Fotbollsvåld handlar om identitet, manlighet och alkohol

Återigen kan vi läsa och höra alla innovativa recept på att få en ”huligan-fri” fotboll: bort med ståplats, registrera alla besökare, personliga biljetter, klubbarna måste ”ta ställning”, regeringen skjuta till pengar och supporterklubbarna ta tag i saken osv. Jag har hört allt detta så många gånger att jag inte längre riktigt lyssnar. Låt mig säga det direkt – jag har inget alternativt recept, jag vill bara att vi funderar på om detta verkligen kommer åt problemet? Vill vi komma åt problemet?

Vad är det den unge mannen i Malmö gjort? Han har onekligen betett sig som en idiot men det är ju inte olagligt. Han har överträtt en regel som upprättats på privatägt område, konsekvenserna blev jättestora eftersom sportens egen domstol (domarna) anser att beteendet måste stävjas. Men han har inte mördat någon, inte ens skadat någon trots att han kunde ha gjort det. Låt oss ha lite proportioner på händelsen. Fotbollen kommer inte att dö och ordningsproblemen i samband med sport kan ta sig betydligt mer våldsamma uttryck. (Den här idén fick jag av en okänd journalist, beklagar att jag glömt namnet.)

Märkligt nog var min första tanke när jag såg bilderna på den 18-årige bråkmakaren ”stackars hans mamma”. Mamman har nu vädjat om att ge sonen en schysst rättegång och inte ägna sig åt lynchstämning. Jag undrar var den kvalitativa skillnaden ligger mellan det den unge mannen gjort och det hat och symboliska våld han nu utsätts för på nätet?

Min uppfattning är att många av de recept som framförs för att bli av med fotbollsvåldet säkert kan ge viss effekt. Vi vet att tror man på en åtgärd så har den ofta en viss effekt, okänt hur. Sedan använder man något annat medel, tror på det och då fungerar det också.

Men, det som ingen tycks vilja prata om är att det verkliga våldet kring fotbollsmatcher (slagsmål i Landala häromveckan när jag körde förbi t ex) och våldet mellan åskådare alltid försigår mellan män i viss ålder, nästan alltid berusade eller drogpåverkade,  och har funnits kring fotbollen sedan decennier. Fotbollen är en historiskt sett arbetarklassförankrad sport, våld har alltid varit vanligare bland yngre arbetarmän i städerna. Att alkohol är ett villkor för våld vet vi genom att runt 80 procent av alla misshandelsfall har en gärningsman som är berusad. Lägg därtill den identifikationsprocess som fotbollen tillhandahåller för unga män som står på gränsen mellan barn och vuxen och du har en för vissa individer mycket explosiv blandning.

Om vi inte börjar tänka på fotbollsvåldet i termer av samhällsvåld, begånget av unga män i samband med alkohol och en stark identitet som sätts på spel så tror jag inte att Sverige på något avgörande sätt kommer att kunna förändra mängden våld i samband med fotboll.

Läs Anders Widfeldt om fotbollssupportrar (2002) här.

Läs en uppsats om fotboll och manlighet (2008) här.

Klubbar skall inte betala polisbevakning

Utan att vara helt insatt i förhistorien reagerade jag mycket negativt på Rikspolisstyrelsens nya policy att idrottsklubbar som drivs i bolagsform skall betala poliskostnaderna för bevakning av sina matcher, alltså bevakningen på allmän plats. Frågan har debatterats tidigare vid ett flertal tillfällen och flera klubbar har nu sagt att de kommer att vägra betala.

Polismakten är ett uttryck för det statliga våldsmonopol som är statsmaktens unika egenskap jämfört med andra sammanslutningar. Polisen är auktoriserad av statsmakten, och därmed av folkmakten, att använda våld och tvång mot enskilda medborgare i syfte att säkerställa allmän ordning och/eller skydda landets säkerhet. Nationalstaterna förlorar alltmer av sin makt men då pga internationellt tryck, den inrikes våldsmakten är fortfarande intakt.

Polisen förklarade också i ett TV-inslag jag såg i början på veckan att det var de själva som bestämde omfattningen av bevakningen och insatsen, sedan fick klubben betala vad det kostade. Det låter som om begreppet ”oskäliga avtalsvillkor” skulle vara tillämpliga rakt av. Tänk er själva – vi rörmokare och asfaltläggare bestämmer vad som skall göras, sedan får du betala vad det kostade! Om polisen nu så gärna vill leka marknad med det yttersta maktmedel staten har till sitt förfogande så borde man väl göra det på riktigt då – polisen ger den bevakning klubben betalar för. AIK kanske väljer att använda sig av Black Army istället, det blir säkert billigare. Då, kära farbror polisen, talar vi marknadsekonomi.

Nej, denna tanke är felaktig från början till slut. Må så vara att många retar sig på fotbollsbråk och huliganer, men detta öppnar en port ut på ett sluttande plan som inte ens polisen själva verkar förstå. Nästa steg bör bli att den kvinna som inte vill gå genom Vasaparken på natten kan få eskort av en polis och sedan får hon betala vad det kostar.

Våldsmonopolet leker man inte med. Polisen agerar inte seriöst i detta fall. Polisens uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet, att förebygga och beivra brott och att medverka i den process som leder fram till gripande och åtal. Där återstår mycket att önska från polisens sida. Se till att göra det på ett bättre sätt, även kring fotbollsmatcher, istället för leka marknad.

Tysk fotboll med elegans

Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.

Varför en statsvetare bör intressera sig för fotboll motiveras av Jens Christian Brandts underbara text i dagens SvD, varur citatet ovan är hämtat. Visst kan varje lands fotbollshistoria knytas till politiken med lite fingerfärdighet, men Brandt lyckas att med elegans och kvickhet dölja alla motargument.

För den som präglats av eran Franz Beckenbauer och kröningen i form av det tyska VM-guldet 1974 är det kanske lite ovant att se dagens tyska landslag spela – med en fantasi och spontanitet som kanske inte direkt kännetecknade 70-talets tyska fotboll. Vilket därmed bevisar att lojaliteten med ett lag ger utrymme för mindre fundamentalism än det populistiska ”glad-fotboll”, ”samba-fotboll” eller ”fin fotboll” som gör åtminstone mig rasande. Man spelar för att prestera det bästa man kan. Punkt och slut.

Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Så i eftermiddag är jag åtminstone inte lika bespottad som för ett antal år sedan när jag håller tummarna för Tyskland.*

* För den som undrar så är Les Bleus ”mitt lag” men i brist på bröd får man äta bakelser som Marie-Antoinette lär ha sagt.

PS. Tja, så gick det som det gick. Tyskland vidare – mot finalen. Le grand final. DS

…och vem äger fotbollen?

I dagens SvD går de allsvenska stockholmslagens supporterklubbar ut och hävdar att de äger fotbollen. Men de har fel, och deras önskan om mer makt är inte bara orimligt ur affärsmässig och demokratisk synvnkel, det riskerar också att göra stockholmsklubbarna mindre attraktiva för spelare och publik. Fotbollsklubbar är idag affärsdrivande företag, den makt supportrarna har (normativt) är densamma som en kund har i relation till ett företag. Supportrarna (och jag) må beklaga det, men sådan har utvecklingen blivit i internationell och svensk fotboll.

För den som suttit på pendeln på Södra Station och nästan inte vågat gå av eftersom Bajens supportrar gastar, bankar på tåget och rusar runt på plattformen känns inte idén att supportrarna äger fotbollen som någon bra idé. Inte heller när man på Slussen genom de öppna dörrarna på t-banan hör och ser ett tiotal svartklädda, huvförsedda troligen unga män som taktfast och militärt skriker ”Vi hatar gnaget! Vi hatar gnaget!” tills tåget sluter dörrarna och fortsätter söderut så känns idén vidare smaklig. Låt oss säga att när jag under en tid på 1980-talet var ihop med en AIK:are – i Göteborg – också hade en del intressanta erfarenheter av samma slag i släptåg.

I formell mening så äger kapitalet fotbollen, i mindre formell mening TV-bolagen som flyttar runt matcherna som de vill och i någon allmän mening så är det vi fotbollsälskare som äger fotbollen. Och jag känner mig då inte representerad av de 30-åriga män med lite väl höga tankar om sin egen förmåga att driva fotbollsföretag.

Kanske borde Kalmars guld leda till lite mer av självprövning även från stockholmssupportrarnas sida?

Den ohämmade nationalismen

Efter att ha sett en otrolig fotbollsmatch i EM där Turkiet vänt underläge mot Tjeckien vill jag bara framför mina gratulationer till de turkiska fotbollssupportrarna i hela Europa. Själv grät jag nästan när Frankrike förlorade med 1-4 mot ett otroligt skönspelande Holland häromdagen. Och visst var det bittert att Sverige förlorade gårdagens match mot Spanien i den 92:a minuten.

Fotboll och många andra sporter är en arena där den ohämmade nationalismen tycks vara fullt legitim. Jag upphör aldrig att förvånas över sportjournalisternas totala brist på kritisk granskning eller självkritik. När matcher kommenteras sker det nästan helt utifrån svenska förutsättningar och förklaringarna till de egna regelbrotten är alltid mer förstående än för motståndarlaget. Sportjournalistik och kungajournalistik har tydligen en del gemensamt: brist på kritisk granskning! Jag är faktiskt mycket mer dyster över Frankrikes förlust mot Holland än över Sveriges förlust mot Spanien. Jag är också oerhört dyster över regelbrott, felaktiga domslut och filmningar oavsett vem som gör dem. Jag blir lycklig av att titta på bra fotboll (Holland spelade som i himlen) även om mitt lag förlorar, jag kan inte värja mig och jag kan aldrig tycka att ”vi” borde vunnit om vi inte borde det.

Vad skulle hända om svenska journalister skulle granska ekonomi, träningsmetoder, jämställdhet, strategier och enskilda spelare i paritet med hur man granskar riksdagen och aktiva politiker i Sverige?

När blev det så OK att tala om ”vi” kring det svenska landslaget och diskutera om ”vi” skall klara oss till kvartsfinal samtidigt som svenskar av turkisk härkomst just nu fyller centrala Stockholm i glädje över att ”dom” gått vidare till kvartsfinal?

PS Jag tror faktiskt att det franska landslaget är mer representativt för franska medborgare än det svenska landslaget är för svenska medborgare. DS

 

Fotboll – det ultimata hotet mot nationen?

Fotboll är ofta en anledning till nationell yra. Nationalsång, nationella fanor och färger är kutym på landskamper. SvT:s Sportnytt ikväll tog upp en pågående diskussion kring kvaliteten hos fotbollslandslagen. Bakgrunden var EM-lottningen – där Sverige väl hamnade sisådär – och att England hamnat utanför EM i juni 2008.

Europeiska klubblag, som är affärsföretag, köper in alltfler utländska färdigskolade spelare. I länder som England och Sverige kan det bli svårare att hitta vassa spelare för landslagsspel. Kvaliteten på landslagen sjunker medan klubblagen, och därmed ligan, kan hålla sig på topp.

Denna utveckling visar på den inkonsekvens som blir följden av att hålla fast vid landslag, nationsturneringar och medborgarskap samtidigt som vi i konkurrens vill utse de bästa lagen. Principen om landslag och principen om konkurrens går helt enkelt inte ihop på lagsportens område. En betoning av det nationella måste leda till satsning på seriös fotbollsutbildning och ungdomssatsningar i varje land, en betoning på konkurrens måste istället leda till ren elitsatsning utan blick på medborgarskap – och på sikt verkliga övernationella ligor bara för klubblag utan nationella seedningsregler.

Är fotbollens affärsdrivande verksamhet det ultimata hotet mot nationalismen?

För övrigt borde ni lyssna på Raul Paz!

Är du lönsam, lille vän?

En ung, söt, blond flicka i dunjacka sitter på T-banan och pratar i mobil med sin pojkvän. Hon läser Metro och för varje ny annons om smycken eller kläder kommenterar hon till pojkvännen att ”det kan du köpa till mig” eller ”kan du köpa det till mig”. Hennes ton är vänlig men mycket uppfordrande. I ett fall försöker hon övertala honom att istället skicka sin syster för att köpa en klänning på H & M. För nästan varje annons hon bläddrar fram kommer ett litet utrop av förvåning, rimligen över möjligheten att göra en bra affär och för att tillfredställa ett uppenbart omättligt behov av smycken, kläder och smink.

Jag kände en stor sorg över att lyssna till den unga flickans samtal – som fördes mycket ljudligt – i en halvfull T-banevagn. Hennes bild av kärlek, omsorg och omtanke var helt och hållet kopplat till materiella ting. Hennes drömmar för framtiden styrdes av den reklam hon fick framför ögonen. Hennes oförmåga att kritiskt förhålla sig till den information reklamen bestod henne med var nästan rörande.

När jag gick av T-banan kom jag automatiskt in i ett köpcentrum. På samma sätt måste man gå igenom ett köpcentrum när man går av bussen om man reser till Partille.

Hur kan någon fråga sig varför ungdomar mår psykiskt dåligt?

PS. För övrigt, det finns en svaghet i stockholmarnas kollektivtrafikkultur: bussar! För att komma av får man knuffa folk framför sig. DS.

Fotbollsvåld stävjas genom förnekad identitet

”När det gäller att stävja bråk i samhället så är det ju polisens yttersta ansvar, så det har jag svårt att se att klubbarna kan göra något som helst åt.” Så sa AIK:s VD Charlie Granfeldt till  Dagens Eko den 1 april i år.

”(D)e flesta som går på fotboll uppfattar det inte som farligt. Ett tag var det farligt att åka tunnelbana, sådant där går i perioder. De verbala uttrycken kan uppfattas som obehagliga, men språket är helt enkelt en produkt av ett förändrat språkbruk och en förändrad attityd i samhället. Det kan vi inte styra. Är man van fotbollsbesökare så ser man det inte längre som så farligt.” Så sa fotbollförbundets generalsekreterare Sune Hellströmer till DN den 22 april i år (?).

(V)i accepterar (…) inte att kalla någon som använder våld för ”blåvittsupporter”. Har man ett hjärta för IFK Göteborg sysslar man inte med sådant. Sedan kan vi tyvärr inte hindra enskilda individer att bära kläder i våra färger, bara konstatera att de definitivt inte är några riktiga anhängare till oss.  Så sager IKF Göteborgs ordförande Stig Lundström i GP idag.

Jag måste tillstå att Lundström är den enda som fattat galoppen. Om vi vill bli av med fotbollsvåldet måste vi förneka bråkmakarna rätten att kallas supportrar. Det är erkännande och bekräftelse av det egna laget som är livsluften för en supporter. Identiteten som supporter skall tas ifrån dem som trots upprepade försök till möten fortsätter att slåss, bråka och förstöra.  Och det är endast klubbarna som har legitimiteten att erkänna eller förneka supportrarna. Klubbarna är de enda som har möjligheten att undanröja förutsättningarna – alltså har det yttersta vapnet – för att motarbeta fotbollsvåldet.  Ett sådant första steg måste komma från klubbarna, de kan aldrig skylla ifrån sig på polisen eller övrig publik.

Fotbollspremiär

Så är den allsvenska premiären begången. Och Blåvitt lyckades få oavgjort mot nykomlingarna Trelleborg. Niklas Alexandersson säger att han är nöjd till Västekot idag. Vad skall man säga? Om vi lägger till det faktum att den lovande Jonathan Berg kan inte spela förrän i sommar eftersom Blåvitt ”glömde” anmäla att han var utlånad till GAIS i höstas. Vad skall man säga igen? (Och då har jag inte tjatat om skatteaffären med Sella.)

Blåvitt får en tuff match för att hålla sig i mitten av tabellen i år. Det är vad jag tror. Ibland undrar jag om det inte bara var Gamla Ullevi som revs i vintras utan även Blåvitts grundstomme.

Jag håller andan i förhoppningen att inte fler bjälkar skall falla.