Etikett: oppositionen

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge,  och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring.  Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.

Blockpolitik black om foten för de rödgröna

Blockpolitik är en styggelse för en representativ demokrati med proportionella partival – det är min uppfattning och den har jag tidigare framfört. Jag menar att partier som går fram var för sig och sedan förhandlar om regeringsmakten är ett bättre demokratiskt sätt att garantera att väljarnas preferenser tillgodoses samtidigt som man upprätthåller regeringsmaktens auktoritet. Men nu har landskapet förändrats och jag menar att detta är ännu ett av den borgerliga alliansens oerhört lyckade led i det svenska systemskiftet, möjligen var det dock inte helt förutsett. Ett borgerligt block var vad som behövdes – och har behövts sedan 1970-talet – för att tillförsäkra de borgerliga regeringsmakten under mer än någon enstaka mandatperiod. För det krävdes en förflyttning från moderaternas sida, en förflyttning som de inte mäktat med förrän inför valet 2006. Denna förflyttning var ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en borgerlig allians som kunde överleva.

Men när den borgerliga alliansen cementerades framstod de rödgröna partierna som mer splittrade än vad de någonsin varit. Där stödpartierna under tre mandatperioder stöttat upp en enpartiregering med socialdemokraterna och därmed visat på mer enighet än de borgerliga, såg väljarna nu istället tre spretiga emblem och en alldeles ny partiledare. De tre rödgröna partiernas styrka har snarast varit att komplettera varann, inte vara i allians. Nu tvingades socialdemokraterna skapa ett block av tre partier vars gemensamma historia är äldre än vad den borgerliga alliansens är – men den berättelsen var plötsligt obsolet.

Att socialdemokraterna också har gått tillbaka i opinionsstöd, redan under Perssons tid, är också en omständighet som gör alliansen på den rödgröna sidan än mer nödvändig ur partistrategisk synpunkt. Men för de rödgröna var bildandet av en borgerlig allians ett tillräckligt villkor för att bildandet av ett oppositionsblock. Tyvärr för de rödgröna är dock blockpolitiken mycket mindre gynnsam för dessa partier än för de borgerliga.

I och med moderaternas förflyttning mot en mittenposition och centerns närmast desperata liberala krumsprång ligger de fyra borgerliga partierna ganska nära varandra på en vänster-höger-skala. Andra skiljelinjer skär igenom dem t ex kyrka-stat och land-stad men dessa har inte alls samma dignitet i svensk politik som vänster och höger. För de rödgröna är avstånden större på vänster-högerskalan och dessutom är de båda mindre partierna vana att vara ”intern opposition” alltså partier som fått den regeringsbärande socialdemokratin att avvika i grön eller röd riktning i olika frågor. De rödgröna hade troligen tjänat på att gå fram som olika partier då deras särart och profiler kunnat få mycket större genomslag. Partistrategiskt hade detta varit att föredra för alla partierna, även socialdemokraterna. En sådan situation hade också öppnat för okonventionella lösningar efter ett oklart val.

Men, de moderata partistrategerna är de som har övertaget just nu och den borgerliga alliansen förenar partier som har en gemensam kärna – om inte annat förenade i en ständig opposition till socialdemokratin. Men när den första mandatperiodens många aktiviteter riktade ideologiskt mot allt det som socialdemokratin stod för nu avverkats så återstår ändå frågan – vilket samhälle vill den borgerliga alliansen skapa och bygga? Avsaknaden av visioner och konstruktiva utopier är tydlig hos regeringspartierna som sällan kommer längre än till köksbordet. Här är en akilleshäl hos regeringsalliansen som säkert kan förklara varför de av väljarna uppfattas stå på de besuttnas sida och inte går hem hos unga och hos kvinnorna.

För den rödgröna är dock akilleshälen själva block-konstruktionen. Det är en kostym som skurits till och sytts upp till Fredrik, Maud, Jan och Göran. Den passar illa på Mona, Peter, Maria och Lars.

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Väljarna urskiljer tydliga alternativ

Väljarna har klart för sig vad blocken står för, de uppfattar dem som stående tydligt på var sin sida om mitten och regeringen uppfattas stå för ekonomisk ordning och handlingskraft medan de rödgröna står för trygghet, rättvisa och å de svagastes sida. Valet 2010 kan således bli ett verkligt ideologiskt val där två visioner om det goda samhället bryts mot varandra på ett kanske ovanligt tydligt sätt.

Ja, det är i alla fall en slutsats man kan dra av dagens Novus-seminarium som under rubriken ”Ett nytt politiskt landskap” presenterade en nyligen genomförd opinionsundersökning om väljarnas syn på just blocken och inte bara på partierna som ingår i blocken. Arne Modig och David Ahlin presenterade en bild som visar det nog rätt självklara mönstret att den rödgröna alliansen går hem hos kvinnor, lågutbildade och unga medan regeringsalliansen går hem hos de äldre, högutbildade och männen. Runt 70 procent av väljarna menar sig känna väl till de olika alternativen, vilket ligger i linje med tidigare forskning som visat att svenska väljare har god reda både på sig själva och partierna avseende politisk position.

Blocken uppfattas också ha tydliga skillnader, enligt Novus. Och moderaterna är det viktigaste partiet för regeringsalliansen medan socialdemokraterna är de som sätter tonen för den rödgörna alliansen. Avseende sysselsättningsfrågorna är bilden ganska lika i väljarnas ögon, men regeringsalliansen uppfattas stå för ett större nytänkande medan den rödgröna alliansen uppfattas tryggare. Det brukar ju inte vara så kul att förknippas med gamla lösningar menade Anders Pihlblad (moderator) och frågade Karin Pettersson (kommunikationsstrateg hos SAP) hur hon såg på det. ”Tja, är det säkert att det är nytänkande som väljarna vill ha i höst?” svarade hon med ett snett leende.

Viktigt tycker jag är att alternativen inte alla uppfattas stå i mitten eller vara lika, samt att väljarna uppfattar att de har samma position som ”sina” block. Det kan vara en kritik mot den skepticism mot blockpolitik som jag tidigare luftat på denna plats. Låt oss se tiden an – blir det teorierna eller empirin som vinner? 

Blockbytare från regeringsalliansen motiveras främst, menar Novus, av att det egna alternativet uppfattas stå för ökade klyftor. Även bland regeringsalliansens väljare uppfattas det egna alternativet stå just för större klassklyftor, för 2 av 10 är detta ett bekymmer och kan leda till blockbyte. Blockbytare från de rödgröna är oroliga för sammanhållningen i gruppen och om politiken verkligen hänger ihop.

Efteråt menade Karin Pettersson att den rödgröna alliansen är denna valrörelsens ”nyhet” och därför mer intressant än regeringsidan (som var 2006 års nyhet). Pettersson menade, liksom Modig, att en avgörande fråga är valrörelsens diskurs – alltså hur man pratar om vilka ämnen. De rödgröna vill ha diskussionen mot ökade klyftor och de ouppfyllda löftena om fler jobb medan regeringsalliansen vill prata ekonomi och regeringsduglighet.

Avslutningsvis kan man väl tillägga att vi också fick veta att Obamas valkampanj med hjälp av sociala medier är ”sååå 2008”. Jag tror att jag håller med!

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

Under flera månader har analytiker och debattörer lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför Mona Sahlins förtroende fortsätter att vara så lågt. Jag menar att det handlar mindre om Sahlin än om det socialdemokratiska partiet. Det bristande förtroendet för Mona Sahlin är en indikator på bristen på tydlighet i socialdemokratisk politik. Vad vilja socialdemokraterna frågade August Palm för mer än ett sekel sedan. Frågan fick ett svar i välfärd, jämlikhet och den starka staten. Men idag klingar frågan återigen – och svaren är så många att de saknar tydlighet och styrka. Den som klär skott för denna genuina otydlighet är Mona Sahlin.

Socialdemokraterna ligger trots sitt övertag inför kampen om regeringsmakten fortfarande kvar på ett mycket lågt opinionsstöd runt 35 procent.  Det är en närmast unik situation att regeringsmakten möjligen kommer att vinnas åt de röd-gröna genom miljöpartiets tillväxt. Kommer socialdemokraternas decennier av hegemoni inom det röd-gröna blocket att brytas av ett miljöparti som konkurrerar om den ideologiska tät-positionen?

De gröna språkrören är båda mer populära än Mona Sahlin. Från en positiv opinionsskjuts efter partiledarvalet har Sahlins förtroende egentligen bara sjunkit och sjunkit. Idag har Sahlin, som leder ett parti med en tredjedel av väljarnas stöd, endast runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende. De båda småpartiernas ledare har alla större förtroende bland svenska väljare. Lars Ohly, som leder ett parti med runt sex procents opinionsstöd, har en femtedel av väljarkårens förtroende. Maria Wetterstrand har förtroende från hälften och Peter Eriksson en tredjedel av befolkningen trots att deras parti ligger runt tio procent i opinionsstöd. (Se Aftonbladet, även papperstidningen)

Socialdemokratin har varken förmått att förnya sig efter Göran Persson eller hålla fast vid sin tidigare politik. Mona Sahlin sägs personifiera ett s k kvinnligt ledarskap och det mer otydliga budskapet (lyssnande, lyhört och kollektivt orienterat) skulle därmed vara något specifikt kvinnligt. Att mena Sahlin vara en dålig ledare blir därför också att underkänna ett kvinnligt ledarskap. Samma debatt fanns kring det franska socialistpartiets presidentkandidat år 2007, Ségolène Royal, som menade sig representera ett mer lyhört ledarskap än höger-blockets ledare Nicholas Sarkozy. När Royal förlorade valet menade många att hennes kvinnlighet legat henne i fatet. I mars 2010 vann det franska socialispartiet mer eller mindre en jordskredsseger i Frankrike – ledda av kvinnan Martine Aubry.

Visst kan dískussionen bli annorlunda kring en kvinnlig ledare än kring en manlig, men att det är könet som är den avgörande skillnaden för att förklara förtroendet tror jag inte på. Titta på Gudrun Schyman, Maud Olofsson eller Maria Wetterstrand, för att hålla sig i Sverige. På vilket sätt är de sedda som svagare på grund av sitt kön?

Nej, jag tror att förklaringen ligger hos det socialdemokratiska partiet. Partiet fortsätter att tala med olika röster, framföra olika ideologiska budskap och vackla mellan olika positioner – allt under förebärande att man förhandlar med miljöpartiet och vänsterpartiet. SAP vill inte förändra sig efter perioden med Göran Persson, de tröga strukturerna är inte mottagliga för ideologiskt nytänkande. Och Mona Sahlin har inte auktoriteten att sätta igång en verklig förändring. Kanske kan inte heller partiet förändra sig, man förmår helt enkelt inte.

Ett första steg för en intern förändring inom socialdemokratin vore emellertid om Mona Sahlin släppte den påklistrade statsmannaattityden och var sig själv. En Sahlin som talade ur hjärtat, som trodde på det hon sa och som drev de frågor som hon verkligen tror på skulle sätta förändring på agendan inom partiet. Precis som Ursula Berge säger till Aftonbladet så agerar nu Sahlin som ”lugn, allmänbildad och uppfattas som att hon har tyngd”. Och det passar helt enkelt inte henne.

Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Gudrun Schyman vinner sitt förtroende på att de är vad de säger. Wetterstrand talar med emfas och allvar, Olofsson är själv energisk som en bäver och Schyman använder sin kvinnlighet för att trycka på patriarkatets alla ömma punkter.

Så, ett recept för ökat förtroende är förändring inom socialdemokratin. Och för det krävs, tror jag, att Mona Sahlin kommer ut från damavdelningen och istället börjar tala med stora bokstäver och vifta med armarna. Och släpp fram Östros, Österberg, Johansson och Astudillo i frågor som Sahlin inte själv brinner för. Det behövs en en passionerad ledare för en passionerad rörelse.  Passion och ideologi är ju dessutom två av Reinfeldts få svaga punkter.

PS. Jag skulle gärna se förtroendemätningar som inkluderade de relevanta utmanarna Rick Falkvinge, Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. DS

Gynnar knappast försoning att erkänna folkmord

Torsdagen den 11 mars biföll den svenska riksdagen med en rösts övervikt motion 2008/09:U332 från oppostionen om en anmodan till regeringen att Sverige i sin utrikespolitik skall erkänna folkmordet 1915 samt verka för såväl ett internationellt erkännande liksom för att Turkiet skall erkänna folkmordet.

Massakrer på civilbefolkningen i samband med krig är något som framför allt gällt 1900-talens stora krig. Förintelsen under andra världskriget tillsammans med eugeniken i det tysk-nazistiska riket är det mest profilerade exemplet.  Och det var också med det som ”mall” som FN instiftade begreppet ”folkmord”. I vardagsspråket kan man använda ordet folkmord om något man upplever som en massaker med inriktning på utrotning av en hel grupp människor pga deras tro, härkomst eller historia. men juridiskt är ”folkmord” något bestämt. FN stadgar sedan 2005 att det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa om ett folkmord begås, då gäller inte suveräniteten hos den enskilda staten ocn inte heller krävs det någon form av angrepp för att övriga stater skall ingripa militärt. Att definiera något som ett folkmord är alltså detsamma som att säga att om det inträffat idag så hade FN haft ansvar att inleda en offensiv för att skydda offren.

Men jag upplever att det inte är den juridiska sidan av vad som hände under första världskriget som står i centrum för diskussionen om folkmordet på armenier och flera andra grupper. Istället är det erkännandet av att den krigsmassaker som alla är överens om inträffade var ett medvetet, genomtänkt och systematiskt genomfört dödande på en viss grupp människor av enbart det skälet att de hade en annan tro och kultur än majoritetsbefolkningen. Ett sådant erkännande skulle läka, hela och hjälpa en nutida försoningsprocess på traven genom att offren fick upprättelse och gärningsmännen fick press på sig att se sin egen delaktighet. Flera av dem som förespråkat ett erkännande har sagt att dagens Turkiet inte är ansvarigt för vad som hände 1915. Men då är det svårt att förstå varför erkännandet är så viktigt. Är det rollen som offer som skall fastställas? Varje offer är ett offer för någon eller någon som gjort något Det ligger i offerdiskursens logik att någon kan hållas ansvarig. När dessa är sedan länge döda blir det enkelt och t o m rimligt att hålla det Turkiet som uppstod ur första världskrigets aska ansvarigt. En situation som knappast förbättrar möjligheten till försoning eftersom Turkiet inte ens vill nudda vid tanken på ett folkmord 1915, än mindre arbeta med en försoningsprocess där den ena partens verklighet är detsamma som sanningen. Politiska – och kanske andra – försoningsprocesser tror jag börjar med att gärningsmännen/förövaren kan se sin delaktighet och sin skuld. Inte med att ett offer definieras.

Ett erkännande av att en systematiskt dödande av armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker 1915 var detsamma som ett folkmord, vars idealtyp var den nazistiska förintelsen, är framförallt ett sätt att tillfredställa behovet av att döma historien. På samma sätt som myndigheten Levande Historia har gjort det till sin uppgift att döma levande och döda med hjälp av den rätta demokratiska läran så är kraven på erkännande av grymheter som folkmord ett sätt att en gång för alla slå fast att vår historia är detsamma som den sanna historien.

Jag tror inte på sådana politiska medel. Historien är laboratorium för nutiden. Vi finner där vad vi söker, och nya generationer finner nya ting. Historien är med oss idag, den är inte ett stycke stelnad granit vars former man en gång för alla kan slå fast. Visst vet vi att Karl den XI skapade indelningsverket och att Karl den XII dog 1718 – men vad det betydde, vem som var offer och förövare och vilka politiska konsekvenser det fick och får i nutiden – det är en fråga för debatt och forskning.

Folkmordsbegreppet var ett sätt att förstå den nazistiska förintelsen, ett sätt som för generationer har gjort förintelsen till en helig och mytisk historisk händelse om vilken inga tveksamheter får råda. Att få del av den svart-vita diskurs som omgärdar förintelsen innebär en historisk seger för varje potentiellt offer.

Jag delar inte uppfattningen att erkännande av offerstatus underlättar försoning, jag delar inte heller uppfattningen att historien är entydig och möjlig att politiskt fastlägga och jag delar inte uppfattningen principiella juridiska uppfattningar är den bästa vägen till goda diplomatiska konsekvenser. För min del vill jag se en svensk utrikespolitik som fortsätter arbetet med att integrera Turkiet i en kommande EU-krets och som fortsätter att kritisera alla former av brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begås i dagens Turkiet – allt för att hjälpa fram en politisk process där Turkiet själv kan se sitt politiska ansvar för republikens våldsamma historia.

Regeringen ägnar sig åt fadersuppror

Alliansregeringen tycks i alldeles för stor grad fortfarande leva som om de var i opposition. En stor mängd åtgärder har vidtagits och förändringar genomförts utan att regeringen har visat upp någon annan problembild än den ideologiska. När regeringspolitik blir en arena för att genomföra ett antal ”darlings” som man levt på i opposition, men som man inte på något sätt kan relatera till upplevda eller faktiska samhälleliga problem, då tappar regeringsutövandet sin legitimitet.

Dagens partiledardebatt var frän, och stundtals aggressiv. Regeringsföreträdarna uppträdde ofta harmset och tycktes vilja säga till oppositionen – och indirekt till oss väljare – att vi skulle vara tacksamma för allt regeringen gjort. När nu oppositionen klagade så var det bara en fråga om otacksamhet. Lite lätt skolmästaraktiga var både Reinfeldt och Olofsson. Björklund klarade sig som vanligt bäst – höll humöret i schack och sakligheten i högsätet. Oppositionen gav inte många konkreta besked – ja Ohly vill ha slut på vargjakten, vilket föranledde Reinfeldt till ett av dagens sällsynta småleenden. Sahlin lyckades inte konkretisera skillnaden mot regeringens politik annat än i form av ”rättvisa” vilket i och för sig räcker för många av de ideologiskt bevandrade, vi förstår vad det är hon konnoterar. Men alla andra då?

I vår nya sköna globaliserade värld är kravet på regeringarnas handlingskraft allt större. Och som Anders Mellbourn påpekade på ett seminarium jag ledde idag så tycks regeringsskiftena i Sverige komma när regeringsmakten blir alltmer kringsskuren. När regeringen kunde agera, ja då satt SAP i 44 år. Kanske är det då som regeringen frestas att ägna sig åt allehanda ideologiskt laddade men föga samhällsorienterade beslut.

Låt oss ta några exempel på sådant som är eller kommer att beslutas:

Apoteket har sålts ut till ett antal storföretag vilket leder till sämre förhandlingssituation för inköp av läkemedel och till att vinsterna hamnar någon annanstans än i skattkistan. Och receptfria läkemedel som många använder har gått upp med 30 procent. Har någon hört vilka direkta problem för medborgarna som löses med detta? På landet där jag tillbringar många lediga dagar har man kunnat köpa enklare läkemedel hos lanthandlaren i evighet. Nu försvinner det. Vilka samhällsproblem har lösts genom utförsäljningen av Apoteket?

Hyran för kulturarbetare och forskare som vill bo på Centre Culturel Suédois i Paris får nu inte subventioneras av Svenska Institutet. Orsaken att man har gästlägenheterna är kulturpolitisk och skall underlätta utbytet mellan Frankrike och Sverige. Sök stipendier, säger ansvarig tjänsteman. Ingen kulturarbetare har haft råd utan stipendier förut, nu blir det ännu svårare. Vilka politiska problem löser man med detta?

Museibutikerna får inte längre drivas genom muséerna själva. De får inte gå med vinst och inte med förlust och samtidigt skall de läggas ut på entreprenad. Men butikerna är ju en del av muséernas pedagogiska verksamhet. Det är där man kan ta med något hem eller köpa en bok som fördjupar insikten om något man just sett. Vem är det som retat sig så på de stackars museibutikerna?

Antalet alkoholtillstånd skall utökas då nu även sushi-barer och motsvarande butiker utan varm mat skall få servera alkohol. Trots att alla vet att 80 procent av alla våldsbrott begås av och mot alkoholpåverkade personer skall allt färre ställen bli alkoholfria. Vad är det för samhällsproblem som blir bättre genom fler alkoholtillstånd?

Körkortsproven skall genomföras av privata entreprenörer och inte av en statlig aktör. Trots att vi sett hur friskolor har devalverat betygsnivåer och anställt färre behöriga lärare så skall nu en trafiksäkerhetsutbildning läggas i händerna på företag med vinstintresse. Vad är det för trafikpolitiskt problem som löses med hjälp av detta?

Bilprovningen försvinner och därmed också möjligheterna för en kund att gå till en s k Kontrollerad Bilverkstad, dvs en verkstad som utsätts för oberoende stickprovskontroller för att garantera kunden trygghet. Bilprovningen läggs nu, också den ett trafiksäkerhetsärende, i händerna på företag vars övergripande idé är att tjäna pengar på fler reparationer. Vilket akut samhällsproblem råder vi bot på med denna åtgärd?

Jag skulle kunna räkna upp fler reformer som skett enbart för att den nuvarande regeringen i opposition har längtat efter att få göra upp med socialdemokraterna. Det är något slags fadersuppror som pågår, vilket i mina ögon är lite löjligt. Allt skall konkurrensutsättas, atomiseras och rationaliseras. Inte för att det har visat sig vara bättre utan bara för att det är ideologiskt ”rätt”. Sverige håller på att bli ett ideologiskt laboratorium.

Om regeringen nöjt sig med de reformer som har bäring och djup, reformer som bygger på forskning och erfarenhet, då hade man inte dragit på sig så mycket ”onödigt” missnöje. Sjukförsäkringsreformen har skötts uruselt, men den avsåg att lösa ett samhällsproblem som många såg och led av. Jobbavdrag, a-kasseförändringar och skolpolitik är också ideologiska, men dess legitimitet är att de tydligt och klart riktar in sig på samhällsproblem som människor upplever som angelägna. De bygger på genomtänkt idé om vilket samhälle man vill åstadkomma.

Men alla dessa klåfingriga och pekpinneartade åtgärder som jag nämnde ovan är uttryck för att regeringen inte vuxit ur sin oppositionsroll. Skippa fadersupproret och utöva regeringsmakten utifrån vad som faktiskt är reella samhällsproblem!

Nedmonteringen av en civilisatorisk infrastruktur

I panelen i dagens ”Godmorgon Världen” (SR P1) kallade Göran Greider skolan och vården för en ”civilisatorisk infrastruktur”.  Jag tyckte uttrycket var så välfunnet att jag gärna vill sprida det.

Sverige har länge varit humlan som flyger, trots att förståsigpåarna säger att det inte går att ta ut så höga skatter, ha så lång semester, så liten lönespridning och så hög utbildningsnivå och ändå vara ett land på framkant ifråga om teknik, kommunikation och innovation. Men Sverige har varit just det. Enligt min uppfattning beror framgången på ett extremt och närmast unikt mod i att kombinera breda välfärdslösningar med stark individualism.

Istället för att koncentrera sig på de relativt sett få som missbrukar systemet har politiken inriktats på sociala försäkringar som omfattar alla, men på individuell grund. Istället för att söka upp de enskilda som behöver mest stöd har politiken inriktats på solidariska lösningar som ger alla medborgare en del tillbaka i form av barnomsorg, sjukvård, skola och äldrevård.

Det kan tyckas som om detta är sagt 100 gånger förr, men ibland undrar jag om det överhuvudtaget inte går igenom bruset – denna modell, detta sociala kontrakt, är på väg att brytas nu. Om vi skall bryta det så bör vi göra oss medvetna om att det är just det som händer, inte bara likt grodan i grytan som sakta värms upp invaggas i säkerhet tills det är för sent.

För oss som har arbete, och bra lön, har regeringens politik varit en lönsam affär. Och så lovade de också från början. Men, leder det också till att vi inte ser vad som händer på andra ställen i samhället? Svaret tycks vara ja. Jag möter dagligen människor som INTE känner av krisen, människor som vet att det är kris och därför sparar in lite här och där, men i realiteten drabbas de inte själva. Och inser därmed inte vad som händer. Kanske är detta den mest oroande utvecklingen av alla – när Sverige glider isär och medborgarskapet inte blir grunden för att ta del av den civilisatoriska infrastrukturen då börjar missnöje, främlingsförakt och apati att sprida sig. Bland dem som inget har.

I min värld bör en stark stat vara mer generös än nogräknad när det gäller välfärd. På sikt menar jag att det betalar sig, både mänskligt och ekonomiskt.

Att sätta en gräns för sjukförsäkringen pekar på att man inte tror på den som är sjuk. Att sänka A-kassan och höja premien för dem med högst arbetslöshet pekar mot ökad skuld på den enskilde för misslyckanden. Att sänka skatterna för dem som arbetar men inte för pensionärerna pekar mot en kultur där bara den starke och friske räknas. Och den s k kampen mot bonusarna handlar nog mera om att vinna poäng i opinionen än om ekonomiska realiteter.

Jag är övertygad om att tre miljarder till rena praktikjobb för arbetslösa ungdomar och 55+ hade gjort oändligt mer nytta än de patetiska s k jobbcoacherna som regeringen satsar på. Jag är lika övertygad om att om hälften av skattesänkningspengarna använts till att rehabilitera långtidssjuka kvinnor som slitit sönder sina kroppar i vården så skulle det istället generera mer skatteintäkter på sikt. Den andra hälften borde läggas på individuellt anpassad skolundervisning så att alla de ungdomar som inte har fullständiga betyg skulle få just det.

Ibland är det perspektivet som är avgörande, inte kronor och ören.

Läs mer i Fokus om ”de uträknade”, om Flyingemodellen för praktikjobb och i DN om oppositionens lösningar.

(För övrigt anser jag att Förbifart Stockholm bör förstöras.)