Det fanns en tid när betygen var arbetarbarnens bästa vän. Åtminstone är det vad jag fått mig sagt. Jag var själv länge en förkämpe för betyg eftersom det var ett av de få sätt som barn- och ungdomar utan studietraditioner och rätt vokabulär ändå kunde överbevisa om sin begåvning. På den tiden var det relativa betyg, tanken var att varje årskull bestod av en normalfördelningskurva och det fanns plats för lika många ”femmor” som ”ettor”. Nog fanns det utrymme för betygsinflation och betyg som man ”snackade” sig till. Men med tanke på alla standardprov och rektorer som höll sina lärare i schack – eftersom ingen hade något att tjäna på höga betyg utan snarare på en normalfördelning – så funkade det nog rätt bra.
I Lärarförbundets nya rapport visar det sig dels att betygen skenar, dels att de skenar mycket ojämlikt. Vem tror på fullt allvar att ungdomar 1990 var mycket mindre intelligenta än 2010? Ändå får oerhört många fler MVG i betyg. Och värre är att det är de högutbildades och höginkomstagarnas barn som får än högre betyg än andra.
Min förklaring ligger i målrelaterade betyg med lärare som inte har klara kriterier, den verbala förmågan hos barn från högutbildade hem och skolor där man tjänar pengar och status på att erbjuda höga betyg. Skolpolitiken havererade efter kommunaliseringen, det nya betygssystemet och friskolereformen.
Betyg är absolut inte längre arbetarbarnens bästa vän. Tyvärr.
VÄNSTRA STRANDEN 
När är det ånyo dags för en allmän revolt mot idén om betyg i grundskolan. Det bör strida mor allmänna bildningsideal.
Ja, nu är ju jag så gammal att jag själv gick i skolan före de relativa betygens tid, så jag har ingen erfarenhet av dessa som elev (egentligen): Däremot har jag erfarenhet av vad som hände i skolorna när sådana infördes, då jag arbetade en del som lärare i grundskolan i mitten på sextiotalet.
När jag gick i skolan höll i elever ihop, gentemot lärarna. Vi skvallrade inte, de flesta av oss fjäskade inte för läraren (och de som gjorde någotdera av detta blev väldigt illa sedda av klassen). Eftersom vi inte hade relativa betyg hjälpte vi varandra med skolämnena. Mina betyg var inte beroende av de andras.
När jag, bara ett tiotal år senare, då de relativa betygen hade införts, kom till skolan som lärare blev jag förfärad över hur klasserna fungerade. Det var konkurrens och öppet skvaller för hela slanten: ”Vadå, det var inte jag ju, det var han som började”, ”fröken, Kalle fuskar” etc. Sådant förekom bara inte när jag gick i skolan.
De flesta lärare förstod dessutom inte hur betygen skulle sättas utan höll sig till normalfördelningen inom varje klass, med resultatet att eleverna inte hjälpte varandra, då kunde ju kompisen få femman medan jag själv halkade ner till en fyra.
Det var förfärligt att konstatera hur stämningen i klassrummen och mellan eleverna hade förändrats. Nå, jag hårdrar lite, men en stor skillnad hade det blivit, så stor att jag inte trodde mina ögon när jag upplevde det.
Själv tror jag att införandet av de relativa betygen blev förödande då de tog död på solidariteten mellan eleverna och överhuvudtaget på solidaritetsfostran och därmed på viljan och inskolningen i att samverka om mycket annat, att de istället fostrade och födde de de egoistiska individualisterna. ”Mediet är budskapet” som han sade, McLuhan.
De relativa betygen fungerade dessutom väldigt mystiskt i och med att standardproven skulle vara vägledande. Man var faktiskt inte bäst i alla ämnen bara för att man var bra i de där ämnena som man hade standardprov i. Det fanns en hel del elever som fick finna sig i sämre betyg i sina favoritämnen där de var verkligt duktiga, för att de inte var lika bra i standardprovsämnena.
Men du har rätt i att målrelaterade betyg, som väl var ungefär vad jag fick i skolan, inte blev speciellt rättvisa – de heller.
Det är nog dessvärre så att det helt enkelt inte finns någon verkligt bra och rättvis metod att bedöma elevers kunskaper. Men betygens utformning får sociala konsekvenser.
LR:s rapport visar inte att eleverna får ”oerhört många fler MVG i betyg”. Betygsutvecklingen finns här, kap 15.
http://www.skolverket.se/publikationer?id=2281
Jonas: Jag har lite svårt att läsa rapporten på skärmen men såvitt jag kan se är det just så som jag skriver – andelen med högsta betygspäng gymnasiet har mångdubblats från 0,3 promille till 7.6 promille av en årskull sedan 1997. Utvecklingen i grundskolan har betygsmedelvärden ökat med fyra procent under perioden sedan 1997.
VS
Du glider från ”oerhört många fler MVG i betyg” i grundskolan till de få promille som har MVG i alla kurser på gymnasiet. Läsarna kan kolla själva.
Jonas: Såsom jag läser såväl Skolverkets studier som Lärarförbundets rapport har vi en kraftig betygsinflation. Det var en del av mitt argument och jag finner ingen anledning att ändra mig – tills jag blir överbevisad om motsatsen. Men, som du skriver, läsarna kan döma själva.
Kerstin: Betyg är alltid problematiska precis som alla enkla kvantitativa bedömningar. Men jag har uppfattat det som att systemet krävde centralisering, något vi inte har nu.
Urban: Jag har varit en hängiven betygsvän, men sedan ett antal år tillbaka förändrad min hållning.
VS
Det kan rimligen inte vara betygssystemets fel att det skett en ökad differentiering i betyg (vilket det har gjort) med avseende på social bakgrund under tiden vi haft samma betygssystem (från -97). Det finns inte stöd för att valfriheten/friskolor påverkat betygssättningen – men dock (troligen) differentieringen. Källor:
http://www.skolverket.se/publikationer?id=1725 kap 6
http://www.skolverket.se/publikationer?id=2286 kap 5.3-4
http://www.ifau.se/upload/pdf/se/2010/r10-13-Den-svenska-utbildningspolitikens-arbetsmarknadseffekter-vad-sager-forskningen.pdf kap 8
Vänstra Stranden skriver i kommentar ovan:
Men jag har uppfattat det som att systemet krävde centralisering, något vi inte har nu.
Håller med på den punkten. Och Enhetsskola var det från början ja. Det är det inte heller numer.