Läste idag i SvD att ryttarstatyerna på general Fransisco Franco skall försvinna helt och hållet från Spanien (det finns två kvar). Jag förstår självklart varför. Samtidigt är det lite märkligt att vår tid är så upptagen med att fördöma och förenkla historien utifrån vår egen förhandenvarande kunskap. Henrik Höjer skrev kring detta tema en ytterst läsvärd Kommentar i dagens SvD under rubriken ”Historien skall förstås – inte censureras”. Kan bara instämma i det han skriver.
Kanske borde man bevara en ryttarstaty ändå. Som minne av en annan tid.
VÄNSTRA STRANDEN 
Inte en dag för sent. Du vet hur mycket största delen av Spaniens befolkning led under Franco. Tyska och Italienska fascisttrupper i Spanien. Bombningar av byar. Förtryck. Landsflykt. Problemet med Spanien är inte att de förenklar historien, utan att de faktiskt inte tagit tag i sin historia och gjort upp med sitt eget förflutna.
”Demokratiprocessen” i Spanien har tagit många år. Att statyer fått sitta kvar efter så lång tid, har att göra mer med att demokratin inte haft KRAFT att ta bort dem. Det finns inget som hindrar att man talar om Franco och hans tid UTAN att det behöver existera EN enda staty. Det finns bilder som folk kan se (på fascistiska monument) om de nu skulle vara rädda att borttagandet av en staty skulle leda till censur och förnekande av vad som hänt i Spanien.
Som jag skrev, jag har all förståelse för varför spanjorerna vill ha bort alla minnen av dessa ”satans mördare” (Olof Palme 1975) men jag kan samtidigt se att vi har ett dilemma här./VS
Som jag har förstått det så verkar ”Spanien” (suspekt att tala om det som en sådan enhet) glömma allt som har med inbördeskriget att göra och marschera vidare obekymrat. Känns lite förmätet att ha åsikter om det på sätt och vis, men frågan är om man kan utveckla en ”verklig” demokrati utan att ha en relation till konflikter och oenighet. Något vi själva borde tänka över i Sverige f.ö. – på den punkten är vi nog inte bättre än spanjorerna.
Jag funderar en del på när spanjorerna ska riva monumenten som hyllar kolonisationen av Amerika. Hernándo Cortés står t.ex. fortfarande som staty. Detta i en tid då vi annars tycker att folkmord är en lite tveksam företeelse.
Som sagt, man får ha gott om tid om man skall städa efter grymheten./VS
Håller helt med VS både om Spanien och Höjers artikel!
Dessutom kan man tillägga att förstörelsen av historiska monument är enorm i stora delar av världen (framförallt då nazistiska och kommunistiska dito) – ta bara den nyligen utförda gravskändningen i Estland som exempel!
Om vi hade applicerat samma standard på statyer i Sverige borde vi väl i konsekvensens namn riva Gustaf Adolf-statyn i Göteborg och alla andra statyer av kungar som krigat och förstört både för det svenska folket och andra folk.
Och när vi ändå håller på kan vi väl förstöra alla antika avbildningar av personer som Caesar, ALexander den store och andra massmördare!
Och till Spleeno: sjävklart bör vi kritisera spanjorerna för deras kulturvandalism – precis på samma sätt som vi bör kritsera talibanerna för att de sprängde bort Buddhastatyerna i Bamyian! Om inte annat så är det väl troligt att diverse Francoanhängare känner sig kränkta om man krossar statyer av deras store profet!
Hm, med sådana vänner behöver man nog inga fiender 🙂 /VS
Istället för att krossa dem varför inte upprätta en statykyrkogård, ett slags muséum med statyer av avsatta eller äntligen avdöda dikatorer och människoskändare. Ett slags statyernas Auschwitz.
Vi har ju museum med gamla statyer, det är bara vår tid som skall utplånas ur historien tycks det mig. Jag tycker det är OK att titta på statyer av Nero och av Attila på muséum./VS
Kerstin: problemet med Franco är väl att många hellre vill se honom försvinna i tysthet. Och faktum är att det dessutom finns en demokratisk poäng i glömska, trots allt. Jag borde kanske ha utvecklat kluvenheten inför detta mer i mitt inlägg ovan. Uppenbarligen funkar tystnaden kring Franco ganska bra för att ena Spanien kring rådande samhälleliga principer för tillfället (rätta mig gärna om jag har fel), men samtidigt tycker vi ju att någonting är moraliskt fel här. Men vad? Vad är det som skaver? Och varför? Det tycker jag faktiskt är en intressant fråga. En välbekant fråga: hur mycket sanning behöver människan?
Den logiska konsekvensen av det du säger är att det är demokratins fel att vi berövar oss (berövas) historien. Hm, vill man tänka den tanken fullt ut?/VS
VS: Möjligtvis det demokratiska systemet i det specifika fallet som ju bygger på en kompromiss och en tidigare överenskommelse om tystnad. Rivandet av ryttarstatyerna är väl en fortsättning på denna tystnad. Men om man vill utsträcka någon sorts logisk konsekvens av mitt resonemang så kanske den är att ”sanning” och ”demokrati” inte är synonyma begrepp och att historien kan vara till skada såväl som nytta. Eller ja, det sista förstås definierat från en given utgångspunkt om vad nytta är – politisk stabilitet t.ex. Den tanken har en logisk konsekvens som ytterst är politisk: det är alltid NÅGON som minns, men minnets innebörd är förstås inte givet. Ibland är VEM en intressantare fråga än VAD, något jag tycker glöms bort i den artikel du länkar till.
Håller med om att maktrelationen inte problematiserades. Demokrati är som alltid ett slags vapenstillestånd./VS
Jag tyckte också att artikeln missade att skilja mellan försök att direkt gå in och ”lägga historien till rätta”, som då man ville ändra på ”Pippi i Söderhavet” för att göra den mer PK utifrån dagens horisont, och att helt enkelt ägna sig åt kritisk analys, som då Margareta Winberg kritiserade sexismen i Taubes visor. Det sistnämnda måste väl ändå vara tillåtet, liksom att kritisera gamla teknologsnapsvisor och vilja byta ut dem mot andra. (Tog upp Höjers artikel litegrann i en egen bloggpost oxå, förresten.)
Den skiljelinjen bör man dra, det håller jag helt med om. För min del gäller det bara att kritiken ges utifrån en insikt om att dagens värden är andra än gårdagens. En önskan att förändra det som gös idag är därmed helt okej./VS
Jag var i Santader för ett antal år sedan och häpnade först över den stora Francostatyn på torget. När vi sedan kom i samtal med en äldre kvinna förstod vi att Franco fortfarande hade stort stöd i staden och sågs som en befriare av många. Ett tungt vägande skäl till detta var att befolkningen terroriserats av anarkistmiliser som roat sig med att kasta ner folk i gruvschakt (bland annat hennes farbror p g a att hans glasögon fick honom att se ”borglig” ut).
Att utmåla republikanerna som de ”goda” och Francosidan som de ”onda” är historieförfalskning. Spanska inbördes kriget stod mellan fascism och kommunism i slutänden, två totalitära läror. De spanska socialisterna försöker göra nu är att skriva om historien till sin egen fördel.
Jag tycker det viktiga här är att försöka se med distans på sig själv och sin egen tid. Och inget är ju svart eller vitt. Fast jag vet inte riktigt hur du menar att socialisterna skall ”skriva om historien till sin egen fördel”. Jag ser det snarare som ett försök att ”städa” i historien. /VS