Fotbollsvåld stävjas genom förnekad identitet

”När det gäller att stävja bråk i samhället så är det ju polisens yttersta ansvar, så det har jag svårt att se att klubbarna kan göra något som helst åt.” Så sa AIK:s VD Charlie Granfeldt till  Dagens Eko den 1 april i år.

”(D)e flesta som går på fotboll uppfattar det inte som farligt. Ett tag var det farligt att åka tunnelbana, sådant där går i perioder. De verbala uttrycken kan uppfattas som obehagliga, men språket är helt enkelt en produkt av ett förändrat språkbruk och en förändrad attityd i samhället. Det kan vi inte styra. Är man van fotbollsbesökare så ser man det inte längre som så farligt.” Så sa fotbollförbundets generalsekreterare Sune Hellströmer till DN den 22 april i år (?).

(V)i accepterar (…) inte att kalla någon som använder våld för ”blåvittsupporter”. Har man ett hjärta för IFK Göteborg sysslar man inte med sådant. Sedan kan vi tyvärr inte hindra enskilda individer att bära kläder i våra färger, bara konstatera att de definitivt inte är några riktiga anhängare till oss.  Så sager IKF Göteborgs ordförande Stig Lundström i GP idag.

Jag måste tillstå att Lundström är den enda som fattat galoppen. Om vi vill bli av med fotbollsvåldet måste vi förneka bråkmakarna rätten att kallas supportrar. Det är erkännande och bekräftelse av det egna laget som är livsluften för en supporter. Identiteten som supporter skall tas ifrån dem som trots upprepade försök till möten fortsätter att slåss, bråka och förstöra.  Och det är endast klubbarna som har legitimiteten att erkänna eller förneka supportrarna. Klubbarna är de enda som har möjligheten att undanröja förutsättningarna – alltså har det yttersta vapnet – för att motarbeta fotbollsvåldet.  Ett sådant första steg måste komma från klubbarna, de kan aldrig skylla ifrån sig på polisen eller övrig publik.