I somras var jag på ett av Amnestys seminarier i Almedalen och fick då veta att samarbetet mellan Amnesty och Svenska Olympiska Kommittén (SOK) är mycket svårt att upprätthålla eftersom SOK är mycket ovilliga att deltaga. De vill inte redovisa vilka krav de ställt på OS-truppens kläder (sydda i Kina) och vill inte heller samarbeta kring information till de aktiva i den svenska OS-truppen. Ett möte mellan truppen och Amnesty skulle i alla fall hållas där de aktiva skulle få information om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Nu skriver Lasse Anrell (Aftonbladets sportkrönikör) att inte heller detta möte kan genomföras. SOK har backat ur.
Svenska Olympiska kommittén, med Gunilla Lindberg i spetsen, har tidigare visat att de inte inte alls förstår att Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna är en fråga om internationell rättskipning. Inte heller har de, trots debatten om Kinas brott mot MR, visat någon egen vilja att främja de mänskliga rättigheterna i Kina. Att en miljard människor lever under ett kompakt förtryck och utan de flesta av de rättigheter som räknas upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tycks inte röra SOK i ryggen.
För mig kommer de svenska insatserna under OS i Peking konsekvent att fördunklas av en kall skugga. En skugga av de böjda ryggarnas armé.
VÄNSTRA STRANDEN 
Det är en väldigt feg hållning av SOK. Var inte en av motiveringarna till att ge OS till Kina just att landet måste bli bättre på att respektera mänskliga rättigheter. Så har det inte blivit, och IOK/SOK har inte tagit det ansvar de åtminstone implicit givit sig själva.
Vi kan ju fortfarande hoppas på en gest liknande Mexico City 1968, kanske från någon av våra svenska atleter?
Hoppet är det sista som lämnar människan.
Talar vi om Stefan Holm nu eller?
😉