Att det finns maktfullkomliga människor på alla ställen där det också finns makt är nog ganska självklart. Men att läsa Svenska Dagbladets rapportering om hur Radiumhemmets chef Harald Blegen trakasserat sina kolleger för att de offentligt krävt att cancervården skall ledas av en onkolog är ändå för ynkligt. I mejlen, som kunde läsas i sin helhet i papperstidningen 11 februari, raljeras det med en av de inblandades frikyrkliga tillhörighet, platser i vetenskapliga råd lovas bort och tas tillbaka och den tillförordnade chefen tycks tro att cancervården är hans egen herrgård där han kan fördela vetenskapliga uppdrag efter eget skön.
Men, är det kanske allra värst att Blegens chef bagatelliserar det hela med att Blegen ”var ny i organisationen”? Mobbing, trakasserier och hot är tydligen så normala företeelser så att de kan accepteras eftersom någon är ny på jobbet. Låt oss säga att i den värld jag lever så är inte detta fallet.
Personligen tror jag att acceptansen hänger samman med medicinares extremt starka hierarkier. Något i själva organiseringen av vården är ofta oförenligt med en akademisk öppenhet, ett prövande synsätt och dialog. Trist, för patienter men också för svensk medicinsk forskning som faktiskt inte längre är så högpresterande som den en gång var.
VÄNSTRA STRANDEN 