I dagens SvD går de allsvenska stockholmslagens supporterklubbar ut och hävdar att de äger fotbollen. Men de har fel, och deras önskan om mer makt är inte bara orimligt ur affärsmässig och demokratisk synvnkel, det riskerar också att göra stockholmsklubbarna mindre attraktiva för spelare och publik. Fotbollsklubbar är idag affärsdrivande företag, den makt supportrarna har (normativt) är densamma som en kund har i relation till ett företag. Supportrarna (och jag) må beklaga det, men sådan har utvecklingen blivit i internationell och svensk fotboll.
För den som suttit på pendeln på Södra Station och nästan inte vågat gå av eftersom Bajens supportrar gastar, bankar på tåget och rusar runt på plattformen känns inte idén att supportrarna äger fotbollen som någon bra idé. Inte heller när man på Slussen genom de öppna dörrarna på t-banan hör och ser ett tiotal svartklädda, huvförsedda troligen unga män som taktfast och militärt skriker ”Vi hatar gnaget! Vi hatar gnaget!” tills tåget sluter dörrarna och fortsätter söderut så känns idén vidare smaklig. Låt oss säga att när jag under en tid på 1980-talet var ihop med en AIK:are – i Göteborg – också hade en del intressanta erfarenheter av samma slag i släptåg.
I formell mening så äger kapitalet fotbollen, i mindre formell mening TV-bolagen som flyttar runt matcherna som de vill och i någon allmän mening så är det vi fotbollsälskare som äger fotbollen. Och jag känner mig då inte representerad av de 30-åriga män med lite väl höga tankar om sin egen förmåga att driva fotbollsföretag.
Kanske borde Kalmars guld leda till lite mer av självprövning även från stockholmssupportrarnas sida?
VÄNSTRA STRANDEN 
Nja… Svensk fotboll är fortfarande föreningsägd. Företag och privatpersoner kan köpa in sig i de kontrollerande bolagen där sådana finns, men föreningarna har då alltid majoriteten av aktierna.