Talade med en vän igår över en kopp te – det blev sent. Vi ställde oss med anledning av SvD:s serie och våra egna erfarenheter frågan om varför så många är så kalla inför kärleken. Vågar unga människor inte satsa på kärleken (inom andra sfärer är risktagande coolt) eller handlar det om rädslan för att missa något?
Att gå sitt hjärtas väg, tro på en livslång närhet och förtrolighet och ge sig hän i kärleken är ju riskfyllt. Man förlorar kontrollen och man kan bli sårad, ja nästan dödligt sårad. Om jag satsar på min kärlek till en annan människa så innebär det ju teoretiskt att jag går miste om någon annan kärlek som kanske skulle vara bättre. Sådana känslor är kärleken fiende nummer ett. Eller som gamle Rod Stewart sjunger om kärlek:
”Give it all you got, no holding back
Let a light in your soul
Ain’t it better to lose in love than to never love at all
than to never love at all”
Vi konkluderade fram emot midnatt att vi var glada att vi hade satsat. Till och med fler gånger än en.
På hemväg från apoteket bullrade fyra unga män fram bakom mig. Den ene sa att han ”har vart på TV” och de andra blev genast intresserade. Vad ville TV och vad var det för intervju undrade de ivrigt. ”Ja, det är GT-TV alltså” sa TV-kändisen och lät lite generad. ”Hm, har man den hemma?” undrade en, och någon svarade att jodå hade man Comhem så hade man GT-TV. ”Och så finns det ju på nätet” tillade vår unge TV-kändis triumfatoriskt. ”Du är min kändaste vän då” sa en av de övriga tre med beundran i rösten.
Håhåjaja.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag vet inte om många är kalla inför kärleken men visst verkar det som om det är mer av ”jag har sex med den här personen och gillar den” men inte att man ”älskar och är villig till kompromisser”.
Sen kan det säkert vara lite att det är otäckt att vara förälskad och släppa skölden/muren… och att sen inse att det var fel. Och fel är väldigt otäckt att göra… (även om det kanske var rätt just då?!)
Å andra sidan tvivlar jag på att jag är personen att svara på det hela just nu då jag själv funderar på om det verkligen är värt att våga älska då det är svårt att resa sig när den man älskar och gift sig med lämnar relationen en kort stund efter bröllopet med en yngre ny kvinna och bestämmer sig för att ”det här, det behöver Jag. Jag måste vara ärlig mot mig själv.”. Men vem vet, om ett par år kanske?
Annars känns det som om relations”experterna” säger ”Man är bara i en relation så länge det ger en något” och det där med att ”ger en något” är inte att det kanske ger en något att ge kärlek utan är mer själviskt och då tror i alla fall jag att det är lättare att ge upp och lämna för att det inte är 100% varje dag.
Michel Houellebecq konstaterar någonstans att kärleken (eller sexualiteten) fungerar som alla andra objekt när den utsätts för liberalisering. Alltså: då ”äktenskapsmarknaden” är reglerad och sluten rör den sig trögt, då den öppnas upp ökar flödena. Den ekonomiska världsmarknaden kan utgöra ett gott exempel – liberaliseringar har inneburit ökade flöden och en enorm tillväxt av alla former av kontakter. Öppnandet av marknader har förstås en tendens att stärka redan kapitalstarka parter (de av olika anledningar sexuellt attraktiva i det här fallet då) på de svagares bekostnad. De svaga kan naturligtvis slå sig samman i sin lilla avskildhet, men nog lockar alltid ett försök på den större marknaden där en möjlig ”storvinst” kanske kan uppnås med en mer framgångsrik partner.
Eller så är det helt enkelt så att det alltid varit så här, fast under ytan och att det nu helt enkelt inte är någon som ”bryr sig”. Förutom de narcissister som fortfarande tror de kan genera mor och far genom att hänga ut sitt eget sexliv i pressen. De kallar det visst för ”uppror”. Själv är jag inne på att Slavoj Zizek har något mycket förnuftigt att säga om kärleken i nedan länkade youtube-klipp. Kärleken innebär en närmast omöjlig tyngd då den är begränsande och bindande. Den innebär ett påtvingat erkännande av gränsen vilket i sin tur påminner oss om att allting har ett slut- kärleken är en påminnelse om döden. Kärleken är, som Zizek påpekar mot slutet, ond.
Jag tror inte att det handlar om att folk inte vågar satsa! Snarare handlar det om en uppgörelse med föreställningen om ”den rätta”. Då skaffar man sig olika roller i olika relationer och den man bor med behöver inte vara samma som den man skaffar barn med eller har sex med eller delar sitt innersta med. Det är knappast en modernitet med ”oäkta” barn eller romanser; möjligtvis har synen på det blivit mindre moraliserande än den tidvis har varit. Jag tycker det är jätteskönt att slippa pressen att gå in i ett ”paketförhållande” på livstid där två personer ska uppfylla alla varandras behov. Att man inte vill satsa på tvåsamhet är inte samma sak som oförmåga att bygga betydelsefulla, djupa och bestående relationer.
”Att man inte vill satsa på tvåsamhet är inte samma sak som oförmåga att bygga betydelsefulla, djupa och bestående relationer.”
Nej, det är snarare samma sak som att man inte förstår att alla betydelsefulla, djupa och bestående relationer med andra människor ALLTID bär med sig en dimension av just tvåsamhet. Tvåsamhet är tvingande, ja, för det är just det kärlek är. Den binder en och begränsar ens möjligheter. Och det är just det som är det fantastiska med den.