Häromdagen hörde jag hur Dagens Eko i P1 berättade om hur f d statsråd som avgick för ett år sedan fortfarande fick ut hela eller delar av sin statsrådspension. Jag hörde också någon dag tidigare rapporter om hur f d riksdagsmän fick ut den inkomstgaranti som gäller för dem suttit i Riksdagen. Ingen påstod att de gjort något orätt (det var inte någon Göran Persson variant med att skriva inomster på firman inte) men det hela rapporterades som om vi skulle bli upprörda.
I ett helt annat sammanhang läste jag om forskningsresultat från det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojeket om Sverige och nazismen. Några av artiklar behandlade anti-semitismen i Sverige liksom bristen på ställningstagande mot de s k Nürnberglagarna. Inte heller där förklarades Sverige ha gjort något ”fel” men texterna andades indignation.
Även i diskussionen om Vilks och rondellhundarna finns moralismen. ”Usch då, så de där muslimerna bär sig åt” hör man nästan genom den fina yttrandefrihetsprosan i dagstidningarna.
Slutligen följer jag med intresse den moralistiska debatten om hur internet skapar beroende, sexuellt utnyttjande och kriminell nedladdning.
Alltsammans mynnar i min tolkning ut i ett enda ord: moralism.
Att vara moraliserande är inget fel. Man ställer upp ett moraliskt ideal och står för att det borde vara ett ideal för alla andra. Men tolerant som man är så vet man ju att så inte blir fallet. Men med goda argument kan man fortsätta att hävda sin moraliska ståndpunkt. Moralism däremot ligger farligt nära populism. Moralism är att ha en dold agenda, en slags Jante-lag, där snipigheten och inskränkheten leker allmän moral. I förment inkluderande ordalag förväntas vi förfasa oss över något ”fult” och ”främmande”. Jag söker de exakta orden för den här känslan – som ni märker. Men kanske kan ni hjälpa mig att utveckla ett språkbruk för den moralism-diskurs som jag upplever dominerar den svenska värdebaserade debatten. Eller är jag bara ute och cyklar igen?
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag skulle nog vara beredd att hävda nödvändigheten av en moral som är beredd att bryta mot regler; det är väl det som brukar kallas ”civilkurage”. Samtidigt måste jag säga att jag inte vet var denna moral har sitt mandat, dvs på vilken grund den kan hävda sig själv. Det blir någonstans i mitt eget känsloliv, dvs i min egen högst privata känsla för vad som är rätt och fel. Så är det ju överhuvudtaget nuförtiden och det är väl därför det hela blir lite luddigt. Och att detta skapar en ”moralisk miljö”, eller vad man ska kalla det, i vilken ”moralismer” frodas, dvs konklusioner som snabbt sprider sig genom lockelsen att vara innefattad i något moraliskt sammanhang som är större än jag själv. Så att jag hellre säger usch och fy med andra än att fundera över vad jag egentligen tycker själv.
Jo frågan är ju var de starka moraliska intuitionerna ligger och vad som bara är en slags ”mobb-mentalitet” mot det som man inte gillar. ”You can’t reason with a mob” som en av huvudfigurerna i en film från 1932 som jag såg igår sa./VS
Du är säkert inte ute och cyklar, men jag kan bara bemöta med min egen reaktion på det du beskriver, och det är den totala diskrepensen mellan den där underförståddheten av att något är fel och de realiteter vi har omkring oss. Att vi inte heller idag har en human flyktingpolitik eller har höjt oss över alla fördomskomplex, att det är snarare normalt än onormalt i det här samhället att man på alla sätt försöker berika sig själv etc. Alltså, det där usch och fyandet blir ett slags helt meningslöst syndabocksutpekande för saker som vi har överallt omkring oss, om du fattar vad jag menar.
Någon slags frustration helt enkelt! Ligger nog en del i det. /VS
Moralism som symptom på brist av dygd?
En sådan sats kan man dra två slutsatser av: 1. Vi vet att något är fel i samhället och vi vantrivs med en allmänt bristande etisk situation, vi saknar ett språk för att uttrycka vårt ogillande på och är därför utlämnade till en sorts kverulans; 2. Vad som saknas är ett sätt för oss att formulera en etisk position som skulle innebära någon som helst skillnad eller få verkliga följder i världen. Det senare skulle vara ett tecken på bristande politik, helt enkelt.
Antingen kan man betrakta detta aktivistiskt (och sätta igång, helt enkelt) eller cyniskt (och resignera), och jag är inte riktigt säker på var jag står där. Jag tror definitivt att vi saknar det som både Machiavelli och Rousseau skulle ha kallat DYGD. Samtidigt tror jag den stora majoriteten av oss föredrar att gnälla lite smått och få känna oss ”bättre” i vårt eget fuskande i det lilla livet när vi serveras pseudoskandaler till eftermiddagskaffet.
Mm, smaka på ordet: ”dygd”. Det är nog inte riktigt inne, känns det som…/VS