Monarkin är större än kungen

Kungens festande och hans påstått dekadenta livsstil har varit på alla löpsedlar de senaste dagarna efter det att boken ”Carl XIV Gustaf. Den motvillige monarken.” nyligen kommit ut. Så här på Gustav Adolfs-dagen den 6 november kan det väl vara läge att fundera över skandalernas betydelse.

Såvitt mig bekant har i stort sett varenda monark Sverige haft också förknippats med olika varianter av för sin tid ”omoraliskt” uppträdande. Oftast har det handlat om aspekter som rör familj och arv: barn utom äktenskapet, giftermål med ofrälse, oförmåga att alstra barn och homosexualitet. Precis som Cecilia Åse skrivit i sin intressanta bok om monarkin är kungahusets som familj och genetik något som angår hela svenska folket – titeln går ju i arv inom familjen. Åse påpekar också att det alltid är republikanerna som behövt tala om kungens ”trevlighet” för att sedan komma med sitt MEN och det principiella argumentet. För en monarkist spelar kungens vandel liten roll för lojaliteten, monarkin är större än kungen. Det skulle till och med, om vi följer Åse i spåren, kunna vara så att talet om kungens festande och kvinnoaffärer så som de återges i boken förstärker den positiva bilden av kungens ”vanlighet” i meningen ”vanlig överklass”.

Åse påpekar också att det finns en slags folklig njutning förknippad med kungahuset i Sverige. Den njutningen upplevs kollektivt när hela landet sluter upp för att se kronprinsessan Victoria gifta sig med den man hon uppenbarligen älskar, men den njutningen kan också komma till uttryck i debatten om den nya boken. Kungahuset exponeras åter i all sin ståt och sin oåtkomlighet, kvar står vi undersåtar och ser en 64-årig man på älgjakt eller en lyckligt leende 32-åring vid altaret.

De flesta av de skandalösa fester som kungen skall ha tagit del i tycks ha utspelat sig under Yuppie-eran och de nyrikas vulgära champagnebadande epok. På den tiden var det som (möjligen) idag anses folkligt och festligt något för en liten och mycket rik – om än växande – överklass. I slutet av den här epoken blev t ex tennisveckan i Båstad platsen inte för en sporthändelse utan för oavbrutet festande för människor som var, eller trodde sig, vara utan penningbekymmer. Att kungen ägnade sig åt det som andra personer ur hans sociala klass också ägnade sig åt är väl inte direkt förvånande? 

Jag tycker dock inte att Hovet lyckats hantera situationen särskilt bra. Det blev varken hackat eller malet av den egendomliga pressträffen ute i skogen efter älgjakten. Enklast hade varit att lämna en kommuniké där kungen meddelade att han inte ämnade kommentera boken vare sig vid älgjakten eller någon annan gång. Och sedan inte gjort det heller.

Debatten om kungens beteende handlar ömsom om hans s k omoraliska beteende och ömsom om monarkins ställning. Självklart ligger det något i argumenten att en statschef inte skall utöva sitt personliga nöjesliv bekostat av kriminella. Men är det verkligen det författarna försöker säga? Jag tror inte det. Istället är det den moraliska aspekten som fått dominera. Och det tror jag är en återvändsgränd.

Kungen är monark och som sådan står han över moraliska omdömen. Som person kan han vara en bra eller dålig kung, men som monark är han bara kung. Punkt och slut. Och det vet han mycket väl.

PS. Jag är vare sig monarkist eller republikan. Bara konsekvent. DS