I SvD har under några dagar pågått en debatt mellan åklagare och forskare kring frågan om våldtäkter inte beivras på ”rätt” sätt. Det hela fick också konsekvenser i radio då P1-morgon häromdagen hade en debatt mellan åklagare Rolf Hillegren och forskaren Eva Simonsson. Jag har självklart inte någon egen insyn i de enskilda fall som som diskuterats i pressen, men så länge de flesta juristerna är tysta, domarna så dåligt argumenterade och så många åklagare är lika arroganta som Hillegren var i radio så får rättsväsendet finna sig i att förtroendet från kvinnorna är lågt.
Under åren har jag läst ett stort antal domar, både i sexualmål och andra brottmål, och jag är förvånad över att en så stor andel håller så låg kvalitet. Logiken brister och argumentationen är ofta inkonsekvent. Naturligtvis förs debatten i en dom gentemot de tidigare domar i liknande fall som formulerats, liksom mot en juridisk bakgrund som ibland är ganska märklig, men korrekt. Dock framstår det som ett problem om dagens jurister inte förstår att de, liksom alla andra tjänstemän, har att vinna förtroende genom en genomsynlig argumentation där logiken, inte arrogansen, används för att övertyga.
När en åklagare säger att kvinnor gör en våldtäktsanmälan för att man ”ångrar sig” eller att det är ”välkänt” bland åklagare att många anmälningar är omöjliga att utreda så tappar självklart medborgarna tilltron till den professionalitet som åklagarna vill hänvisa till. Samma personer säger att en våldtäkt ”utan våld” inte går att bevisa i domstol. Det är ju just detta som Madeleine Leijonhuvud, Christian Diesen och Eva Simonsson vill åtgärda. Varför är åklagarna så ovilliga att ge kvinnorna en möjlighet att få sin sak prövad på ett nytt sätt, när de själva anger att det nuvarande sättet inte fungerar? Det kan väl aldrig vara så att det egentligen är en fråga om att åklagarna anser sig ”veta” vad som är en ”riktig” våldtäkt och vad som inte är det…
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag lyssnade också på debatten i radions P1 och för mig framstod saken annorlunda.
Rolf Hillegren menade på att anledningen till att många våldtäcktsanklagelser inte utreds vidare eller tas upp till prövning är att bevisen är för dåliga.
Och är det som han påstår och det görs anmälningar om våldtäkt som inte hade kunnat leda till fällande dom ens om den åtalade hade bekräftat alla detaljer i anmälarens version av händelsen så kan väl knappast åklagarna klandras.
Antingen borde man klandra lagstiftaren eller det bristande rättsmedvetenadet hos anmälaren.
Sedan är det ju uppenbart att det även i många andra situationer – då ord står mot ord – är omöjligt att avgöra vem som har rätt. I dylika fall säger ju både lagen och vårt generella rättsmedvetande att endast åtalade som bevisats skyldiga bortom rimligt tvivel bör dömas”. Står ord mot ord, utan att ytterligare bevisning föreligger, måste det således vara svårt för åklagare att gå vidare med våldtäktsanmälningar!
Men det är ju lagstiftaren som klandras, det är ju vad debatten handlar om! Poängen här är ju att försöka förbättra möjligheten till bevissvärdering, nämligen genom att införa samtycke som villkor för ”schyssta samlag”. Och att ord står mot ord är inget problem i juridiken, många har blivit dömda på sådan bevisning, ta styckmordsrättegången t ex där en läkare och en obducent fälldes i tingsrätten för brott mot gravfriden. Trovärdighet är en del i bevisvärderingen. I våldtäktsmål är det sällan brist på tekniska bevis, det är motiv och omständigheter som är oklara. /VS
De fyra åklagarnas artikel var obehaglig just för att den var arrogant och nedlåtande och kom med idiotiska förslag som att allmänheten (via medierna) borde intressera sig mer för bedrägeribrott än sexbrott, därmed indikerande att kvinnor är hysteriska.
Just styckmordsrättegången ser jag som ett bra bevis (!) på hur snett det kan gå när man fäller på svaga indicier. Det fanns ju ingen bevisning, det var ett typiskt indiciemål och hela upplägget är så tunt att det aldrig kommer att släppa taget om oss, det pågår fortfarande anmälningar, om jag förstått saken rätt ska det upp nu igen på något sätt. Det är självklart att trovärdigheten är en del i bevisvärderingen men båda parter kan vara lika trovärdiga och då är det inte logiskt att döma den ene för vad den andre påstår att han gjort.
I våldtäktsmål trodde jag att det var brist på tekniska bevis, men även om det finns tekniska bevis så återstår problemet: Hur gick det – egentligen – till?
Jag ser nog fler nackdelar än fördelar med det ”engelska” förslaget, Storbritannien har en samtyckeslagstiftning och det tycks inte ha hjälpt.
Personligen tycker jag nog – efter att ha läst tingsrättens dom – att bevisningen för brott mot griftefriden var ganska väl underbyggd i styckmordsfallet. Däremot lyckades Aftonbladet genom Aschbergs insats att intervjua nämndemännen innan domen formellt fattats krascha domstolens hela legitimitet. Men det är en annan sak. Tekniska bevis räcker sällan i våldtäktsmål, men som i fallet med plastikkirurgen så kan det förstås vara ett nödvändigt men ej tillräckligt villkor. Jag har inte uppfattat att problemet med att få våldtäktsmål till rättegång och med att få personer dömda i sådana mål (i meningen skyldiga) är brist på tekniska bevis utan just tolkningen av dem. Jag anser att samtyckes-idéen verkar rimlig. Den understryker att det är båda parters vilja som räknas och lägger inte vikt vid våld eller tvång. Men denna typ av mål är svåra, liksom kvinnomisshandel, barnmisshandel, trafficking m fl. Men det är tydligen bara i våldtäktsmål som åklagare kan låta lika arroganta som Hillegren. Jag har aldrig hört någon åklagare säga samma sak om pedofiler eller barnmisshandlare? Nog spelar bilden av vem som är ett värdigt offer en roll?/VS