Monarkin är större än kungen

Kungens festande och hans påstått dekadenta livsstil har varit på alla löpsedlar de senaste dagarna efter det att boken ”Carl XIV Gustaf. Den motvillige monarken.” nyligen kommit ut. Så här på Gustav Adolfs-dagen den 6 november kan det väl vara läge att fundera över skandalernas betydelse.

Såvitt mig bekant har i stort sett varenda monark Sverige haft också förknippats med olika varianter av för sin tid ”omoraliskt” uppträdande. Oftast har det handlat om aspekter som rör familj och arv: barn utom äktenskapet, giftermål med ofrälse, oförmåga att alstra barn och homosexualitet. Precis som Cecilia Åse skrivit i sin intressanta bok om monarkin är kungahusets som familj och genetik något som angår hela svenska folket – titeln går ju i arv inom familjen. Åse påpekar också att det alltid är republikanerna som behövt tala om kungens ”trevlighet” för att sedan komma med sitt MEN och det principiella argumentet. För en monarkist spelar kungens vandel liten roll för lojaliteten, monarkin är större än kungen. Det skulle till och med, om vi följer Åse i spåren, kunna vara så att talet om kungens festande och kvinnoaffärer så som de återges i boken förstärker den positiva bilden av kungens ”vanlighet” i meningen ”vanlig överklass”.

Åse påpekar också att det finns en slags folklig njutning förknippad med kungahuset i Sverige. Den njutningen upplevs kollektivt när hela landet sluter upp för att se kronprinsessan Victoria gifta sig med den man hon uppenbarligen älskar, men den njutningen kan också komma till uttryck i debatten om den nya boken. Kungahuset exponeras åter i all sin ståt och sin oåtkomlighet, kvar står vi undersåtar och ser en 64-årig man på älgjakt eller en lyckligt leende 32-åring vid altaret.

De flesta av de skandalösa fester som kungen skall ha tagit del i tycks ha utspelat sig under Yuppie-eran och de nyrikas vulgära champagnebadande epok. På den tiden var det som (möjligen) idag anses folkligt och festligt något för en liten och mycket rik – om än växande – överklass. I slutet av den här epoken blev t ex tennisveckan i Båstad platsen inte för en sporthändelse utan för oavbrutet festande för människor som var, eller trodde sig, vara utan penningbekymmer. Att kungen ägnade sig åt det som andra personer ur hans sociala klass också ägnade sig åt är väl inte direkt förvånande? 

Jag tycker dock inte att Hovet lyckats hantera situationen särskilt bra. Det blev varken hackat eller malet av den egendomliga pressträffen ute i skogen efter älgjakten. Enklast hade varit att lämna en kommuniké där kungen meddelade att han inte ämnade kommentera boken vare sig vid älgjakten eller någon annan gång. Och sedan inte gjort det heller.

Debatten om kungens beteende handlar ömsom om hans s k omoraliska beteende och ömsom om monarkins ställning. Självklart ligger det något i argumenten att en statschef inte skall utöva sitt personliga nöjesliv bekostat av kriminella. Men är det verkligen det författarna försöker säga? Jag tror inte det. Istället är det den moraliska aspekten som fått dominera. Och det tror jag är en återvändsgränd.

Kungen är monark och som sådan står han över moraliska omdömen. Som person kan han vara en bra eller dålig kung, men som monark är han bara kung. Punkt och slut. Och det vet han mycket väl.

PS. Jag är vare sig monarkist eller republikan. Bara konsekvent. DS

Monarkins makt – och dess kroppslighet och nationalism

Starka svenska nationella känslor kräver politisk och ideologisk oskyldighet. Monarkins vanlighet och oförarglighet förser den svenska nationalismen med en air av oskuld. Kungen och drottningen och monarkin handlar ju inte alls om politik, så då är det väl inget problem att ha ett statsskick som bygger på ärftlig hierarki och kontroll av biologin? Eller? Ja, de frågorna ställer fil dr i statsvetenskap Cecilia Åse i sin läsvärda och lättlästa bok ”Monarkins Makt. Nationell Gemenskap i Svensk Demokrati” som kom ut på Ordfronts förlag i oktober 2009. Igår hade jag förmånen att få lyssna på Åse när hon presenterade boken på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium vid Södertörns Högskola.

Diskussionen blev livlig men jag fastnade framför allt för den process av förkroppsligande som Åse beskriver i sin bok. Boken är en genomgång av debatten sedan 1950-talet kring vårt statsskick och påvisar skickligt hur de republikanska argumenten har utgått från det faktum att kungen och drottningen, eller kungen och kronprinsen, är trevliga och bra människor. För mig blev det en intressant aha-upplevelse att debatten om statsskicket varit så knuten till statschefens person och den familj han har haft omkring sig. Diskursens gränser, för att tala med Michel Foucault, är nästan övertydliga i detta sammanhang. Victoria som får tänder, julens bestyr på slottet och de ritualiserade förlovningarna. När jag tänker på Foucaults ord om diskursens ”tunga materialitet”  så hör och ser jag Silvias frasande sidenklänningar och Carl-Gustafs klirrande ordnar.

Jag funderade också på om förkroppsligandet kan användas som ett motstånd och nyttjas av oppositionen? Greven av av Paris/Hertigen av Frankrike (av huset Orléans) anser sig själv liksom hans anhängare vara den rättmätige tronarvingen både via Louis-Philippe och Charles X. Hans politiska betydelse idag är väl nästan ingen, men fortfarande har pondusen som Frankrikes rättmätige tronföljare (tillbaka till Hugo Capet…) en stark status i många politiska kretsar.  På samma sätt tycktes drottning Farah Diba i Nahid Persson Sarvestanis film växa till en inkarnation av Iran, åtminstone för Dibas anhängare. En kungafamilj utan tron förkroppsligar nog fortfarande en hel del makt.

Kanske har vårt oförargliga kungahus med all sin vanlighet stått i vägen för en modern svensk nationalism? All svensk nationalism som ritualiseras är i vår samtid bara en romantisk kult av kärnfamilj, heterosexualitet, dalahästar, gul sol, blått vatten och röda stugor. Och de förment opolitiska fälten djur, natur och barn kan exploateras vilt av kungafamiljen – samtidigt som de därmed också blir de verkligt svenska (och helt avpolitiserade) symbolerna.

En svensk nationalism utan kungafamiljen hade kanske exponerat jämställdhet, individualism, modernitet, rationalism, orörd natur och ett ekologiskt samhälle. Typ. Kanske? 

Läs boken!

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)