I boken ”Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering” (red Anders Jörnesten & Sharon Rider) kritiserar den teoretiska filosofen Sharon Rider den tävlingsmenatlitet som idag präglar såväl forskningsfinansiering som forskarutbildning. Tidskriften Universitetsläraren presenterar boken i no 3/08. Forskningspolitiken framstår i Riders tolkning som kontraproduktiv. Hon argumenterar övertygande för att de kvantitativa mått som används på god forskning skapar likriktning, enögdhet och bristande dynamik i systemen. Hon talar om universitetens utvärderingshysteri och ifrågasätter starkt den s k Resursutredningen (utredare Dan Brändström) om finansieringen av universitetsforskning i framtiden. I utredningens förslag premieras egenskaper som leder till okritisk forskning, tillämpad vetenskap och utredningsarbete. Rider betonar att innebörden i verkligt originella idéer i allmänhet inte står klar förrän många år efter publiceringen.
Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Nä, det är väl på tiden att detta sägs…
Kan bara hålla med. I Storbritannien har vi Research Assessment Exercise (RAE), som mer eller mindre stytt verksamheten sedan det tidiga 90-talet. Utan att här kunna gå in i en ner detaljerad beskrivning, förskräcker spåren. I högtidliga sammanhang talas det gärna om kvalitet i stället för kvantitet, och att man vill se en publikation som alla läser i stället för fyra saker som ingen läser. Men den som bara kan uppvisa en publikation under en RAE-period kommer att få bekymmer. Dessutom har det inneburit att läroboksförfattande nedvärderats till något nästan värdelöst. Hoppas verkligen inte att Sverige inför något liknande. Det finns all anledning att med kraft argumentera emot sådana planer.