Häromdagen fick jag ett foto från 1956. Fotot föreställer mina föräldrar. De är mycket unga och ser mycket lyckliga ut där de står framför sin alldeles nyinköpta SAAB. Leendena in i kameran är tillitsfulla, min pappa håller en knuten hand mot bilen; som för att säga att ”den är min”. De har båda arbetat i flera år innan de nu står i begrepp att gemensamt ta sig an vuxenlivet. Framtiden tillhör dem.
Dagen ungdomar kan sällan eller aldrig se in i kamerlinsen med samma tillit. Få av dem har egen bostad och de flesta som är i samma ålder som mina föräldrar var 1956 genomgår mer eller mindre motvilligt en nästan obligatorisk femtonårig utbildning. Många har en vag idé om det framtida yrkeslivet och/eller en utbildning inom ett område som de själva inte ens vet vilket jobb det leder till. En hel del befinner sig i någon slags gråzon mellan arbete och studier.
Unga människor skall aldrig gå sysslolösa. Det är slöseri med resurser och det är förödande för individen. Väldigt många ungdomar skulle behöva arbeta redan efter nio år i skolan. Största delen av dem behöver dock några få enhetliga utbildningar att välja bland, och möjligheter att få en god gymnasial yrkesutbildning. Och mängder av ungdomar behöver en utbyggd vuxenutbildning att återkomma till när lusten att läsa vidare sätter in. Inget av detta kommer att ske om vi inte får en blocköverskridande överenskommelse om utbildningspolitiken.
När samhällets unga tappar tron på framtiden då är vi alla illa ute.
Tillägg 15/1: Idag meddelade skolminister Jan Björklund att det blir betyg från första klass. Någon gemensam syn på utbildningspolitiken går därmed inte att utveckla./VS
VÄNSTRA STRANDEN 