. Familjen utsätts i vår tid för en kult – den enda riktigt legitima livsformen tycks vara en familj med vuxna och barn. Men enligt mina erfarenheter tycks denna kult ha mycket litet med verkligt familjeliv att göra. Det är inte bondefamiljen arbetsgemenskap, inte 1950-talsfamiljen och inte 1968 års storfamilj som är på modet. Nej, det tycks vara det sena 1800-talets övre borgerskap som stått modell för dagens familjer. De vackra sommarklänningarna som frasar, husan som frågar om det skall vara middag klockan sju eller åtta på verandan och sonen som tar med några vänner hem för att spela lite tennis. Vintern i staden och sommaren i solen. Bad, segling och goda vänner. Familjen som en privat angelägenhet, familjen som ett patriarkalt projekt och livsstil. Familjen som dygdemönster.

Då är det kanske inte så märkligt att så få föräldrar verkligen TALAR med sina barn numera, GÖR saker tillsammans med dem eller LYSSNAR på sina barn. Ingmar Bergmans skildringar av sin barndom har med all önskvärd tydlighet visat vilken känslokyla som döljer sig bakom de vackra borgerliga fasaderna.

Under några sommarveckor har jag sett mängder av fullt utrustade stridsvagnar (nutidens barnvagnar) med ett barn innanför en plastruta medan mamma eller pappa pratar i mobiltelefon och i rask takt förflyttar sig fram genom staden. Spädbarn bärs med ansiktet framåt i någon slags idé om att de skall uppleva något. Att så små barn bara ser 30 cm framför sig tycks ingen ha berättat för föräldern. Jag har sett föräldrar som oavlåtligen måste ringa, sms:a eller prata med varandra när barnet undrar något alldagligt. Episoden slutar alltid med gråt. Jag har fått insyn i familjer där pappa tycker att det är att ”umgås med familjen” när han först kör barnen till träningen och sedan grillar i trädgården medan barnen är ute med kompisar. Och jag har upplevt familjer där blotta tanken på att tillsammans göra något i trädgården eller städa är helt uteslutet för barnen ”måste ju få egen tid”. Och för en hel del föräldrar tycks det räcka att ackompanjera barnen till Liseberg för att scora högt i kategorin ”vara med familjen”.

En familj är en generationsöverskridande plats där man delar upplevelser och erfarenheter, inte arrangerar dem. En familj inbegriper flera generationer och flera släktled. En familj har rum för barn som får klättra och klänga, som får gå själva och krypa även om de smutsar ner sig. En familj har rum för äldre som vill lära sig hur mejl och mobil fungerar för att hålla kontakt med barnbarnen. I en familj delar man på arbetsuppgifterna och hjälper varandra med praktiska bekymmer. I familjen pratar man med varandra, förklarar och förtydligar tills man är klar över att alla förstått, om än inte blivit övertygande. Familjens medlemmar är nyfikna på varandra och villiga att ge av sin egen tid. I en familj kan diskussionens vågor gå höga och åsikterna vara divergerande utan att det skapar konflikter. Och ALLA kan ändra sig när de goda argumenten används.

En familj skapas genom gemensamma erfarenheter. Biologin är inte ens ett nödvändigt villkor för en familj, än mindre ett tillräckligt. Låt oss kasta ut 1800-talets stadsborgarfamilj och skapa en familj för vår tid. Dagens familj växer organiskt som nätverk, den bygger på livslånga band men de blir fler än förr och den rymmer en global dimension där platsen är underordnad erfarenheterna. Om vi inte arbetar för och bygger generationsöverskridande gemenskaper som familjen så tappar vi solidariteten, förståelsen och framtidstron i vårt samhälle. Familjen är nyckeln till framtiden – men inte i 1800-talstappning.