Ekonom-historikern Jenny Andersson presenterade idag sin bok ”The library and the workshop” vid ett seminarium där jag deltog. Hon menar, mot bakgrund av en jämförelse mellan brittisk och svensk socialdemokrati, att brottet i den socialdemokratiska idéutvecklingen består av en betoning av individens kapacitet i kunskapssamhället. Inte en enkel anpassning till nyliberala trender eller ett plötsligt accepterande av marknadslösningar.
Andersson betonar att de idéelement som socialdemokratin lyfter in – på båda sidor av Nordsjön – har sin historiska förankring i de olika ländernas politiska historia. Det är i sin kontext som elementen får betydelse, inte i sig själva. Andersson gestaltar därmed snyggt den ideologisk förskjutning som skett sedan 1980-talet inom de rörelser som i bred mening ryms inom begreppet socialdemokrati. Här går hon i diskussion och ibland i polemik med personer som Sheri Berman, Jonas Hinnfors och Jonas Pontusson.
Seminariet diskuterade hur man bör se på ideologi, strategi och policy. Är de likvärdiga när man bedömer förändring? Samtalet rörde sig också kring skillnaden mellan att acceptera marknaden och att gilla kapitalismen. Det förstnämnda har socialdemokratin alltid gjort, menade flera, medan det socialdemokratin fortfarande inte gillar kapitalism.
Andersson menar att det finns en förändring där kunskap, historia och kultur görs till ekonomiska drivkrafter, jämställda med de gamla materiella drivkrafterna. Hennes kritiker betonar istället att förändringen bara är retorisk. Men båda kan ju ha rätt! Retoriken har förändrats – och därmed socialdemokratins diskurs – medan de ekonomiska lösningarna är pragmatiska anpassningar till globaliseringsprocessen. Men är då den ideologisk förvirring och visionslöshet som t ex Andersson ser bland anhängarna just en frukt av glappet mellan nivåerna?
En idéutveckling som inte har tydlig förankring produktivkrafternas utveckling leder till ideologisk förvirring. Om policyutvecklingen är en del av produktivkrafterna – och anpassas till en globaliserad ekonomi – medan idéutvecklngen förankras i historia och kulturarv så är det inte så konstigt om socialdemokratin står inför utmaningar på såväl väljarnivå som bland sin egen elit.
VÄNSTRA STRANDEN 
Rätt teoretisk text, men fattar jag rätt om jag uttrycker mig som så:
Den praktiska politiken utformas utifrån hur den faktiska ekonomin fungerar, men idéerna som ska förklara, försvara, beskriva och peka framåt, ska gå att koppla ihop med tidigare idéer och genomförd (historisk) politik. Där finns ett glapp som är en stor utmaning för socialdemokratin. (men jag antar att detta även gäller arbetarrörelsen i vidare bemärkelse?)
Det här lät väldigt svårt. Men här är många knepiga frågor. ”Idéutveckling”leder tankarna till Tingsten. Men vad står det för i detta sammanhang? Och vems idéutveckling beskrev Tingsten? Har inte alltid socialdemokatins ideologi formats i olika miljöer av andras hegemoniska tänkande? Ofta präglat av ekonomer med hemvist på motståndarsidan (Wicksell, Cassel, Heckscher, Keynes). Har det inte också i senare tid varit så att en handlingsinriktad socialdemokrati i hög grad format sina positioner i relation till dominerande ekonomiska tänkare? Måste nog läsa Jenny Anderssons bok.
Stefan: ungefär så om jag förstått Jenny rätt.
Urban: du ställer flera frågor som kom upp under seminariet! delar din invändning kring idéers beroende av varandra.
VS
Fast man kan också argumentera, som Erik Reinert, att socialdemokratin alltid har gillat kapitalismen men inte marknaden.
Dvs man har med liv och lust hjälpt till att bygga upp en slagkraftig kapitalistisk industri, men misstrott kapitalisternas förmåga att göra detta själva, och alldeles särskilt misstrott marknadens förmåga att klara av det själv.
Och här kan man se ett tydligt brott ca 1990 då man gav upp ambitionen om industripolitik, eftersom sådan är förbjuden inom EU (i alla fall enligt vad Samir Amin påstår). Därför är det inte så konstigt att man ser handfallen ut.