Etikett: fotboll

Fotbollsvåld handlar om identitet, manlighet och alkohol

Återigen kan vi läsa och höra alla innovativa recept på att få en ”huligan-fri” fotboll: bort med ståplats, registrera alla besökare, personliga biljetter, klubbarna måste ”ta ställning”, regeringen skjuta till pengar och supporterklubbarna ta tag i saken osv. Jag har hört allt detta så många gånger att jag inte längre riktigt lyssnar. Låt mig säga det direkt – jag har inget alternativt recept, jag vill bara att vi funderar på om detta verkligen kommer åt problemet? Vill vi komma åt problemet?

Vad är det den unge mannen i Malmö gjort? Han har onekligen betett sig som en idiot men det är ju inte olagligt. Han har överträtt en regel som upprättats på privatägt område, konsekvenserna blev jättestora eftersom sportens egen domstol (domarna) anser att beteendet måste stävjas. Men han har inte mördat någon, inte ens skadat någon trots att han kunde ha gjort det. Låt oss ha lite proportioner på händelsen. Fotbollen kommer inte att dö och ordningsproblemen i samband med sport kan ta sig betydligt mer våldsamma uttryck. (Den här idén fick jag av en okänd journalist, beklagar att jag glömt namnet.)

Märkligt nog var min första tanke när jag såg bilderna på den 18-årige bråkmakaren ”stackars hans mamma”. Mamman har nu vädjat om att ge sonen en schysst rättegång och inte ägna sig åt lynchstämning. Jag undrar var den kvalitativa skillnaden ligger mellan det den unge mannen gjort och det hat och symboliska våld han nu utsätts för på nätet?

Min uppfattning är att många av de recept som framförs för att bli av med fotbollsvåldet säkert kan ge viss effekt. Vi vet att tror man på en åtgärd så har den ofta en viss effekt, okänt hur. Sedan använder man något annat medel, tror på det och då fungerar det också.

Men, det som ingen tycks vilja prata om är att det verkliga våldet kring fotbollsmatcher (slagsmål i Landala häromveckan när jag körde förbi t ex) och våldet mellan åskådare alltid försigår mellan män i viss ålder, nästan alltid berusade eller drogpåverkade,  och har funnits kring fotbollen sedan decennier. Fotbollen är en historiskt sett arbetarklassförankrad sport, våld har alltid varit vanligare bland yngre arbetarmän i städerna. Att alkohol är ett villkor för våld vet vi genom att runt 80 procent av alla misshandelsfall har en gärningsman som är berusad. Lägg därtill den identifikationsprocess som fotbollen tillhandahåller för unga män som står på gränsen mellan barn och vuxen och du har en för vissa individer mycket explosiv blandning.

Om vi inte börjar tänka på fotbollsvåldet i termer av samhällsvåld, begånget av unga män i samband med alkohol och en stark identitet som sätts på spel så tror jag inte att Sverige på något avgörande sätt kommer att kunna förändra mängden våld i samband med fotboll.

Läs Anders Widfeldt om fotbollssupportrar (2002) här.

Läs en uppsats om fotboll och manlighet (2008) här.

Klubbar skall inte betala polisbevakning

Utan att vara helt insatt i förhistorien reagerade jag mycket negativt på Rikspolisstyrelsens nya policy att idrottsklubbar som drivs i bolagsform skall betala poliskostnaderna för bevakning av sina matcher, alltså bevakningen på allmän plats. Frågan har debatterats tidigare vid ett flertal tillfällen och flera klubbar har nu sagt att de kommer att vägra betala.

Polismakten är ett uttryck för det statliga våldsmonopol som är statsmaktens unika egenskap jämfört med andra sammanslutningar. Polisen är auktoriserad av statsmakten, och därmed av folkmakten, att använda våld och tvång mot enskilda medborgare i syfte att säkerställa allmän ordning och/eller skydda landets säkerhet. Nationalstaterna förlorar alltmer av sin makt men då pga internationellt tryck, den inrikes våldsmakten är fortfarande intakt.

Polisen förklarade också i ett TV-inslag jag såg i början på veckan att det var de själva som bestämde omfattningen av bevakningen och insatsen, sedan fick klubben betala vad det kostade. Det låter som om begreppet ”oskäliga avtalsvillkor” skulle vara tillämpliga rakt av. Tänk er själva – vi rörmokare och asfaltläggare bestämmer vad som skall göras, sedan får du betala vad det kostade! Om polisen nu så gärna vill leka marknad med det yttersta maktmedel staten har till sitt förfogande så borde man väl göra det på riktigt då – polisen ger den bevakning klubben betalar för. AIK kanske väljer att använda sig av Black Army istället, det blir säkert billigare. Då, kära farbror polisen, talar vi marknadsekonomi.

Nej, denna tanke är felaktig från början till slut. Må så vara att många retar sig på fotbollsbråk och huliganer, men detta öppnar en port ut på ett sluttande plan som inte ens polisen själva verkar förstå. Nästa steg bör bli att den kvinna som inte vill gå genom Vasaparken på natten kan få eskort av en polis och sedan får hon betala vad det kostar.

Våldsmonopolet leker man inte med. Polisen agerar inte seriöst i detta fall. Polisens uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet, att förebygga och beivra brott och att medverka i den process som leder fram till gripande och åtal. Där återstår mycket att önska från polisens sida. Se till att göra det på ett bättre sätt, även kring fotbollsmatcher, istället för leka marknad.

Tysk fotboll med elegans

Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.

Varför en statsvetare bör intressera sig för fotboll motiveras av Jens Christian Brandts underbara text i dagens SvD, varur citatet ovan är hämtat. Visst kan varje lands fotbollshistoria knytas till politiken med lite fingerfärdighet, men Brandt lyckas att med elegans och kvickhet dölja alla motargument.

För den som präglats av eran Franz Beckenbauer och kröningen i form av det tyska VM-guldet 1974 är det kanske lite ovant att se dagens tyska landslag spela – med en fantasi och spontanitet som kanske inte direkt kännetecknade 70-talets tyska fotboll. Vilket därmed bevisar att lojaliteten med ett lag ger utrymme för mindre fundamentalism än det populistiska ”glad-fotboll”, ”samba-fotboll” eller ”fin fotboll” som gör åtminstone mig rasande. Man spelar för att prestera det bästa man kan. Punkt och slut.

Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Så i eftermiddag är jag åtminstone inte lika bespottad som för ett antal år sedan när jag håller tummarna för Tyskland.*

* För den som undrar så är Les Bleus ”mitt lag” men i brist på bröd får man äta bakelser som Marie-Antoinette lär ha sagt.

PS. Tja, så gick det som det gick. Tyskland vidare – mot finalen. Le grand final. DS

…och vem äger fotbollen?

I dagens SvD går de allsvenska stockholmslagens supporterklubbar ut och hävdar att de äger fotbollen. Men de har fel, och deras önskan om mer makt är inte bara orimligt ur affärsmässig och demokratisk synvnkel, det riskerar också att göra stockholmsklubbarna mindre attraktiva för spelare och publik. Fotbollsklubbar är idag affärsdrivande företag, den makt supportrarna har (normativt) är densamma som en kund har i relation till ett företag. Supportrarna (och jag) må beklaga det, men sådan har utvecklingen blivit i internationell och svensk fotboll.

För den som suttit på pendeln på Södra Station och nästan inte vågat gå av eftersom Bajens supportrar gastar, bankar på tåget och rusar runt på plattformen känns inte idén att supportrarna äger fotbollen som någon bra idé. Inte heller när man på Slussen genom de öppna dörrarna på t-banan hör och ser ett tiotal svartklädda, huvförsedda troligen unga män som taktfast och militärt skriker ”Vi hatar gnaget! Vi hatar gnaget!” tills tåget sluter dörrarna och fortsätter söderut så känns idén vidare smaklig. Låt oss säga att när jag under en tid på 1980-talet var ihop med en AIK:are – i Göteborg – också hade en del intressanta erfarenheter av samma slag i släptåg.

I formell mening så äger kapitalet fotbollen, i mindre formell mening TV-bolagen som flyttar runt matcherna som de vill och i någon allmän mening så är det vi fotbollsälskare som äger fotbollen. Och jag känner mig då inte representerad av de 30-åriga män med lite väl höga tankar om sin egen förmåga att driva fotbollsföretag.

Kanske borde Kalmars guld leda till lite mer av självprövning även från stockholmssupportrarnas sida?