Nedmonteringen av en civilisatorisk infrastruktur

I panelen i dagens ”Godmorgon Världen” (SR P1) kallade Göran Greider skolan och vården för en ”civilisatorisk infrastruktur”.  Jag tyckte uttrycket var så välfunnet att jag gärna vill sprida det.

Sverige har länge varit humlan som flyger, trots att förståsigpåarna säger att det inte går att ta ut så höga skatter, ha så lång semester, så liten lönespridning och så hög utbildningsnivå och ändå vara ett land på framkant ifråga om teknik, kommunikation och innovation. Men Sverige har varit just det. Enligt min uppfattning beror framgången på ett extremt och närmast unikt mod i att kombinera breda välfärdslösningar med stark individualism.

Istället för att koncentrera sig på de relativt sett få som missbrukar systemet har politiken inriktats på sociala försäkringar som omfattar alla, men på individuell grund. Istället för att söka upp de enskilda som behöver mest stöd har politiken inriktats på solidariska lösningar som ger alla medborgare en del tillbaka i form av barnomsorg, sjukvård, skola och äldrevård.

Det kan tyckas som om detta är sagt 100 gånger förr, men ibland undrar jag om det överhuvudtaget inte går igenom bruset – denna modell, detta sociala kontrakt, är på väg att brytas nu. Om vi skall bryta det så bör vi göra oss medvetna om att det är just det som händer, inte bara likt grodan i grytan som sakta värms upp invaggas i säkerhet tills det är för sent.

För oss som har arbete, och bra lön, har regeringens politik varit en lönsam affär. Och så lovade de också från början. Men, leder det också till att vi inte ser vad som händer på andra ställen i samhället? Svaret tycks vara ja. Jag möter dagligen människor som INTE känner av krisen, människor som vet att det är kris och därför sparar in lite här och där, men i realiteten drabbas de inte själva. Och inser därmed inte vad som händer. Kanske är detta den mest oroande utvecklingen av alla – när Sverige glider isär och medborgarskapet inte blir grunden för att ta del av den civilisatoriska infrastrukturen då börjar missnöje, främlingsförakt och apati att sprida sig. Bland dem som inget har.

I min värld bör en stark stat vara mer generös än nogräknad när det gäller välfärd. På sikt menar jag att det betalar sig, både mänskligt och ekonomiskt.

Att sätta en gräns för sjukförsäkringen pekar på att man inte tror på den som är sjuk. Att sänka A-kassan och höja premien för dem med högst arbetslöshet pekar mot ökad skuld på den enskilde för misslyckanden. Att sänka skatterna för dem som arbetar men inte för pensionärerna pekar mot en kultur där bara den starke och friske räknas. Och den s k kampen mot bonusarna handlar nog mera om att vinna poäng i opinionen än om ekonomiska realiteter.

Jag är övertygad om att tre miljarder till rena praktikjobb för arbetslösa ungdomar och 55+ hade gjort oändligt mer nytta än de patetiska s k jobbcoacherna som regeringen satsar på. Jag är lika övertygad om att om hälften av skattesänkningspengarna använts till att rehabilitera långtidssjuka kvinnor som slitit sönder sina kroppar i vården så skulle det istället generera mer skatteintäkter på sikt. Den andra hälften borde läggas på individuellt anpassad skolundervisning så att alla de ungdomar som inte har fullständiga betyg skulle få just det.

Ibland är det perspektivet som är avgörande, inte kronor och ören.

Läs mer i Fokus om ”de uträknade”, om Flyingemodellen för praktikjobb och i DN om oppositionens lösningar.

(För övrigt anser jag att Förbifart Stockholm bör förstöras.)