Jag imponerades av Zarembas artiklar om skolan. De fyra första vill säga. Den femte och sista artikeln var ett märkligt ode där högt och lågt, stort och smått och vetenskap och myt blandats samman. Zarembas avslutande ord var:
Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen.
Med tanke på att Zaremba tidigare i artikeln har svingat svärdet mot allt från den amerikanske pragmatisten John Dewey, steriliseringslagarna i Sverige och svenska pedagogikprofessorer verkar slutorden närmast lite futtiga, torftiga. Var det allt? Njae, inte riktigt, alla former av skolbyråkrati får sin släng av sleven, och ”högern” (Zarembas citationstecken) kunde inte slängt skolan till marknaden utan att ”vänstern” (Zarembas citationstecken) gjort läraryrket till ett ”knog som andra”.
Om man skall ta Zarembas kritik på vetenskapligt allvar så är den svenska skolans sjunkande kunskapsnivåer idag allas fel, i alla fall alla som varit inblandade i skolutveckling under de senaste 60 åren. Det är faktiskt inte trovärdigt.
Zaremba har ett svepande sätt att skriva som gör det svårt att sätta fingret på vad det är han egentligen säger. Skall man verkligen ta Zaremba på allvar att alla avhandlingar i pedagogik skall vara instruktioner i hur man undervisar alternativt utvärderingar av hur an undervisar? Som statsvetare eller ekonomer får vi följaktligen inte skriva något annat än sådant som är direkt tillämpbart på politikers beslutsfattande eller finansministerns budgetarbete. Det är en totalt verklighetsfrämmande akademisk värld.
Zaremba måste också medvetet missförstå de relativa betygen. Att enskilda lärare inte förstod, eller kanske medvetet felanvände teorin, genom att tro att varje klass skulle representera det nationella genomsnittet är trist, för att inte säga riktigt illa. Hela idén med de relativa betygen var att motverka betygsinflation genom att se på varje årskull i hela landet som en normalfördelningskurva. Det är väl illa nog kan man tycka idag, men att få det till att syftet var att varje skola/klass skulle utgöra hela normalfördelningskurvan är illa underbyggd journalistik.
Men, Maciej Zaremba gör ofta så – skriver goda reportage med nerv, känsla, närvaro, tryck och hetta, för att sedan falla ned i ett intellektuellt hål när han känner sig tvungen att dra slutsatser, ge förklaringar och tala om ”hur det är”. När jag recenserade hans bok ”De rena och de andra” i Svenska Dagbladet för många år sedan noterade jag hur han tycktes betrakta reportaget som en transportsträcka fram till domen.
Zaremba skriver bra, tankeväckande och politiskt relevanta reportage. För mig som anser att journalistik är en profession är det tillräckligt. Alldeles tillräckligt. En god journalist skriver samhällsrelevanta texter och tvingar därmed makthavare och andra att relatera sig till den fråga som tas upp i texterna. I uppföljning och granskning får reportaget ett andra liv och påerkar opinionsbildning och samtal inom ett viktigt område, t ex skolan. Men Zaremba måste också avkunna domen. På det sättet sluter han sina reportage, gör dem till ointagliga fästningar. Och gör det lätt för dem som inte gillar hans texter att gömma sig bakom de taffliga slutsatserna och säga att ”Ja, Zaremba har ju en agenda, det är inte så intressant.” Och så förblir allt vid det gamla.
Synd på så rara ärter.
Många har skrivit om Zarembas artiklar. Läs mer här.
Vill dock rekommendera en post i ämnet på bloggen ”4F Forum för fria filosofer”.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag är så gammal att jag var med på den tid de relativa betygen lanserades, och även om jag var en relativt obetydlig verkstadsmekaniker så vet jag med säkerhet att det under några år ställdes krav på att den relativa betygsskalan skulle återspeglas i varje klass. Så var det och den ström av opponenter mot Zaremba som drar fram det som ett bevis för hans obetydlighet, känner antingen inte till verkligheten eller så ljuger de, i hopp om att det är så länge sedan att ingen vittnar om motsatsen.
Anders: Jag är också så gammal att jag var med, jag gick hela min skolgång med relativa betyg. Med betyg i varje klass och varje termin. Och jag vet också att ryktet var det som du anger, men jag förstod redan på högstadiet att detta inte var sant, vilket mina högstadielärare också visste.
Jag tror inte du läst vad jag skriver om du påstår att jag tillhör dem som anser att jag har bevis för Zarembas ”obetydlighet”. Vi behöver hela gråskalan för att förstå verkligheten.
VS
Det är väl egentligen rätt bra att det framgår så tydligt att Zaremba har en agenda – nämligen att demokrati är skit och att en aristokrati bör styra. Då blir man ju också misstänksammare mot hans exempel och kollar upp dom. Och upptäcker att det är si och så med faktabakgrunden, och att ingen är så duktig på glidningar som han.
Det är mer än tio år sen Erik Wijk gjorde en djupdykning i Zarembas journalistiska metod. Tyvärr var deet före internettiden, men några hänvisningar finns fortfarande kvar, t.ex. http://www.journalisten.se/artikel/2758/erik-wijk-jag-vill-rota-i-saker-haer-och-nu eller http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article11355811.ab
Finns en del kritik mot den här artikelnserien hos http://www.lararlistan.se/
Nej då, det var inte riktat mot dig, tvärtom så skriver du ju vädigt öppet och nyanserat. Däremot så vidhåller jag det jag påstår om de relativa betygen, dock ändrades de till det som senare skulle bli ett utvärderingssystem/signalsystem för Skolöverstyrelsen, som det väl hette på den tiden. Det var likafullt ett 5-gradigt betygssystem och ersatte det sjugradiga bokstavssystemet. Det hette det relativa betygssystemet av någon anledning, sannolikt för att det skulle vara relativt i en annan bemärkelse än det gamla kunskapsrelativa. Lärare som ofta och regelbundet betygsatte avvikande från normen fick anmärkningar från högre ort. Så nog kom det systemet att utvecklas längre och längre bort från kunskapsprestationen till en rättvisemärkt norm.
Jag häpnar över att någon tar Maciej Zaremba på allvar. Han är till och med hedersdoktor vid Lunds universitet. Det är helt obegripligt. Nog för att han är en skicklig skribent, nog för att han har lika stor rätt som alla andra att driva en politisk linje – men hur kan man ta en så oseriös skribent på allvar? De här orden tycker jag sammanfattar Zarembas artiklar om skolan mycket bra: ” Att slutsatsen – det svenska systemet är förkastligt – i sig är en dogm spelar inte längre någon roll, eftersom den verkar så väl underbyggd. Läsaren är redan förförd.” Träffande? Skrivet av Erik Wijk – 1997. Kolla in http://replay.web.archive.org/20070811190549/http://www.manifest.se/wijk/zaremba.html och fundera sedan en gång till innan ni omfamnar något Zaremba skriver. 14 år har gått, men Z:s agenda är och förblir den samma.
Jag tycker också det är svårt att bedöma Zarembas svepande beskrivningar. Efter att ha läst reportage av Zaremba så vet jag oftast inte vad jag ska tycka utöver det rent självklara att det t ex är dåligt om barnen inte lär sig läsa och räkna. Något annat ställningstagande tycker jag sällan att jag har tillräcklig grund för att göra. Därför tycker jag ofta det är debatten som följer efteråt som är mest givande. Den där Zarembas verklighetsbeskrivningar bestrids, preciseras eller nyanseras.
Hjalmar och Niclas: Jag försöker alltid förstå, läsa barmhärtigt och lägga fördomar åt sidan. Därför läser jag Zaremba om och om igen, trots att jag ofta blir besviken. men här tyckte jag at han träffade rätt i sina inledande reportage (om än svepande precis som ni säger). Döm då om min förvåning när han blir så vag, konspiratorisk och rent märklig i sin slutartikel.
Det är onekligen sant att debatten efteråt är intressantare.
VS