”Ingen vill ha ett sjukt barn” sa en blivande skånsk mamma till Ekot idag när hon förklarade varför hon gjort ett s k NUPP-test i Danmark då det inte erbjudits henne i Sverige. Vad skall vi då göra med ”sjuka barn”? Och vad är egentligen ett ”sjukt barn”?
Själv har jag svårt att se hur jag skulle kunna ta konsekvenserna av ett test. Att som mamman och de intervjuade anse att det är självklart att sådana val skall erbjudas är kontroversiellt. Vi är många som är glada att vi aldrig fick det erbjudandet. Skall den som avstår från testet klandras för att den personen fick ett ”sjukt barn”?
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag undviker själva sakfrågan här, ska nämligen själv bli pappa om knappt två månader och vill ijnte riktigt fördjupa mig i den… Bortträngning is bliss, i det här fallet.
Men just den här typen av etisk frågeställning tycker jag annars är riktigt riktigt spännande. Dilemmat ligger ju inte i vilket val man ska välja, utan i att valet överhuvudtaget har uppstått – det ”rätta” ligger så att säga i den historia som aldrig kom att bli…
Det slår mig att ur liknande situationer skulle man kanske kunna argumentera för en helt annan sorts etik är den tröttsamma polära ont/gott, rätt/fel som dominerat vårt tänkande i så hög grad (och ställt till med så mycket elände, om du frågar mig – skulle vara intressant att fråga dig, som har kristenheten att falla tillbaka på!).
Denna ”nya” etik skulle inte vara så egocentrisk, statisk och kategorisk – som när man (ego) försöker välja det rätta eller det goda, om man är hedonist, (kategori) av de för ögonblicket (statisk) till buds stående valmöjligheterna.
Jag tycker bara att det är ett så oerhört grannlaga beslut och blir upprörd över människor som säger att saker är ”självklara” i dessa dilemman. Det finns nog – för mig i alla fall – många rätta (eller goda) val och beslut i denna situation. Men om man driver mammans och den intervjuade läkarens position till sin spets så måste rimligen konsekvensen bli just att vi kan ställas till ansvar för om vårt barn är ”friskt” eller ”sjukt”. (Grattis till faderskapet!)/VS
Jag är nu fängslad av denna nya typ av etiskt dilemma och snart kommer jag nog itne kunna hålla fingrarna borta.
Go on./VS
Det är nog bra att tala mer för sig själv och mindre för andra.
Jo, om du tycker att det gäller mig så håller jag med. Det är inslaget som gör anspråk på universalism, tycker jag./VS
I vissa fall finns inget ”rätt” eller ”fel”. Jag har funderat i dessa banor angående abort. Att hävda kvinnans rätt att göra abort, får inte utesluta kvinnans rätt att våndas över beslutet att göra abort. Något liknande kommer framöver att gälla valet mellan att veta och att avstå från att veta. Det kan inte finnas något självklart ”rätt” eller ”fel” i ett sådant val. Det blir en fullständigt omöjlig etisk situation om det enda rätta blir att välja att veta, och att sedan dra de ”rätta” slutsatserna av denna vetskap, dvs ta konsekvenserna.
Kirira: helt rätt – ansvar och autentiskt handlande. Ge människor rätten till ett etiskt liv!
Det är det jag upplever saknas i reportaget vs hänvisar till – ”ingen” och ”man” är inte ord som signalerar ansvarstagande. Det leder mig vidare: är inte situationen där det är omöjligt att ”välja ett sjukt barn” redan här? Jag menar, när testet finns så är anden redan ute ur flaskan. Och testet – samt all annan tillgänglig teknik – bestämmer naturligtvis vad som är sjukt och vad som är friskt. Man skulle naturligtvis kunna relativisera begreppet, men det kommer till sist ner till den eviga frågan om pengar. En sjukdomsdiagnos är en fråga om resursfördelning. Det är typiskt för vårt samhälle att ställa frågan i termer av vad en teknik kan kräva i termer av moraliska ställningstaganden snarare än vilka resurser våra ställningstaganden kräver. Först käket, sen moralen!
kirira: Givetvis är inte moralen objektiv.
Ja, det där med ”ingen”. Vem är ingen?
Jag kan förstå att man vill ta ett test för att förbereda sig på att ens barn kanske inte kommer vara helt friskt. Å andra sidan tror jag inte att jag skulle vilja göra ett test, det blir vad det blir och så får man hantera det när det kommer ut?! Det är mer och mer så att jag tror att folk inte verkar förstå att det kan tillkomma en hel hoper saker med barnet även om testet v16 ser fint ut. Själva förlossningen brukar gå bra, men som allt annat som innebär operationer och små tidsmarginaler – ingenting är 100% säkert. Man kan helt enkelt inte få en 100% garanti så kanske vore det bäst att inse det redan före v16?
Annars är ju ”ingen” världens sämsta ursäkt för att inte stå för att ”jag” vill inte/orkar inte/har ingen lust, men det låter ju inte så charmerande och egoist vill ju ingen vara…eller hur?!
Jag har inte sett det refererade reportaget. De som uttalar sig verkar dock haft utgångspunkten: Jag/vi genomför test X eftersom jag/vi vill ha möjligheten att välja bort ett sjukt barn.
Utgångspunkten vad gäller fosterdiagnostik kan dock (eller kan med dagens utveckling komma att bli) en annan: Jag/vi genomför test Y eftersom tidig upptäckt av förhöjd risk för sjukdom och funktionsnedsättningar innebär möjlighet till behandling/pedagogik/medicinering. Detta kan i så fall rimligen minska lidande och vårdbehov.
Området är naturligtvis omgärdat av en rad komplexa moraliska ställningstaganden med långt ifrån självklara svar. Den största risken anser jag dock följa med en moralkonservativ generalisering att ny (medicinsk) teknik närmast per difinition är moraliskt förkastlig. (Vilket jag inte hävdar att något av föregående inlägg representerar.)
Möjligheterna med fosterdiagnostik är sannolikt betydligt fler än att utifrån ett provsvar kunna välja bort ”sjuka” barn. Jag tror tekniken alltmer kommer att innebära förhöjd livskvalitet för många ofödda människor.
Håller med dig om att hennes uttalande är kontroversiellt. Har själv bloggat om ämnet idag på http://blindo.blogg.se
Till saken kanske hör att jag egentligen inte är emot abort, jag är bara emot att man blundar för vad det egentligen handlar om. Jag har genomgått en abort och ser det som att jag dödat mitt barn. Ser det som orespekt att ignorera sitt barns existens bara för att det inte syns, bara för att man låter någon annan genomföra själva dödandet…
ps. Däremot är jag helt emot att ta dessa typer av test i syfte att vid ”fel” avliva barnet.
En mer nyanserad exempelmor i DN…